Alla kvinnor som fött ett eller flera barn, kan sin förlossningshistoria nästan utantill... Små detaljer kan ha försvunnit för stunden, men i det stora hela så minns man den som det var igår. Även om den var fruktansvärd, lång och smärtsam eller om den gick "smidigt", snabbt och ganska enkelt, eller något där emellan, så tar just det samtalsämnet aldrig slut.
Det börjar på BB. Man hör alla de andra nyblivna mammorna som finns omkring en, berätta ordagrant om just sin förlossning. I telefon med nära och kära, med den andra mamman som ligger bredvid som precis upplevt samma sak. När och hur den började, hur länge man var kvar hemma, resan in, när allt blev värre, hur ont det gjorde, eventuella komplikationer som uppstod, klockslag när krystvärkarna började, hur det var att krysta, hur lång tid det tog och SEN... ja där var en ny liten människa, på magen, va det var för känslor som uppstod när hon såg var det var för kön, hur all smärta var som bortblåst, ett nytt liv, en ofattbar händelse...
Efter det kommer lite hur om hur jobbigt det var efter med eventuella stygn och andra tråkigheter, men sammanfattningen blir oftast - det gick jätte bra!!
Fast de flesta inte tyckte det då, när det var som värst, så i efterhand så känns, oftast, allt rätt bra ändå. Alla har ju fått något ofattbart vackert för allt det onda. Ett litet barn. Ett barn som man älskar så fort man ser det, för just det barnet är ju en del av en själv. För vissa kan det uppstå komplikationer som gör att kärleken till barnet vill vänta lite, men en dag känner ju alla samma sak. Den kärleken man känner för sina barn är det största i livet, går inte beskriva i ord, går inte bena upp känslorna på något sätt. Dom finns där, fyller en, smärtsamt och lyckligt, stort, underbart, obeskrivbart och villkorslöst...
Kan det vara därför förlossningen oftast etsar sig fast i minnet som det gör? Det spelar ingen roll hur många år senare som en förlossning kommer på tal bland ett gäng mammor, så vill alla dela med sig och berätta om sin förlossning, känslor och minnen och hur det var för just den mamman. Ingen förlossning är ju den andra lik, även om alla slutar med samma resultat, på ett eller annat sätt...
Kanske är det för att det är det största en kvinna kan vara med om, hur jobbig den än är, så är det ens största upplevelse i livet! Allt detta med graviditet, förlossning och barn, fascinerar mig något makalöst! Hur det kan fungera, från en liten cell till människa... När jag känner hur det bökar i magen så kan jag inte, hur jag än försöker, förstå att det är en liten människa där inne i magen. Med huvud, armar, ben, fötter och ett hjärta som slår... En helt egen liten individ med en helt egen personlighet.. Att just den lilla människan snart ligger på min mage och andas liv...
Det är stort, det är underbart, det är ett mirakel... Och snart får jag ytterligare en förlossningshistoria att lägga till samlingen. Snart är det jag som med telefonen i högsta hugg berättat om hur min resa slutade och en annan började... Snart...
Nu har det landat en ängel, hon la sitt liv i min famn.
I hennes ögon kan kärleken le...
I hennes blick står det skrivet, det finns en mening med livet..
//Niklas Strömstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar