Oförstående...

Just nu kan jag tyvärr inte skymta solen, tråkigt nog...

Jag förstår verkligen inte hur vårdcentralen fungerar. Jag är alltid den snälla patienten som låter mig vänta och inte kräver och är påstridig. Jag tycker att när jag har sagt och förklarat mitt problem, så ska dom finns där för att hjälpa. Men det är tydligen inte så. Måste man skälla, vara arg och kräva för att få någon som hjälper?? Ja gjorde det idag, jag Jenny Lindén har ringt och skällt (!), men tror inte det heller hjälper, det känns inte så i vilket fall...

Det var ju så allt startade, att jag inte fick den hjälp jag behövde. Jag ringde och ringde och ringde... Men vad hjälpte det? Olika läkare, olika svar, miss i journalen och diverse turer - det var ju det som gjorde mig så dålig, att jag tillslut fick läggas in. Ja när jag själv sa att ni får skicka mig vidare nu för jag får ju ingen hjälp av er, det var ju då jag fick till svar "ja vi känner att inte vi kan göra mer för dig mer här heller nu". Nej, det förstod ju jag med, men vad ska man göra då?? Hjälp mig! Jag har ju aldrig varit i den här karusellen innan och när man redan mår dåligt, är det inte lätt och vara påstridig.

Det var ju därför jag valde att läggas in när dom tyckte att det var det som behövdes, för att få den hjälp jag behövde, för att få en chans att återhämta mig, men när jag väl skrevs ut därifrån, ja då börjar vi om från noll igen.

Jag har så mycket frågor om min medicinering, men jag har ingen jag kan fråga - märkligt nog. Ringer jag till Ryhov får jag svaret att jag ska ringa till vårdcentralen. Ringer jag vårdcentralen säger dom att dom ska ringa tillbaka, eftersom dom inte har någon ansvarig läkare till mig där heller OCH att dom inte fått någon remiss från psyk i jönköping, vilket dom borde fått om jag skulle tillbaka till den där förbannade vårdcentralen. Men ingen ringer tillbaka och jag ringer igen. Men då ska dom kolla vad den förra sköterskan har sagt och så säger dom åter igen "hon ringer dig imorgon" ja visst, gör det... jag har ju hört det innan, det betyder inte ett skit för mig att få det svaret. Känns det bättre nu frågade hon idag, efter ytterligare ett samtal med det svaret... Nej det gör det inte, inte alls, för det svaret har jag fått innan och ingen har ringt så det känns inte ett skit bättre, men vad ska man säga?? Jag sa som jag kände -nej, det gör det inte och vi får väl se om någon ringer imorgon...

Jag har ringt både avdelningen som jag var inlagd på och vårdjouren. Alla säger samma sak - en uppföljning borde vara inbokad av ansvarig läkare för att se hur det fungerar med mediciner och hur jag mår osv. Dessutom har min psykolog kollat upp hur det ska fungera när man har behandlats för förlossnings depression. Då ska man inte skickas tillbaka till allmänläkare på vårdcentralen, utan följas upp av en psykriatiker. Det står klart och tydligt men ingen verkar förstå. Hon har både ringt och mailat psyk på ryhov, men får inga svar. Jag ringer, men får inga svar. Vad ska man göra??? Detta är helt galet sjukt och jag vet snart inte vart jag ska vända mig. Hur kan det inte finnas någon som är ansvarig?? Jag var ju faktiskt så dålig att jag till slut fick läggas in, så hur vågar dom bara låta mig gå här hemma och må dåligt, med tusen frågor, och fortsätta ringa runt och runt utan svar???

Så idag har jag en riktigt tung dag igen. Orkar ingenting, orkar inte ta tag i något, har ingen matlust, vill bara gråta. Jag försöker och försöker vara positiv, jag försöker se solen, jag kämpar mot toppen men just nu är det väldigt slirigt, har åkt ner en bra bit igen och känner mig så maktlös, så matt.... För nu vet jag inte hur jag ska fortsätta, vart jag ska vända mig. Ska man behöva åka in till psykakuten IGEN, bara för att ingen tar tag i det hela? Inte konstigt i så fall att dom är överbelastade... Ett mail ska gå från den här uppgivna tjejen till chefen där inne. Det kan jag lova, för jag tycker detta är skamligt. Tänker på alla dom som mår värre än mig. Måtte inte dom ha samma bekymmer med vården som jag har!

Det finns inga alternativ mer än att fortsätta kämpa mig uppåt, idag är det bara så himla jobbigt. Jag hoppas jag får nytt fotfäste när jag vaknar imorgon....

Pest eller kolera??

Ja man kan ju säga att det här är dagens gåta. Vad går så fjäderlätt uppåt utan ansträngning och så trögt när det går neråt, så man får fasiken kämpa varenda timme???

Vikten så klart... Den där jäkla vikten. En av de nyinsatta medicinerna som gör att ångesten ska minska och som gör att jag sover bättre på nätterna, gör tyvärr också att jag äter likt en.... tja, skogshuggare?? Eller han världens starkaste man kanske, som var med i let´s dance? Vi kanske kan jämföra vårat födointag, med enda skillnaden att hans intag, säkerligen, är det mesta nyttigt intag och så är det inte alltid här. Eller - så är det nästan aldrig här. Medicinen gör att jag är konstant hungrig, att det inte finns någon botten, att jag aldrig blir mätt. Kroppen tror på något vis att jag håller på att svälta hela tiden, och det är jobbigt.... Jag som hade kämpat mig ner så duktigt gick upp dom dubbelt så fort och två kilo till.... Suckar tungt när jag skriver och pausar för att stoppa in ytterligare en ullareds kola i munnen?? Märkligt hur hjärnan, ögat och känslan sammarbetar ibland. Eller inte samarbetar mer i detta fallet... Allt verkar fungera omvänt i min kropp just nu. MEN, som vanligt, en sak i taget... Det är lite som att välja mellan pest eller kolera? Ångestfylld, sömnlös och mindre hungrig eller ångestfri, utvilad och matdesperat???

Finns inget val här, för jag har fler än mig själv att tänka på. Först ska jag få vardagen att fungera, må bättre och få mer ork, sen (läs:nu) ska jag käka upp kolorna och SEN börjar jag om med vikten igen... o då jäklar!!

Älskade barn....

I bland kan jag bara sitta och fundera på hur mycket man kan älska sina barn egentligen. Skulle man på något sätt gradera på en skala från ett till tio? Nej det fungerar ju inte eftersom tio långt ifrån räcker till. Samma sak om man skulle sätta en skala från noll till en miljon, så fungerar det inte i alla fall. För en miljon, vad är det mätt i kärlek till sina barn?? Absolut ingenting. Hur man än försöker mäta, så går det inte.

Skulle den gå att mäta i längd? Nej, för den längden skulle inte ha något slut. Och vart hittar man ett måttband som aldrig tar slut? Möjligtvis om man hade ett måttband som satt ihop så det blev en cirkel, för då finns det inget slut, inget stopp, den bara fortsätter och fortsätter... Men dessvärre blir den inte större och större, utan skulle vara samma cirkel hela tiden, så det fungerar ju inte heller. För varje dag med mina barn, så älskar jag bara mer och mer....

Skulle man istället mäta kärleken till barnen i volym, då skulle det rinna över hur lätt som helst, även om man hittade det största måttet som någonsin tillverkats, det skulle rinna över fortare än något någonsin runnit över.


Hur jag än funderar på om det på något sätt går att mäta kärleken till de underbara små som man faktiskt har satt till världen, så fungerar det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar dom och att all den kärlek faktiskt får plats i mitt hjärta, är lika oförklarligt som livets uppkomst.

På kvällarna när barnen sover och jag är klar för sängen, brukar jag alltid gå ett varv till barnen och stoppa om dom en extra gång och ge dom en puss på pannan. I bland blir jag stående där och tittar på deras fridfulla ansikte när dom sover så gott. Då svärmar det över. Underbara underbara barn... Hur dagen än har varit med de små - hur bråkigt det än har varit - så är allt som bortblåst när man står där och tittar på dom.

Dom är det absolut det bästa som hänt mig och min kärlek till var och en av dom är oändlig. Jag tänker var och varannan dag när jag tittar på mina barn - Hur mycket kan man älska sina barn egentligen??? Hur mycket kärlek får plats i en mammas hjärta?? Svaret är nog bara att det finns bara en början till all kärlek och alla känslor, en start - men inget slut och inget stopp. För hur mycket den än växer, så finns det alltid plats, för kärleken går inte mäta och då kommer det heller aldrig bli fullt, hur mycket man än älskar!!

Emil, Måns, Maja och Ebbe - Jag älskar Er mest av allt, alltid!!!

Ett snäpp uppåt

Ja idag är första dagen på resten av mitt liv. Inget får en att tänka på livet så här mycket, som efter man har varit där nere på botten. För där nere finns ingen framtid, inga känslor, ingen ork, inget liv, inget glatt, inget alls... Allt är bara en enda gråskala. Man bara överlever. På något sätt försöker man göra det, en dag till, en timme till... Alla orkar inte ens en minut till. Som tur var kom jag aldrig så långt ner, att jag började ifrågasätta om livet ens var värt att leva. För leva ville jag. Fanns inget jag hellre ville! Leva och må bra. De sista dagarna när det var som värst, ville jag bara ta en sömntablett tidigt på kvällen så jag fick sova, för jag orkade inte vara vaken.... Men någon tanke på att jag inte ville leva, det fanns aldrig - och det är jag så oändligt glad över, att jag inte lät det gå så långt. För då hade vägen tillbaka varit ännu längre...

Idag är det dags för att ta sig upp en avsats ytterligare. Första dagen jag är ensam hemma med Ebbe. Första dagen Jonny jobbar. Första dagen då jag inte kan sätta mig själv först om jag skulle behöva det... Jag har haft gott om ångest på morgonen, vill helst inte vara ensam hemma. Jag vet att jag klarar det, jag vet att jag fixar det nu, men känslan gnager ändå. En nervös knut bor i min mage. "Knyt upp den då" skrev Jonny i sitt sms. Idiotiskt svar tänkte jag först, men sen när jag tänkte en gång till, så insåg jag att han har ju så rätt. Jag kommer ju aldrig knyta upp den så länge jag drar mig undan och bara väljer att slippa allt som jag tycker är lite jobbigt nu. Jag drar ju bara åt hårdare och hårdare varenda gång. Jag måste allt börja lossa på det lite nu, jag vet att jag klarar det! Lite i taget utan stress, så kommer jag känna den lite mindre för varje dag.

För det har vänt. Stundtals känner jag igen mitt gamla jag igen. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns!! Det liksom vill bubbla över i hela mitt inre när jag känner så. Jag kan inte säga att jag går ner och känner mig "deppig" längre. Blir bara väldigt lätt trött och så denna ångest då... Den är inte ett dugg bättre ÄN, men snart, då ska jag ta tag i den där lilla ångesten med horn med. Men en sak i taget, och jag måste börja med knuten. Dag för dag ska den bli lite lösare och när den är uppknuten så har jag klarat en avsats till!!

Jag kan inte tacka Er alla nog för alla kommentarer och stöttande sms! Även om jag inte har svarat, så är ni och era ord guld värda. För varje gång jag läst något som någon av er skrivit här, på facebook eller via ett sms så har jag lett för mig själv och tänkt på hur gulliga ni är som bryr er!! Det betyder MASSOR!!! Ta hand om Er alla underbara!!

Från botten mot toppen...

Ja, när man väl varit där nere, på botten, finns bara en väg att vandra och det är mot toppen. Jag har börjat. Det är långt dit upp, men jag börjar åtminstone skymta den. Det ser så klart ut där uppe. Inga gråa moln och solen ler. Jag ska dit, även om det tar lite tid så kommer jag fram, så småningom....

Efter diverse turer till olika läkare, olika medicineringsordinationer, slarv från läkare som inte antecknat det dom ordinerat, receptslarv och telefonkö varenda dag eftersom inget av deras slarv hjälpte mig så brast det ordentligt. Jag som trodde jag var på botten insåg att det gick och komma längre ännu längre ner. Tack vare "underbara" vårdcentralen... Ja så efter alla turer orkade jag inte mer.

Det resulterade i att jag blev inlagd. Inlagd på "psyket" klingar ju inte så fint i någons öron, inte ens i mina, så det var väl inte det jag först ville. Men kände sen att jag inte hade något val. Nu skulle jag åtminstone få rätt hjälp. Avdelningen för de med förlossningsdepressioner var full, så jag fick ligga på en för dom som är "allmänt" deprimerade. Man har ju en slags bild hur det ska vara där inne, men så var det inte. Bara vanliga människor som haft det jobbigt på ett eller annat sätt och behöver hjälp med att ta sig upp till ytan igen. Första dygnet bara grät jag, personalen var underbar på alla vis. Jag såg det som ett misslyckande att hamna på "psyket". Nu vet jag bättre. Det var starkt av mig att skriva in mig och be om den hjälp som ingen på vårdcentralen kunde ge mig. Ett misslyckande hade det istället blivit om jag inte skrivit in mig och fått hjälp, för vem vet hur det hade blivit då??

De två nästa dygnen bara sov jag. Jag var så trött. Alla mediciner blev utbytta, många blev insatta. Nu kunde jag slappna av, slippa oroa mig, slippa all jäkla ångest som jag gick omkring med. Jag la min hälsa i personalens händer och bara andades ut... Så trött jag insåg att jag var då. Det var så skönt och få släppa allt och bara vara så där trött och få det ur kroppen. Nu är det viktigaste att jag får sova ordentligt och ta det lugnt för att återhämta mig. Stannade en och en halv vecka sen skrev jag ut mig själv. Dom hade velat ha mig där ett par dagar till, men jag har ju tre barn till som det ska fungera med, så jag fick ta mig hem.

Det som är mest skrämmande med att vara inlagd är att man inser hur många i vårat samhälle som faktiskt mår dåligt. Det kan vara vem som helst. Någon hade jobbat sig "slut", någon hade förlorat sin man, någon fick inte rätsida på sitt liv på grund av arbetslöshet och sjukdom, många var unga, runt 25, men några var äldre och det gemensamma var - de var precis vem som helst. Underbart goa trevliga människor som man önskade allt gott när man åkte hem. Hoppas dom finner sin väg "upp" snart.... Jag tror att de avdelningarna kommer bli mer och mer överbelastade dessvärre i vårat stressiga samhälle. Vi är inte så rädda om oss som vi borde vara. Vi "kör på" och förtränger till kroppen inte håller längre. Det är tragiskt, men sant....

Jag är i alla fall hemma nu, men det är tufft. Min kropp är helt slut, så slut den bara kan vara. Inte en enda energi cell verkar fungera och man får samla alla krafter man har bara för att ta fram frukost och skicka barnen till skolan.... Jag har börjat min vandring upp. Jag kämpar varje dag uppför den långa backe jag har att vandra. Jag börjar fyllas med hopp, hopp om en ljusare framtid. Jag vet att jag kommer upp, men jag vet att det kommer ta tid, men det får det... Och sen när jag kommit dit upp, då ska jag göra allt för att inte komma hit ner igen. Även om det innebär att man får vara egoistisk och sätta sig själv först i vissa lägen, ja då får det bli så. För det gynnar ingen i sin närhet när man mår så här! Jag tror på mig själv, jag måste det. Finns inga alternativ.

Jonny har varit toppen mitt i allt kaos. Han har tagit Ebbe utan att klaga en gång på att det varit jobbigt. Det är skillnad på att vilja göra allt och att måste göra allt. Han verkar vilja och det är otroligt skönt. Han tar nätterna alltid, de gånger han äter på nätterna vill säga. Oftast gör han inte det längre. Han ser till att jag får den vila jag behöver. När jag ser han och Ebbe tillsammans så fylls jag av lugn, för det fungerar så bra. Ytterligare en toppen pappa har tagit ett kliv in familjelivet. Med stora kliv dessutom!

Jag tror på ett lyckligt inre i framtiden, jag hoppas det kommer vara bra nästan varje dag. För har man inga dåliga dagar, så inser man ju inte vilka dagar som är bra. Sen ska jag med kärlek och omtanke visa alla runt mig hur mycket dom betyder för mig!!! För ni, mina nära och kära, betyder allt!! Så med tro, hopp och kärlek ska framtiden bli fantastisk!!

Ångest träsket...

Nya inlägg ekar tomt på denna sidan. Finns en anledning till det. Jag har inte mått särskilt bra. Mår inte bättre nu heller, men jag hoppas det vänder snart. Väldigt snart....

Jag har funderat en del på hur personlig man ska vara i sin blogg. En del kan inte förstå att man skriver vissa saker och varför... Men jag tycker det är upp till var och en. Jag gick tillbaka till mitt första inlägg och läste "Men jag har ett stort behov av att ventilera just nu..." kom också ihåg att det var för att kunna få en möjlighet att förklara mig. Jag är nämligen bäst på att fundera på vad folk tycker och tänker om mig, vad andra säger om mig. Vad folk tycker om vad jag gör och vad alla ska säga om mina val. Den väg i livet jag väljer och ta. Jag lägger mer energi på det än vad som är bra för mig, så därför startade jag den här sidan från början - för att få en chans att förklara mig, för att andra ska kunna lära känna mig som jag är. Den riktiga Jenny. Inte den Jenny som ryktena skapar... Folk antar, folk tycker för man har faktiskt hört att det är så... För det är så vi lär känna folk i den här bygden.... Att faktiskt gå fram och fråga hur det faktiskt är, hur någon faktiskt mår, att fråga hur det går.... Nja, det är inte många som gör, för hur det har varit innan, tillsammans med det som alla säger - Ja det är sanningen för många. Tyvärr...

Därför har jag valt att skriva om vad som händer i mitt inre just nu. Jag är rädd att jag börjar uppfattas som otrevlig i andras ögon. Eftersom jag just nu inte hör av mig till så många. Några vet, några tror att dom vet, men många varken vet eller tror...

Två veckor efter att lilla Ebbe tittade ut så började mitt inre och falla... Sen när Ebbe började skrika hela tiden, föll det ännu mer... Jag tror att det var en vecka där som jag inte kände något. Varken glad eller ledsen. Tror jag fortfarande höll mig över ytan då, även om jag visste var det var på väg. Men jag brukar bita ihop, lägga locket på och gå vidare. Men min tunna började bli väldig full. När jag har börjat tänka efter, så ligger det väldigt mycket där i. För någon gång då och då måste man bearbeta det jobbiga och låta det rinna ut. Låta det göra ont ett tag, för sen blir det bättre. Men jag tycker det är jobbigt när det gör ont, för jobbigt... Så jag har som sagt lagt locket på, förlåtit mer än vad en människa kanske bör förlåta. Men jag tror på snällhet... Men för snäll är tydligen inte bra.

Det började med att jag bröt i hop på BVC. När tårarna väl började rinna, då fanns det ingen hejd på det. Ulrika vågade nog knappt skicka hem mig ensam den dagen. Men ja, jag svalde, torkade tårarna och sa det kändes bättre och knallade hem med en skrikande Ebbe. Men när jag sen började gråta varenda gång jag kom till BVC så tog Carina tag i det hela. Kanske det var dags att gå och prata lite med Lena Lindsten? Jag tycker mycket om Lena och det kändes inte så laddat som om jag skulle blivit skickad till någon i psykolog teamet. När jag väl kom till Lena så hade det gått ganska långt. Fick fylla i ett papper som skulle visa på hur svår min depression var. Svår depression blev svaret...

Deprimerad? Jag? ja lite deppig blir vi ju alla då och då. Inget konstigt med det. Men när hon väl lyfte på det där locket, då insåg jag... Jag kände inte glädje över något. Jag bara grät. Jag orkade inte umgås. Jag hade tappat aptiten. Jag varken ville eller orkade ta tag i något alls. Jag kunde inte sova. Jag blev så arg för minsta lilla. Jag bara orkade inte!!! Ingenting alls... Fick tänka över tanken på medicinering och jag valde efter ett tag att göra det. Så här kunde jag inte gå runt och ha det. Det var varken rättvist för mig eller mina barn. Jag tror jag började i rätt tid. Hade jag väntat en vecka till, då vågar jag inte tänka på hur det hade blivit.

Det är svårt att förklara för andra hur det är när man är så här nere. Jag tror heller ingen "sett" det. Jag har nog varit lite okoncentrerad, haft svårt att följa med i samtal, men jag har ansträngt mig till tusen för att "vara som vanligt" så jag har blivit helt slut sen när jag kommit hem. Herre jisses, man vill ju inte vara annorlunda i denna perfekta värld!! Bara den som själv har varit här, vet hur det är, hur man mår och hur man känner sig. Man får kämpa sig fram timme för timme vissa dagar och bara hoppas man håller ihop till sambon kommer hem. Lena tror att jag har fått en förlossningsdepression, sen ihop med allt gammalt jag har bakom mig, så har det blivit riktigt jobbigt. Mer jobbigt än vad jag någonsin kan förklara.

När man börjar med mediciner blir man dessutom ännu värre. Jag har fått ångest som är fruktansvärt jobbig. Jag hade ingen aning om att man kunde mår så här!! Tänk dig känslan att du ska göra något som är så jobbigt att du verkligen verkligen INTE vill, men du måste tvinga dig att göra det ändå, du vet det men du vill inte. DEN känslan man får i kroppen då, den känslan känner jag hela tiden. Man vill fly, men det går inte... Man vet inte hur man ska hantera det och hur man ska klara nästa timme. Mår illa, svettas, blir nervös, får ont i magen, svårt att andas... Jag tror ni förstår lite vad jag menar. Den känslan är pest, men jag försöker, så gott jag kan.

Grejen är den att jag har sorterat in "de där deprimerande" i ett eget fack. Som dom som är lite svagare än alla andra. Att dom på något vis har sociala problem. JAG VET ATT DET ÄR FEL, men det är nog lite så hela samhället ser på det. Det är inga som pratar om det och om någon äter anti depressiva mediciner så vilar det någon slags "skam" över det. Och inte är det annorlunda nu. Jag har sorterat in mig själv i det facket och tycker att jag är svag och klen som inte klarar av att reda ut livet. Men jag tror - att en dag sväljer inte kroppen mer. Någon gång är det stopp. Mitt stopp kom nu, ihop med förlossnings depressionen. För när jag väl ramlade och föll, då föll jag långt och jag föll fort och jag föll ner på botten. Jag kommer upp på några avsatser vissa dagar. Men jag balanserar tappert på kanten hela tiden och det behövs inte mycket för att jag ska tappa balansen och ramla ner igen. Och det är precis det jag gör, om och om igen...

Frågar ni mig hur jag mår, kommer ni nog få till svar att jag mår bra. För det är ju det jag vill göra. Och sen orkar jag inte säga hur det är. Jag förtränger som vanligt, men nu gör jag det bara tills jag kommer hem och stänger dörren. Sen tillåter jag mig och känna, jag tillåter mig ha ont. Jag vet att jag måste genom det här, en dag vänder det, även om det inte känns så nu. Men det är det som alla säger och jag måste försöka tro dom...

Undertiden finns min sambo här. Han har verkligen växt i mina ögon. Även om han inte förstår hur jag mår, så tar han hand om allt det där som han kan. Han fixar allt det som måste göras varje dag. Han går upp med Ebbe på nätterna och matar, så jag får sova. Han tar Ebbe när han kommer hem, så jag bara får vara. Jag har min syster som förstår mig bättre än någon annan. Hade det inte varit för henne, vet jag inte vart jag hade varit idag. Eftersom läkarna på vårdcentralen sköter min medicinering, så är det en himla tur att jag har henne som möter många som mig i sitt jobb. För det är hon som tipsar på vad det finns, som kan hjälpa mig, så jag åtminstone kan resa mig upp igen när jag ramlat ner. För det är läkarna inte så duktiga på här nere. (undrar om dom är duktiga på något??) Hon är min klippa!! Hon drar upp mig en avsats varje gång och jag är så tacksam att hon finns. Älskar dig syster!! Sen finns även alla nere på BVC. Carina är underbar och en riktig stöttepelare när det är jobbigt. Hon hjälper mig med sådant som inte hör till hennes arbetsuppgifter, för att jag helt enkelt ska slippa ringa runt. Sist men inte minst Lena. Vart vore jag utan henne? Hon har fått mig att våga lyfta på locket och titta ner i den där jäkla tunnan. Jag vet ju att jag måste det och hon får mig att göra det. Varje gång känns det sen lite lättare och det är skönt. Den där fulla tunnan är jobbig och släpa runt på, men målet är att den ska bli lättare allt eftersom, kanske medicinen sätter hjul på den åtminstone, så den inte blir riktigt så tung att dra runt på även om den fortfarande väger lika mycket. Sen är det upp till mig och tömma den, lite i alla fall.

Jag försöker tvinga ut mig och göra saker i lagom dos, för jag tror att det är bra för mig. Jag hänger på och fikar och jag kan när någon frågar, men jag är inte den som tar tag i det hela och frågar, för det orkar jag inte. Helst av allt skulle jag vilja ligga i sängen och sova bort mitt liv tills jag vaknar en dag och känner att jag är bra. För detta är kämpigt. Men jag vet ju att det fungerar inte så. Jag hoppas varenda dag att medicinen ska hjälpa, så jag snart får le åt livet igen. Jag vill leva, jag vill skratta och jag vill njuta av det. Kanske jag gör det i morgon, det är i alla fall vad jag hoppas på....

JAG HATAR ATT MÅ SÅ HÄR, JAG VILL BARA VARA JAG - NU!!!!!

Måndag IGEN!!

Just nu är det bara måndagar som gäller i bloggen. Tragiskt men sant. Nu är det visserligen Tisdag, men inlägget skulle skrivits igår, men hann som vanligt inte... Det var dax för vägning igen. Det är väldigt tråkigt om bloggen bara uppdateras när det ska vägas, men bättre än inget alls kanske? Jag ska försöka skärpa till mig, men om jag ska skriva under tidspress "bara för att" så är det bättre att låta bli kan jag tycka. Det blir ändå inget bra av det. Veckans vägning gick i alla fall bra. Bättre än väntat faktiskt, med alla födelsedagar och kalas som passerat. Så jag klagar inte!

Startvikt: 79.9 kg Delmål 1: 73 kg Delmål 2: 69 kg Delmål 3:

20/9: 78.8 kg ( - 1.1 kg)
27/9: 78.0 kg ( - 0.8 kg)
4/10: 77.7 kg ( - 0.3 kg)
11/10: 76.9 kg ( - 0.8 kg)

Jag kan - om jag vill - nästan alltid...

Vägning...

Då var det Måndag och dax för vägning igen... Om jag ska summera förra veckan, så skötte jag väl pointsen Måndag till Torsdag. Men eftersom Jonny var hemma förra veckan så blev det väldigt dåligt med motion. Sen firade vi Måns på Fredag, vilket innebar tårta. På kvällen var jag helt utslagen av trötthet, så latmasken kom krypande och Jonny hämtade hem pizza... Fy mig!!! Men vad gott det var! Helgen har jag inte räknat några points och med den matte jag utfört i huvudet, så har jag överskridit både lördag och söndag. Så att vågen visade minus är väl mer än positivt. Denna veckan blir det mycket mera promenader!!

Startvikt: 79.9 kg Delmål 1: 73 kg Delmål 2: 69 kg Delmål 3:

20/9: 78.8 kg ( - 1.1 kg)
27/9: 78.0 kg ( - 0.8 kg)
4/10: 77.7 kg ( - 0.3 kg)

I löv you

Mera höst i bild...
























Ska bara tillägga att dessa bilder inte är redigerade. Endast den sista är omgjord i färgen, annars är bilderna helt "naturella".

Hösten

Äntligen har jag kommit ut och fångat hösten på bild!!