Har verkligen inte haft lust för att blogga det senaste. Har inte haft lust och skriva. Har väl inget jag gått och funderat på direkt. Eller så är det just det jag har haft, men sen vet jag inte riktigt var jag ska dra gränsen, hur mycket jag ska dela med mig. Innan har jag vart ganska klar över vad jag ska skriva och inte. Men nu känns det som att jag bara skriver samma sak om och om igen. Det känns med andra ord som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Det går varken framåt eller bakåt, så det är bara det här - mitt emellan läget - jag kan skriva om, hela tiden. Brukar sitta och fundera när jag skriver, om jag inte har skrivit just de orden innan. Men så tänker jag att strunt samma, det är ju så här det är just nu. Men nu har jag kommit till den punkten att det är tjatigt även för mig. Därför har jag inte skrivit eller haft lust och skriva på ett tag.
Jag skrev ett inlägg i början av veckan, som givetvis inte blev klart. Men det var en av de dagar som solen sken och det var så där riktigt härligt ute. Jag hade med mig kameran och fotade alla vårtecken jag kunde hitta. Tro det eller ej, men det var en del, om man verkligen tittar, så kommer dom ett efter ett. Men tänkte att jag får fixa klart det dagen efter, men då vräkte ju snön ner och då kändes det inte så aktuellt längre. Nu får det gärna bli lite mer vår snart, så lite mer energi kommer tillbaka. Nu är allt mest en gråzon som jag måste komma ur. Jag vill ju så gärna skriva hur härligt allt är, men vad är det som håller mig tillbaka. Är det tanken eller blir det inte bättre än så här?
En annan sak som är ett stort pågående problem för mig, är ju den där delen av mig som mäts i kg. Suck... Läkaren sa ju till mig att ta ett problem i taget och vänta med vikten, så efter det har jag inte ställt mig på vågen, har helt enkelt inte vågat. Men nu var jag tvungen, jag kan ju inte låtsas om som problemet inte finns. Jag trodde nog att jag hade stått stilla under de
n senaste tiden. Men nej då, 2,5 kg till - UPPÅT!!! Gaaahhhh, jag blir galen. Efter den dagen har jag bara skitit i allt, spelar ju ingen roll om jag tänker mig för, vågen rusar ju fortfarande ett kilo i veckan åt fel håll... Men det är klart, i takt med att ångesten har försvunnit måste väl kilona öka. Det måste ju vara jämnvikt på sinnestämningsvågen. Det vore väl dumt om det tunga blev för lätt. Suck...Mitt beetende till mat har varit galet efter det. Tröstäta har fått en helt ny innebörd för mig. Idiotiskt - jag vet. Men jag orkade bara inte. Som tur var är det bara fyra dagar som varit sådana. Köpte tidningen Må Bra och började läsa boken som var med "sockerbomben i ditt huvud" och den fick mig att vakna lite. Bitten (som har skrivit boken) skriver om beroende människor och jag inser att jag faktiskt är en av dom. Bit för bit har klarnat och jag förstår mitt beteende lite mer. Det gäller så klart inte bara socker, utan en helt den annat också. Så imorgon är det dags och vända blad igen, jag skriver in mig hos viktväktarna. Ett kapitel måste få ett slut nu och ett annat måste börja. Jag orkar ju knappt gå till ICA längre. Nog för att det har varit illa innan, men så här illa har det aldrig varit. Det känns som alla mina undanstoppade känslor har fått ett utlopp i kg i stället. Nu ska jag arbeta bort dom och börja om (var det ytterligare en upprepad mening?? Jag har ju hört de orden flera gånger innan...).
Jag har ju försökt lite smått med att gå ner själv, men jag klarar det helt enkelt inte på egen hand. Jag måste få hjälp! Jag hoppas jag kan få den hjälpen nu, även om jag tycker viktväktarna är i dyraste laget, så är det värt varenda krona om det fungerar. Jag har jätte svårt att tänka att jag kommer klara det denna gången. Jag har ju misslyckats så många gånger innan, varför skulle jag lyckas denna gången? Jag vet att det är helt fel inställning men jag rår inte för den. Att jag faktiskt har lyckats tre gånger innan, verkar inte existera bland mina tankar... Jag hoppas att jag imorgon kväll låter lite mer peppad när jag har ställt mig och skämts på vågen, men när jag har gjort det och erkänt mina fel och brister för mig själv, så hoppas jag att jag börjar gå åt rätt håll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar