Jag visste att denna dagen skulle komma, har vetat hela tiden att denna dagen var oundviklig. Men så länge den har hållt sig på avstånd så har jag valt att inte tänka på det. Det är ju mycket lättare att förtränga än att bearbeta tanken. Så länge den inte varit aktuell så är det ingen ide och gå runt och oroa sig. Det har varit ett sånt där "senare problem" som man tar tag i sen, när det är dags för det. Men nu kan jag inte längre skjuta upp det, måste andas medans jag känner en slags plågsam ångest tränga fram, för nu är dagen här...
Ni som känner mig vet nog vad det handlar om. Det som har varit det som har varit mest jobbigt att tänka på, i hela den här frågan som handlar om hur framtiden ser ut. Oro, tvivel, att inte lita på... Jag visste att det skulle bli så här, men valde det ändå. För man tror nog ändå att det ska lösa sig på något sätt. Kanske tror man att den där tilliten kommer tillbaka med tiden. Men gör den det. Har blivit bränd och bedragen för många gånger för att jag ska tro att det finns något lyckligt slut. Kanske är det bara meningen att det ska vara så här?
Dagen är den då jag inte längre kan kontrollera. Kan inte det nu heller, för man kan inte kontrollera någon. Men flera dagar med långt avstånd gör att det inte går, även om man tror att det går -på nära håll. Det kan i alla fall kännas som man har lite kontroll på vad som händer... Men nu, flera dagar som jag inte kan se i ögonen och fråga, flera nätter som jag inte ser sömnen, flera dagar som jag helt enkelt inte har en aning om vad som händer... Hade inte tiden innan nu, varit som den varit, så hade jag inte känt mig så här hopplöst utsatt o ensam. Kanske får jag skylla mig själv, ingen har tvingat mig att stå där jag står idag, men hade jag kunnat välja annorlunda? Hade jag kunnat göra det ensam? Hade jag ens velat göra det ensam??
Det är ju inte så att jag inte älskar, för det gör jag. Hade jag inte gjort det så hade jag såklart inte känt så här. För då hade det inte haft någon som helst betydelse vad som händer på avståndet som blir. Men nu bränner det och det svider och gör så ont. För jag vet vad som hände förra gången... Blev lika lovad då som nu, men vad hjälpte det? Visst, situationen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde då. Men ett löfte är väl ett löfte oavsett hur det ser ut runtomkring...
Försöker vara stark, men hur kan jag vara det när det känns som man trillar sönder. Hur mycket orkar jag? Hur mycket klarar jag av? När det ena problemet känns lättare kommer ett nytt som väger ännu tyngre. Vågen klarar inte hur mycket som helst. Min våg gör inte det även om jag skulle vilja... Den börjar bli sliten.
Kanske jag överreagerar. Kanske jag bara behöver släppa taget. Men varje gång jag tänkt och gjort så innan, så har jag blivit sårad, på både de ena och andra sättet. Men om jag inte släpper taget, hur ska jag då veta om jag kan någonsin kan hitta den där tilltron igen? Inga svar är enkla, idag känner jag mig bara otroligt ledsen och ensam, trodde inte jag var det längre, men jag är det ändå... Vet inte hur jag ska finna en väg ur detta, men det dyker kanske upp en lösning för mig med...
Som en vän skrev "det som inte ger mig energi och glädje, det sållar jag bort direkt" ja kanske det en del av lösningen. Det gäller bara att få tankarna på rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar