Förlossningsmusik

Det närmar sig mer och mer. För varje vecka blir jag mer och mer nervös... Nästan lite ångest ibland. Hur det ska gå, hur det ska bli, på vad som väntar...

Jag vill ha med mig musik in till förlossningen som jag verkligen gillar. Inte bara sådan musik som jag tycker om just nu, för det hinner jag säkert tröttna på när dagen väl har kommit. Utan sådan som jag tyckt om länge, som jag liksom aldrig tröttnat på. Sådan musik som jag blir glad av, som jag gärna sjunger med i, som har minnen jag gärna tänker på. Men vad? Jag vet att det kommer innehålla Lars Winnerbäck för han är ju bara så underbar... Nanne Grönvall, för som jag har skrivit innan, är det någon som kan få en på humör, så är det just Nanne... Niklas Strömstedt, för han har jag alltid tyckt om. Jag lyssnar inte på honom så mycket längre, men när det kommer en låt som spelades mycket då, ja då sjunger jag gärna med...

På Majas förlossning så lyssnade jag bla på Carolas skiva "vaggvisor" Men det är liksom Majas skiva nu. Den lyssnar hon på när hon ska sova på kvällen och då gärna "majas visa" såklart. Så det känns fel att ta med den nu. Den tillhör henne och den dagen hon kom till oss..

Sen kommer jag även ha med Mp3:n med avslappningsprogram som jag tycker är bra. Om det blir riktigt kämpigt ett tag och jag behöver "stänga ute världen" en stund så kommer jag ha det som reserv.

Det är mycket you tube nu och mycket sökande i mitt musik bibliotek för att få ihop de ultimata skivorna. Har någon en riktigt bra låt i tankarna så får ni gärna dela med er!

I övrigt så är akupunkturen i full gång. Kan inte säga att det är något som jag ser fram emot men jag greppar halmstån just nu... Denna vecka har livet varit tillbaka på ruta ett... Har inte fått den uppbackning som jag skulle behövt, istället har det blivit bråk och tråkigheter, vilket har gjort mig oerhört besviken. När man dessutom blir ifrågasatt vad man gör på dagarna, så rinner det över... Vilken trebarnsmor kan ligga på sofflocket dagarna i ändå?? Det skulle jag väl kunna göra, men jag har tre barn till som behöver mig och när vi är två efter kl fem varför ska dom bli lidande? Dom får stå ut med mycket ändå och visa hänsyn för att mitt huvud ska fungera. Så länge jag är glad och inte klagar så fungerar allt fint, men denna vecka har varit allt annat än fin. Det sätter sina spår, svårt att bara gå tillbaka och tycka allt är toppen efter att man blivit besviken. Det är bättre och bli arg än ledsen och sårad för det gör ont. Resultatet har blivit att jag har fått ta nästan full dos värktabletter igen, för att kunna fungera. Jag har vaknat med sådan värk att jag inte ens kommit upp ur sängen om jag inte tagit tabletter först. Så illa har det inte varit på länge. Den första dagen som var riktigt jobbig, bad jag om att får lägga mig en timme när vi vart två på eftermiddagen, det hade säkert hävt hälften av det. Men jag var ju inte ensam om att vara trött. Jag fick ligga knappt en halv timma, så länge barnen var stilla, sen var behövde dom mig. Han o andra sidan sov till kvällsmat vid sju, halv åtta. Varför ska man be om hjälp när man ändå ingen får?? Flera veckors arbete med nedtrappning blev saboterat på ett par dagar, så nu får jag helt enkelt börja om igen... Jag kan inte hjälpa det, men jag är jätte besviken...

Efter akupunkturen igår så blev det ett besök hos Matilda för klippning. Nu är jag korthårig på riktigt. Jag är jätte nöjd! Så tack Matilda!! Nu fattas bara slingorna!!