Ja, sånt finns det gott om i min kropp...
Det började dagen innan förlossningen. Fick så vansinnigt ont i halsen, irriterade och retade när jag skulle försöka sova. Samma sak på morgonen när det var dax för Ebbe att titta ut. Tror jag gjorde åt nästan en hel flaska med nässpray under förlossningen. Snorade och hade mig. Men på kvällen, på BB, då small det till rejält! Hualigen!! Har inte varit sjuk på evigheter, så det kändes som kroppen hade laddat rejält. Fick en jätte trevlig "granne" på BB, så det var ju så typiskt. Fick gå och kolla med personalen, för det kändes inte alls bra och röra sig bland alla nyfödda så fruktansvärt förkyld. Jag hade i alla fall inte velat dela rum med en som var så dunder förkyld som jag var. Jag fick ett enkel rum på KK sidan med TV och allt, så jag klagade väl inte...
Sen blev ju vistelsen lite längre än väntat på BB, då inget fungerade med amningen. Ebbe blev slö och orkade inte äta. Precis som de andra barnen. Dom började tillmata honom tok för sent i mitt tycke. Men tydligen behöver dom läkarordination (?) på det nu. Galet tycker jag. Ser dom att dom inte får i sig någon mat och blir trötta och slöa, så är det väl bara och ge dom lite. Litar helt på barnmorskan i det läget. Herre jisses, dom jobbar ju med bebisar. Men men... Det tog ett tag innan vi såg att Ebbe blev lite piggare igen. DÅ var det väldigt skönt med eget rum!! Pratade med "grannen" i korridoren och hon hade inte haft det så kul på rummet efter jag flyttade. Två utländska tjejer han tilldelats två av sängarna i det rummet och dom hade väldigt många från familjen hos dom - hela tiden. Stackarn fick ingen lugn och ro där inne.
På söndagen åkte vi hem... Trött efter sömnlösa nätter, blodiga bröstvårtor (amningsnappen fylldes vid varje amning med blodblandade bröstmjölksdroppar, då dom hade spruckit helt...), men mätt och belåten för man gör ju inget annat än att äter mat när man befinner sig på sjukhuset. Efter ett dygn hemma kände jag hur det började göra välkänt ont i ena bröstet. På tisdags morgonen fick jag frossa. Sen hade jag febervärk i kroppen hela den dagen. Ammade så gott jag kunde för att försöka få ut det onda. Men Ebbe bara skrek. Han sög och sög, men fick inte ut något. Stackarn... När han hade slitit så vid bröstet, så somnade han av ren utmattning och orkade inte äta tillägget. Ebbe fick ont i magen av allt sugande. Det blev ett himla slattande med bröst hit och dit och sen försök med tillägg. Den natten fick jag riktigt hög feber. Hade dubbla täcken och hemsk frossa. Så ont i kroppen!! När jag skulle gå och kissa så bar knappt benen mig till toaletten. Fy vad det var hemskt. Så vaknade Maja mitt i allt och kunde inte sova. Jag trodde aldrig den natten skulle ta slut. Jonny gick upp och matade, så jag slapp det.
Dagen efter satte det sig även på andra sidan. Det var totalt stopp. Det kom inte ut en droppe, hur mycket både Ebbe och jag slet. Jonny åkte in och köpte en bröstpump, sen tillbringade jag och pumpen massor med tid i skållhet dusch. Jag har haft mjölkstockning innan, men detta liknade ingenting jag någonsin varit med om. Grät och pumpade, pumpade och grät... Jag mådde så dåligt. Kände mig helt utpumpad - på alla vis. Överkörd av tåget. Mosad av en lastbil. Vad som helst. Grät ännu mer. Kunde inte njuta alls av Ebbe, kändes som jag missade allt. Om jag skulle bära honom fick jag ha honom uppe vid hakan. För brösten gick inte röra alls. Gav upp amningen då. Jag har ju slitit med massor med de andra tre. Men det funkar bara inte. Det har kommit ut som max 30 ml, någon enstaka gång. Tror det var med Maja jag fick så "mycket". Då efter nästan en timmes pumpning... Orkade inte denna gången. Jag kände sorg för att det blev så denna gången med, men jag kände att det fick vara nog nu. Dom andra har jag ju slitit med i ca en månad för att dom i alla fall skulle få i sig några droppar. Men denna gången fick det räcka här. Är det värt och slita som ett djur för ynka 5 ml per mål?? Kanske. Men denna gången räckte jag inte till.
Nåväl, stockningen måste ju ändå ut. På Fredagen fick jag penicillin av doktor Martin. Tabletter för att mjölkproduktionen skulle avta. Inte för att det kanske behövdes, med tanke på hur lite jag har. Men han tyckte nog det ändå för att inte riskera att det fastnar igen. Han trodde att jag har för trånga mjölkgångar eftersom det varit samma visa med alla barnen. Kanske fick jag lite mer mjölk denna gången, men det är för trångt för att det ska komma ut. Därför satte det sig. Men det kommer jag ju aldrig få veta. Jag får helt enkelt acceptera att det inte går.
Han trodde att det skulle släppa inom två dagar. Men nej då. Varför skulle något gå smidigt?? På söndagen mådde jag fortfarande dåligt. Febervärk och fortfarande stopp. Undrade hur det som satt sig någonsin skulle komma ut. Ringde amningsmottagningen och grät igen... Hon sa att det troligtvis skulle ta minst en vecka innan det släppte, eftersom det satt sig så rejält. EN VECKA???? Vad menade hon?? Jag ville ju må bra nu!!!! Men men, bara och bita ihop och gilla läget som dom säger. Hon sa att om det inte hade släppt framåt torsdag skulle jag ringa, så skulle dom sätta in starkare antibiotika. Däremot varnade hon mig för hur det kunde se ut när det väl släppte. Jag kunde vänta mig blodbandade klumpar... Fyyaaaa...
Jag har lyckats pressa ut några stackars droppar... Det börjar vända. Men jag är såååå trött och såååå sliten. Fortfarande febervärk i kroppen, men febern har åtminstone släppt lite nu. Undrar när jag ska känna mig lite piggare igen. Försöker mig ut på lite små promenader, men det är jobbigt. På torsdag ska vi hem till Jonnys föräldrar i Västervik och det gör att jag får lite ångest. Ja förstår honom att han vill hem och visa upp Ebbe, jag vill ju det så klart med. Men när man mår som man gör så känns all kontakt med omvärlden lite "tungt". Men ett miljöombyte kanske inte är fel. Kanske det som behövs. Vem vet??
Sorgligt och ta bort "pregnancy ticker" och det andra på sidan. Konstigt att den delen är över nu. Men å andra sidan får jag lägga till bild på en ny liten familje medlem - en alldeles underbar liten Ebbe!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar