Ebbe

EBBE JONNY HUGO HILDING
Vi hade varandra och sen kom du. Sen hade vi allt.

Sjukdomar och elände...

Ja, sånt finns det gott om i min kropp...

Det började dagen innan förlossningen. Fick så vansinnigt ont i halsen, irriterade och retade när jag skulle försöka sova. Samma sak på morgonen när det var dax för Ebbe att titta ut. Tror jag gjorde åt nästan en hel flaska med nässpray under förlossningen. Snorade och hade mig. Men på kvällen, på BB, då small det till rejält! Hualigen!! Har inte varit sjuk på evigheter, så det kändes som kroppen hade laddat rejält. Fick en jätte trevlig "granne" på BB, så det var ju så typiskt. Fick gå och kolla med personalen, för det kändes inte alls bra och röra sig bland alla nyfödda så fruktansvärt förkyld. Jag hade i alla fall inte velat dela rum med en som var så dunder förkyld som jag var. Jag fick ett enkel rum på KK sidan med TV och allt, så jag klagade väl inte...

Sen blev ju vistelsen lite längre än väntat på BB, då inget fungerade med amningen. Ebbe blev slö och orkade inte äta. Precis som de andra barnen. Dom började tillmata honom tok för sent i mitt tycke. Men tydligen behöver dom läkarordination (?) på det nu. Galet tycker jag. Ser dom att dom inte får i sig någon mat och blir trötta och slöa, så är det väl bara och ge dom lite. Litar helt på barnmorskan i det läget. Herre jisses, dom jobbar ju med bebisar. Men men... Det tog ett tag innan vi såg att Ebbe blev lite piggare igen. DÅ var det väldigt skönt med eget rum!! Pratade med "grannen" i korridoren och hon hade inte haft det så kul på rummet efter jag flyttade. Två utländska tjejer han tilldelats två av sängarna i det rummet och dom hade väldigt många från familjen hos dom - hela tiden. Stackarn fick ingen lugn och ro där inne.

På söndagen åkte vi hem... Trött efter sömnlösa nätter, blodiga bröstvårtor (amningsnappen fylldes vid varje amning med blodblandade bröstmjölksdroppar, då dom hade spruckit helt...), men mätt och belåten för man gör ju inget annat än att äter mat när man befinner sig på sjukhuset. Efter ett dygn hemma kände jag hur det började göra välkänt ont i ena bröstet. På tisdags morgonen fick jag frossa. Sen hade jag febervärk i kroppen hela den dagen. Ammade så gott jag kunde för att försöka få ut det onda. Men Ebbe bara skrek. Han sög och sög, men fick inte ut något. Stackarn... När han hade slitit så vid bröstet, så somnade han av ren utmattning och orkade inte äta tillägget. Ebbe fick ont i magen av allt sugande. Det blev ett himla slattande med bröst hit och dit och sen försök med tillägg. Den natten fick jag riktigt hög feber. Hade dubbla täcken och hemsk frossa. Så ont i kroppen!! När jag skulle gå och kissa så bar knappt benen mig till toaletten. Fy vad det var hemskt. Så vaknade Maja mitt i allt och kunde inte sova. Jag trodde aldrig den natten skulle ta slut. Jonny gick upp och matade, så jag slapp det.

Dagen efter satte det sig även på andra sidan. Det var totalt stopp. Det kom inte ut en droppe, hur mycket både Ebbe och jag slet. Jonny åkte in och köpte en bröstpump, sen tillbringade jag och pumpen massor med tid i skållhet dusch. Jag har haft mjölkstockning innan, men detta liknade ingenting jag någonsin varit med om. Grät och pumpade, pumpade och grät... Jag mådde så dåligt. Kände mig helt utpumpad - på alla vis. Överkörd av tåget. Mosad av en lastbil. Vad som helst. Grät ännu mer. Kunde inte njuta alls av Ebbe, kändes som jag missade allt. Om jag skulle bära honom fick jag ha honom uppe vid hakan. För brösten gick inte röra alls. Gav upp amningen då. Jag har ju slitit med massor med de andra tre. Men det funkar bara inte. Det har kommit ut som max 30 ml, någon enstaka gång. Tror det var med Maja jag fick så "mycket". Då efter nästan en timmes pumpning... Orkade inte denna gången. Jag kände sorg för att det blev så denna gången med, men jag kände att det fick vara nog nu. Dom andra har jag ju slitit med i ca en månad för att dom i alla fall skulle få i sig några droppar. Men denna gången fick det räcka här. Är det värt och slita som ett djur för ynka 5 ml per mål?? Kanske. Men denna gången räckte jag inte till.

Nåväl, stockningen måste ju ändå ut. På Fredagen fick jag penicillin av doktor Martin. Tabletter för att mjölkproduktionen skulle avta. Inte för att det kanske behövdes, med tanke på hur lite jag har. Men han tyckte nog det ändå för att inte riskera att det fastnar igen. Han trodde att jag har för trånga mjölkgångar eftersom det varit samma visa med alla barnen. Kanske fick jag lite mer mjölk denna gången, men det är för trångt för att det ska komma ut. Därför satte det sig. Men det kommer jag ju aldrig få veta. Jag får helt enkelt acceptera att det inte går.

Han trodde att det skulle släppa inom två dagar. Men nej då. Varför skulle något gå smidigt?? På söndagen mådde jag fortfarande dåligt. Febervärk och fortfarande stopp. Undrade hur det som satt sig någonsin skulle komma ut. Ringde amningsmottagningen och grät igen... Hon sa att det troligtvis skulle ta minst en vecka innan det släppte, eftersom det satt sig så rejält. EN VECKA???? Vad menade hon?? Jag ville ju må bra nu!!!! Men men, bara och bita ihop och gilla läget som dom säger. Hon sa att om det inte hade släppt framåt torsdag skulle jag ringa, så skulle dom sätta in starkare antibiotika. Däremot varnade hon mig för hur det kunde se ut när det väl släppte. Jag kunde vänta mig blodbandade klumpar... Fyyaaaa...

Jag har lyckats pressa ut några stackars droppar... Det börjar vända. Men jag är såååå trött och såååå sliten. Fortfarande febervärk i kroppen, men febern har åtminstone släppt lite nu. Undrar när jag ska känna mig lite piggare igen. Försöker mig ut på lite små promenader, men det är jobbigt. På torsdag ska vi hem till Jonnys föräldrar i Västervik och det gör att jag får lite ångest. Ja förstår honom att han vill hem och visa upp Ebbe, jag vill ju det så klart med. Men när man mår som man gör så känns all kontakt med omvärlden lite "tungt". Men ett miljöombyte kanske inte är fel. Kanske det som behövs. Vem vet??

Sorgligt och ta bort "pregnancy ticker" och det andra på sidan. Konstigt att den delen är över nu. Men å andra sidan får jag lägga till bild på en ny liten familje medlem - en alldeles underbar liten Ebbe!!

Förlossningen

Äntligen har jag förhandlat mig till lite datortid. Så nu ska jag försöka få ner min förlossnings berättelse. Detta var min snabbaste förlossning, men ändå blir det den längsta berättelsen, så det blir en del att skriva...

Det började på måndagen. Tyckte att Ebbe (jag använder hans namn nu även om jag inte visste då, vad som skulle titta ut...) började röra sig lite väl lite där inne i magen. Men det verkade ju som att han hade lite såna perioder då och då, så jag tänkte väl inte så mycket på det. Jag och syrran åkte på bilbingo på kvällen och hans knä och fot tittade ut lite i sidan emellanåt, så tänkte väl att det skulle vända då.

Men nästa morgon samma sak. Lugnt som attan. På morgonen var jag fortfarande inte så orolig men någon gång mitt på dan så vände det. Det kändes "fel" på något sätt. Ringde till Helene på MVC och hon sa att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom. Om inte annat så skulle det ju stilla min oro om allt visade sig vara bra. "Du känner ditt barn bäst och känns det fel så ring" sa hon, så jag gjorde det.

Fick komma in direkt. Men väntade på att Jonny skulle komma hem så jag slapp åka själv. Trodde nog att jag skulle få höra att allt såg bra ut och få åka hem utan att behöva vara orolig. Ringde Johan och kollade så han kunde ha barnen ett par timmar och det gick så klart bra. Vi åkte in och fick träffa läkaren direkt när vi kom innanför dörren. Ett ultraljud gjordes direkt och Ebbe såg ut att må bra. Men däremot fick hon leta för att hitta vatten. Tillslut hittade hon lite mellan Ebbes ben, men det var alldeles för lite. En koll gjordes för att kolla om vattnet hade gått, men det hade det inte. Tyckte nog att jag skulle ha känt det i så fall, men tydligen kan det sippra så lite att man knappt märker det. Efter jag tagit på mig satte vi oss ner och hon bara sa "det är alldeles för lite vatten kvar för att vi ska vara nöjda så imorgon sätter vi igång dig. Om CTG är bra så får ni åka hem över natten..." Sätta igång mig? Imorgon? Förlossning imorgon??? Jag blev så himla nervös. Hon skulle ju bara säga att allt är bra och vi skulle få åka hem igen? CTG:et var bra så vi åkte hem. Ja det var ju bara att packa färdigt BB-väskan nu då. Det kändes så himla konstigt allting. Inhandlade mat till Jonny, för ingen visste ju hur länge det skulle ta, lite tidningar och en påse bilar så klart - till en nervös gravid kvinna...

Morgonen kändes så himla konstig, så annorlunda... Packade det sista. Försökte äta lite, men det smakade inte så bra denna morgon. Gick ut genom dörren och tänkte - när jag går in genom denna dörren igen, så är vi en till i familjen.

Kl 09.00 stod vi utanför dörren på förlossningen och ringde på dörren. Blev invisade i ett rum. En barnmorska skrev in mig och körde ett CTG som såg fint ut även denna morgon. Efter en stund kom läkaren in, en av de bästa jag någonsin har haft. Han förklarade igångsättnings metoderna som jag kunde välja på. Förklarade väldigt väl och väldigt noga. Eftersom jag är snittad en gång vill dom inte välja en metod som ger allt för kraftiga värkar, då det kan fresta så mycket på snittet att det faktiskt spricker. Så det som jag kunde välja på var ballongkateter eller en slags tampong med medel på som framkallar värkar. Den sista låter smidigast men han ville inte rekommendera den. Man sätter in den på kvällen och får då oftast värkar under natten som kan bli ganska starka och jobbiga då man framkallar värkarna på "konstgjord" väg. Ballongkatetern gick till så att om bara tappen var lite mogen, så går dom in med en slang genom tappen. På varje sida om tappen fyller dom en ballong med vätska, 80 ml vardera, som då ligger och trycker på tappen från var sitt håll. Vilket gör att kroppen på naturlig väg, gör så att man öppnar sig och förhoppningsvis startar det värkar. Så fort man öppnat sig lite går dom in och tar hål på hinnorna och har inte det startat något värkarbete då, så sätter dom värkstimulerande dropp. Även om denna metod lät obehagligare, så var det den han rekommenderade, den var skonsammare - om man nu tycker att något är skonsamt med en förlossning - och allt blir mer "naturligare" Så ballongerna fick det bli.

Strax innan tio satte dom in katetern. Det var ganska obehagligt men gjorde inte speciellt ont. Strax efter startade värkarna med ca 10 minuter emellan. Det bådar gott tänkte jag. Däremot gjorde det väldigt ont i hela "nedre delen" hela tiden. Det är klart när ballongerna tryckte hela tiden, så måste det väl kännas. Jag och Jonny började våra promenader i korridorerna på sjukhuset. Tyvärr regnade det ute, så vi fick hålla oss på insidan. Vi gick och vilade lite emellanåt, men då stannade det av. Så gick vi igen och då började värkarna igen. Vilade vi så stannade dom. Så höll det på fram till kvällen, då det försvann helt. Typiskt. Katetern fick sitta max tolv timmar. Så vid tio på kvällen tog dom ut den. Så skulle dom kolla om något hade hänt. Skulle jag ha öppnat mig, så skulle dom ta hål på hinnorna. Men det hade inte hänt ett skit. Tappen var lika lång som på morgonen och var fortfarande inte öppen alls... Frågade vad som skulle hända nu. Ja, på morgonen görs en ny bedömning, förmodligen sätter dom en ny kateter och hoppas på att det startar något under dagen. Detta skulle göras i tre dagar, hade inget hänt sen, ja då skulle det bli snitt. Jag såg framför mig att det var precis så det skulle sluta när jag lade mig på kudden den kvällen. Men somnade ganska fort, trots min uppgivenhet.

Klockan 02.20 den natten fick jag min första värk. Men den var inte så mycket värre än dom som var under dagen innan. Under någon timme hade jag en var 15:onde minut, för att näst följande timme bara ha en i halvtimmen. Så höll det på under natten. Jag kunde ju inte sova, för dom kändes ju. Men kändes för löjliga för att tro att något hade startat. Slumrade lite till och från. Personalen kom med värmedynor och värktabletter och så gick nattens timmar. På morgonen kördes ett nytt CTG. Inte en ända värk registrerades... Läkaren skulle komma kl 09.00. Så innan dess passade jag på att duscha och äta frukost.

På klockslaget kom min underbara barnmorska Erica in med läkaren i släptåg. Den enda läkaren som jag helst inte ville se på min förlossning!! Har hemska minnen av henne från tidigare förlossningar och har dessutom haft henne på en av mina bakkvällar på jobbet och jag hoppades på att få slippa henne, MEN NEJ DÅ!! Till skillnad från mig så verkade hon tycka det var trevligt att ses igen och delade inte alls mina negativa tankar. Jag är som vanligt snäll och är trevlig tillbaka... Berättade att jag hade haft en del värkar under natten men att dom inte varit speciellt jobbiga, mest störande för sömnen. Sa med att jag inte trodde det hade hänt något för det kändes inte så. Men när hon undersökte mig så var jag öppen för 4 cm... Ja ha sa Erica glatt, då byter vi rum. Ta med er sakerna så går vi till ett förlossningsrum, för nu ska vi ta hål på hinnorna. Hade inte väntat mig det alls, så nu blev jag nervös igen... Hua, nu var det ju på riktigt.

När vi kom in på rummet så tänkte jag att någon gång under dagen kommer ett litet barn födas här. Förhoppningsvis ett litet barn. Vårat barn. Så blev jag gråtfärdig igen. Men det hanns inte med någon gråt. Jag skulle lägga mig på sängen och Erica skulle ta hål på hinnorna. Det gjorde hon vid halv tio ungefär. Inte för att det rann ut så hemskt mycket vatten, men lite kom det i alla fall. Hände det inget inom en timme, så skulle dom sätta dropp. Men det behövdes verkligen inte. För strax där efter drog det igång av sig självt. Erica skulle köra ett CTG igen, men det har varit jätte svårt att hitta Ebbes hjärtljud varje gång dom skulle köra ett, så hon ville sätta en skalpelektrod (heter det väl?) direkt. Hon gjorde tre försök men den gick och dra loss från hans huvud varje gång... Stackars Ebbe... Sen kom en annan barnmorska in och gjorde ett försök och hon fick dit den. (han hade fyra sår på huvudet när han kom ut... ) Nu var jag tvungen att gråta lite. Det hände mycket på samma gång och det gjorde ont. Värkarna kom tätt från början och vi sa att det var nog dax och ta ett bad för att lindra lite. Lustgasen fick plockas fram i samma veva för värkarna tog i rejält, direkt.

Vet inte riktigt vad klockan var när jag kom ner i sittbadkaret. Härifrån är minnet ganska luddigt. För värkarna kom tätt, hela tiden. Ingen paus, bara ont. Tänkte hela tiden att detta gör jag verkligen aldrig mer igen!! Ingen smärta i ryggen, bara i magen. Men alla de andra barnen har mina värkar blivit svagare ju mer jag öppnat mig, så dom har alltid fått sätta dropp i slutändan i alla fall. Men inte denna gången. Det skötte sig självt kan man säga och mer därtill. Jonny stod bredvid och spolade vatten på min magen och såg till att det inte blev översvämning. Skötte sig exemplariskt. Kan tänka mig att klockan var runt halv ett när Erica bad mig gå upp. Hon ville köra ett CTG och få lite mer koll på hur Ebbe mådde. Hon var verkligen den bästa barnmorska jag haft. Hon var med oss i rummet större delen av tiden och var toppen. Jag kunde knappt ta mig till sängen. Försökte kissa på vägen dit, men det kom inget. Förmodligen den första och enda gången Jonny fått vara med mig på toa... Vidare till sängen. Bara ont ont ont - hela tiden. Har aldrig vart med om ett sådant intensivt värkarbete. När jag väl kommit upp på sängen, CTG var kört, druckit en massa, blivit tappad på urin, så började det trycka på. Det var lite kanter kvar kommer jag ihåg att Erica sa, men hon höll undan dom under en värk så var dom borta. Jag låg på sidan, men hon ville ha mig på rygg. Vid det här laget hade läkaren också kommit in i rummet. Jag uppfattade att hon var där, men orkade inte fundera på det. På rygg fick jag dock inga krafter och "trycket" försvann. Så dom fick hjälpa mig över på sidan igen. Jag varken protesterade eller höll med. Lät dom göra som dom ville. Dom vände över mig på sidan och tycket kom tillbaka. Nu var klockan ca kvart över ett. Dom visste att jag var jätte rädd för att spricka så både barnmorskan och läkaren var kanon och guidade mig genom krystningen för att hjälpa mig så mycket som möjligt. När klockan slog 13.29 så kom lilla Ebbe ut. Min första fråga var som vanligt "ser han frisk ut??" Till svar fick jag "det hör du väl" och då hörde jag att han skrek och så lade dom honom på min mage...

Grät och frös och var otroligt glad att han låg där och såg ut att må bra. Vårat barn. Underbara lilla söta Ebbe. Jonny klippte navelsträngen och Erica meddelade att jag inte ens hade ett litet skrubbsår. Jag var hel och det kändes med så skönt.

Men något problem måste det ju bara vara så klart... För när moderkakan skulle ut, ja då ville den så klart inte det. Vi skulle avvakta en liten stund. Men ganska tätt så "provdrog" hon i den men den ville inte komma ut. Jag krystade men det hjälpte inte. Sen förklarade Erica rutinerna om den inte släppte snart. Då skulle dom få köra mig ganska snabbt till operation. Rummet fylldes snabbt med ganska mycket folk. En tog prover, en satte ny droppnål, en gav mer medicin i droppnålen för att livmodern skulle dra ihop sig, hade redan fått en omgång som tydligen inte hade någon effekt. Med täta mellanrum fortsatte Erica dra i navelsträngen och tryckte på magen, vilket gjorde förbannat ont. Jag kommer mest ihåg att det var folk överallt som gjorde något. Jag förbereddes för operation fastän jag nog inte själv förstod det. Sista människan som kom in skulle sätta akupunkturnålar i småtårna. Men eller hur??? Om jag nu fått så mycket medicin som inte hjälpt, skulle en nål i varje tå hjälpa då??? Nål rädd som jag är med tyckte nog att det var smidigare om dom bara sövde mig. Men hon satte dom, diskuterade det knappt med mig, det skulle göras bara. En minut efter hon satt dom kände jag att det började dra ihop sig i magen. Sa till Erica att det nog händer något nu. Hon tryckte lite till på magen och jag tog i - och så kom den ut! Märkligt va?? Den var jätte fin. Moderkakan var formad som ett hjärta. De andras har sett ut som träd, så denna var annorlunda. Jag förlorade 1100 ml blod eftersom det blev som det blev, men jag slapp ju bli sövd i alla fall!

Sen tömdes rummet lika fort som det fylldes. Vi lämnades ensamma en stund och fick hämta andan lite. Titta på lilla Ebbe och försöka förstå att han var här nu. En konstig känska det där där när allt är över. Man är så trött och pigg på samma gång. Efter någon timme kom Erica tillbaka och hon och Jonny vägde och mätte. Jag fick duscha av mig och underbara Erica sa hej då. Nu var det dax för henne och gå hem. Jag stod i duschen just då så jag kunde inte ge henne en kram, för det hade känts lite märkligt, naken och allt, annars hade hon fått världens största kram, för tack vare henne, blev förlossningen precis så bra som jag hade önskat mig!!

PS. lägger ut lite bilder sen. Har inte hunnit titta på dom än... DS.

Jag lever...

Lillkillen har kommit!!

Lilla Ebbe föddes den 12 augusti kl 13.29. Han vägde 3565 g och var 49 cm "kort".

Tyvärr har starten varit lite "bråkig" så jag har verkligen inte haft någon tid över att sitta här. Men ska försöka uppdatera i helgen!!

Men som sagt... vi lever, men vi mår så där. Men snart, väldigt snart hoppas jag, så är vi på fötterna igen.

Det händer något i alla fall...

Dagarna liksom flyter ihop... Jag både väntar och inte väntar. Det känns som att det skulle bli barn framåt nästa helg, samtidigt som jag undrar vart det barnet ska komma ifrån. Inte för att man kan missta sig när man slänger en blick åt mitt håll vart det barnet befinner sig just nu, men det är så overkligt att det faktiskt är så...

4 dagar kvar... inga förvärkar... lite sammandragningar ibland, men dom känns inget. Dock har "slemmisen" börjat släppa och det molnar lite mer nu än innan... Magen är kass... All mat åker liksom rakt igenom... Men vet att det var samma sak med Maja. Då släppte den 5 dagar innan BF och jag var så himla nöjd och sa saker i stil med "nu vet jag att jag iallafall inte går över tiden" ha ha, vilket skämt. Gick över åtta dagar i alla fall... Så jag vet att det inte betyder något, även om jag skulle önska det...

Det känns konstigt att det snart är "över". Att graviditeten snart är slut. Samtidigt som det är otroligt skönt att bli lite lättare och lite smidigare så blir det ju liksom "tomt" i magen... Just nu är jag bara så fruktansvärt nervös för förlossningen så jag inte kan sätta ord på det. Det går säkert bra, men ändå...

Nä hä, dax o besöka toan... IGEN!!!

Äntligen är allt som det ska (nästan i alla fall...)

Det är en regnig söndag förmiddag. Efter två alldeles för tomma veckor är huset fullt av liv igen. Emil sitter vid datorn, Måns är med två kompisar på sitt rum, Maja leker med sin "bästis" i sitt rum och jag går med en förbaskat jobbig värk i ryggslut och magen. Men andra ord, allt är som det ska vara!! Förutom att man gärna skulle ha lite värkar då för då skulle verkligen allt vara som det ska vara... Efter att jag har gått över minst en vecka med alla barnen så tycker jag faktiskt att det är min tur att få någon dag före utsatt datum. Det är inte mer än rättvist!! Men vem sa att livet var rättvist??


Idag är det i alla fall 6 DAGAR KVAR!! Eller i värsta fall 20 dagar... hualigen!! Men med denna smärtan som jag känner mer och mer för varje dag, så känns det omöjligt att jag ska gå så länge. Det känns som jag kan räkna dagarna nu. Hoppas hoppas...


Ja detta är sista bilden. Vecka 39 + 1... Det börjar bli dax att sammanfatta graviditeten snart. Men idag orkar jag inte. Men det är nära slutet nu och det är både skönt och skrämmande. Ingen vet ju vad som väntar, ingen vet hur saker och ting kommer att bli när jag nu kommer gå in i ett nytt skede i mitt liv. Ett liv som består av fyra barn istället för tre. En ny liten människa att lära känna och älska....

Jag har... Jag ska... Jag vill...

JAG HAR...

... bakat. Det som jag har tänkt på så länge, är äntligen gjort. Kanske blir en omgång till idag.

... blivit tok förkyld.

... ringt och ställt mig i kö hos försäkringskassan. Har "bara" plats 259...

... målat klart fladdermusen på måns vägg, ÄNTLIGEN!!

... ringt diskmaskinsreparatören.

... diskat en jäkla massa!!

... tömt tvättkorgen.



JAG SKA...

... måla alla barnens DVD hyllor.

... städa.

... putsa fönster.

... måla ytterligare en sak på Måns andra vägg. "My Space" - som han har designat själv.

... få sambon att skruva upp en hylla i Emils rum.

... fika med Veronica imorgon.

... handla på Willys med Mia på fredag.

... på en trevlig 45 års fest på lördag!



JAG VILL...

... att barnen ska komma hem!!! NU!!!!

... inte gå över tiden för mycket denna gången!!!

... ha värkar (då slipper jag ju dessutom hela "jag ska" listan).

... att vattnet ska gå.

... få på mig normala trosor.

... kunna vända mig i sängen.

... ut i skogen och plocka svamp.

... ut och gå!!!

... vara mindre förkyld.

... gå en foto kurs.

... att mina skattepengar ska "dimpa ner" i brevlådan.

... att kön till försäkringskassan ska vara lite kortare!!

Äntligen bakat

Ja, som jag bakade igår... Eftersom jag jobbar med att baka dagarna i ända, så gör jag sällan det. Någon klok person sa en gång att man inte skulle ta med sig jobbet hem, så jag har valt att lyssna på denna kloka person... Har nu varit sjukskriven sen i Mars och igår var nog första gången jag verkligen kände för att baka! Så nu har jag äntligen gjort det!

Det blev en dubbel sats med småkakor. Även om det var dubbel sats så är det ju ändå löjligt lite... Det är väl där yrkes skadan gör sig påmind. "vad blir det av det här lilla??" liksom... Känns på snudd till löjligt. Fort går det med. Skillnad på och göra kakor med 5 dl mjöl i gämfört med 21 kg mjöl... Klart att jag drog till med den stösta satsen jag brukar göra, oftast är det ju "bara" runt en 8 kg.

Sen blev det 2 st tigerkakor. Testade ett nytt recept igår. Det blev riktigt bra. Saftig och god! Marmoreringen blev väl kanske inte så snygg (se - yrkesskadan igen) men den smakade i allafall gott! Avslutningsvis blev det så klart kärleksmums. Vad är ett bak utan dom?? Tycker det är så gott. Så nu är frysen full!! Så återigen, nu kan bebis gärna komma!!

Diskmaskinen gick ju sönder så lägligt med. Själva baket gick ju fort, men allt diskandet... Tvi vale!! Det är inte kul alls. Bortskämd man är med den där diskmaskinen ändå. Har ringt idag och förhoppningsvis kunde han komma denna veckan, men lovade inget... Så jag hoppas verkligen att han lyckas klämma in oss, för det blir inte kul när barnen kommer hem och man måste spendera dagarna vid diskbänken...

För övrigt så jag har jag sovit heeeeeeeeeeeeeela natten i natt!!!

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var. Jag vaknade inte ens av Jonnys klocka när han gick till jobbet. Släkte vid halv två och vaknade först vid sju och behövde gå på toaletten. Somnade om lika fort och sov till halv tio. Helt underbart skönt. Vet att jag skrev tidigare att - snälla bara en natt.... Men när man väl har fått sova en natt så vill man ju ha mer, såklart. Så nu hoppas jag att jag får sova lika gott i natt!! Om inte, så får jag väl baka i morgon igen.

Nu ska jag till MVC! 38 + 3 idag, hoppas verkligen inte bebis har växt för mycket... Jag vill inte ha en jätte klump!

Minnet av en mammas förlossning

Alla kvinnor som fött ett eller flera barn, kan sin förlossningshistoria nästan utantill... Små detaljer kan ha försvunnit för stunden, men i det stora hela så minns man den som det var igår. Även om den var fruktansvärd, lång och smärtsam eller om den gick "smidigt", snabbt och ganska enkelt, eller något där emellan, så tar just det samtalsämnet aldrig slut.

Det börjar på BB. Man hör alla de andra nyblivna mammorna som finns omkring en, berätta ordagrant om just sin förlossning. I telefon med nära och kära, med den andra mamman som ligger bredvid som precis upplevt samma sak. När och hur den började, hur länge man var kvar hemma, resan in, när allt blev värre, hur ont det gjorde, eventuella komplikationer som uppstod, klockslag när krystvärkarna började, hur det var att krysta, hur lång tid det tog och SEN... ja där var en ny liten människa, på magen, va det var för känslor som uppstod när hon såg var det var för kön, hur all smärta var som bortblåst, ett nytt liv, en ofattbar händelse...

Efter det kommer lite hur om hur jobbigt det var efter med eventuella stygn och andra tråkigheter, men sammanfattningen blir oftast - det gick jätte bra!!

Fast de flesta inte tyckte det då, när det var som värst, så i efterhand så känns, oftast, allt rätt bra ändå. Alla har ju fått något ofattbart vackert för allt det onda. Ett litet barn. Ett barn som man älskar så fort man ser det, för just det barnet är ju en del av en själv. För vissa kan det uppstå komplikationer som gör att kärleken till barnet vill vänta lite, men en dag känner ju alla samma sak. Den kärleken man känner för sina barn är det största i livet, går inte beskriva i ord, går inte bena upp känslorna på något sätt. Dom finns där, fyller en, smärtsamt och lyckligt, stort, underbart, obeskrivbart och villkorslöst...

Kan det vara därför förlossningen oftast etsar sig fast i minnet som det gör? Det spelar ingen roll hur många år senare som en förlossning kommer på tal bland ett gäng mammor, så vill alla dela med sig och berätta om sin förlossning, känslor och minnen och hur det var för just den mamman. Ingen förlossning är ju den andra lik, även om alla slutar med samma resultat, på ett eller annat sätt...

Kanske är det för att det är det största en kvinna kan vara med om, hur jobbig den än är, så är det ens största upplevelse i livet! Allt detta med graviditet, förlossning och barn, fascinerar mig något makalöst! Hur det kan fungera, från en liten cell till människa... När jag känner hur det bökar i magen så kan jag inte, hur jag än försöker, förstå att det är en liten människa där inne i magen. Med huvud, armar, ben, fötter och ett hjärta som slår... En helt egen liten individ med en helt egen personlighet.. Att just den lilla människan snart ligger på min mage och andas liv...

Det är stort, det är underbart, det är ett mirakel... Och snart får jag ytterligare en förlossningshistoria att lägga till samlingen. Snart är det jag som med telefonen i högsta hugg berättat om hur min resa slutade och en annan började... Snart...

Nu har det landat en ängel, hon la sitt liv i min famn.
I hennes ögon kan kärleken le...
I hennes blick står det skrivet, det finns en mening med livet..
//Niklas Strömstedt

Gnäll fritt - jag lovar...

Ja det har ju varit tok för mycket gnäll här det sista. Så idag, lovar jag, att inte gnälla...

Har de två senaste kvällarna parkerat benen en timma på spikmattan innan jag släcker och jag tror faktiskt det har hjälpt! Håret sitter åtminstone kvar på huvudet och inget psyke är jag inlagd på, sååå - tummen upp för spikmattan. Hoppas nu bara det fortsätter hjälpa, för sova, det behöver jag.

Igår blev det fika på jobbet med Madde och Emma. Det var trevligt och komma iväg och prata bort en stund. Man är ju så bra på att bara gå här hemma för att man inte orkar, men när man väl är iväg, så är det ju så himla trevligt! Hoppas jag får fortsätta sova så jag orkar vara lite social i veckan. Har en del vänner som det var allt för längesen jag träffade, som jag skulle vilja "passa på" att träffa nu när jag fortfarande man har tid.

Jag har börjat packa BB-väskan. Gjorde det igår. Med ens kändes det så viktigt att den skulle vara klar. Inte för jag har några känningar eller så, tvärt om, men Jonny jobbar ju nästan varenda dag som är kvar fram till BF så OM det skulle hända något när han är på jobbet så är det skönt om den är lite färdig.

Förövrigt så har två pojkar till tittat ut i föräldragruppen, så jag fick gråta en skvätt till! Så roligt för dom och så skönt att allt gått bra!! MASSOR MED GRATTIS FRÅN MIG!! Gissar att det kommer ett till barn i veckan och önskar dom lycka till! Bebisarna bara fortsätter anlända och för varje barn som tittar ut så kan jag inte låta bli att tänka att det är ett mirakel!!