Det är först nu man känner att man börjar få struktur på livet, att det börjar fungera, att dagarna känns som vanliga dagar, som livet ska vara. Inte som det har varit de senaste månaderna - med en ständig kamp mot ångesten, att varje dag känns som ett maratonlopp med en enorm uppförsbacke hela vägen, att de enklaste sakerna som att plocka ur diskmaskinen har känts som en värre uppgift än den omöjligaste man kan komma på. Ett slags lugn har kommit över mig och nu känns det som att jag äntligen kan slappna av och komma till ro med både mig själv och min omgivning.
Det är så konstigt, man kan verkligen inte förstå hur det är att vara "där nere" förrän man har varit där. Nu kan jag verkligen inte förstå hur jag kunde ifrågasätta livet som jag gjorde då. Jag har skrivit dagbok under hela tiden och man glömmer så mycket av det jobbiga som varit och det är väl tur det. Nu kan jag tänka "men var det verkligen så farligt, mådde jag verkligen så dåligt" men så börjar jag läsa dagboken och blir genast påmind om hur jobbigt och eländigt det faktiskt var. Nu är jag faktiskt stolt över mig själv!! Jag nådde botten, fick trots det bråka om att få hjälp, blev inlagd och fick då en chans att komma ifatt med sömn och vila. Men nu är jag uppe igen och allt kommer bara bli bättre och bättre.
Efter min tid på sjukhuset har det verkligen gått upp och ner innan vi hittade rätt i medicindjungeln och faktiskt fick mig på rätt håll igen. Nu känns det som att medicinen har hjälpt mig upp, men mer än så här gör dom inte. Den sista biten får jag vandra själv. Det är upp till mig nu hur bra jag vill bli. Det låter säkert konstigt, men för att jag verkligen ska må bra, helt bra, så måste jag komma i fas med mig själv, min kost och min motion. När jag ser att jag börjar gå ner i vikt igen och komma igång med motionen så jag orkar mer, då kommer det bli så mycket bättre. Jag har nästan ingen ångest längre, men den lilla jag har, har jag på grund av vikten.
Men jag får klappa mig själv på axeln för den biten jag faktiskt har tagit. Jonny har ju vart toppen också då han har tagit Ebbe utan att klaga en gång. Men hur det än är så har jag fyra barn att ta hand om och även om jag vissa dagar känt mig misslyckad rätt igenom för att jag tycker att jag har brustit i min föräldraroll, så tycker jag att jag har gjort ett hästjobb med mig själv. Jag vet att barnen inte har farit illa på något sätt eller att jag har fått dom mått dåligt, det är nog mest det att jag inte orkat stå fast vid regler och sådant som vi tillsammans bestämt, utan jag har backat och låtit barnen fått göra det dom så gärna ville för att behövde lugn och ro. Inget av det lönar sig i längden, man får ta dom fighterna förr eller senare i alla fall. Men nu kan jag ta dom. Jag stressar varken upp mig eller tappar tålamodet. Jag bara säger vad som gäller, sen får dom bråka o och bli precis hur arga dom vill. Det är våra regler och vi har tillsammans kommit överens om dom och nu är det inget problem längre och det är så skönt. Jag bara är jag och det fungerar - faktiskt- hur bra som helst.
Ett litet tillägg bara... Skev detta igår och denna dagen har bestått mest av Ebbe skrik sen i morse. Så det har inte känts lika bra som igår. Men jag har redan skjutit det och sidan och blickar framåt och fortsätter där jag var igår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar