Ebbeskrutten och negativa tankar...

Ja min lilla Ebbe skrutt, en av fyra skatter. Det är mest vi här hemma, varannan vecka är det bara vi. Jonny jobbar sex dagar av sju och jag kan inte hjälpa det, men jag börjar känna mig ensam. Kanske därför jag känner mig sämre, mer nedstämd. Den där känslan av meningslöshet börjar skölja över mig igen och det känns inte alls bra, inte alls... Det har varit ganska mycket runt omkring mig den sista veckan, så det kanske inte är konstigt att jag backar lite i mitt mående, som fortfarande verkar vara ganska skört och det gör mig otålig. Vad ska jag göra för att bli helt bra igen? Tid, jag vet att jag ska ge det tid. Av någon anledning är tid svaret på det mesta. Det är ju som sagt mycket bättre nu, men att jag känner så som jag gör idag igen, får det nästan att rinna över.

För att bli gladare säger min psykolog på BVC att jag måste börja göra saker som jag tycker är kul igen. Jag har lite svårt att hitta vad det skulle vara, då inget känns speciellt kul längre. Hon säger då att jag måste fundera över vad jag tyckte var roligt innan och liksom tvinga mig att göra det igen, för att återfå glädjen och självkänslan igen. Men jag kommer ändå inte på något som jag skulle kunna tänka mig att göra för min egen skull. Innan bestod ju mitt liv av jobb och sova ena veckan och barnen den andra. Jag har faktiskt inte gjort något för min egen skull sen jag bodde i Sjöbol och tog hem underbara hästen Berta. Nu funkade det inte och ha häst för Måns skull och jag fick köra tillbaka henne. Men sen dess - ingenting.

Funderar på att utveckla det här med fotograferingen lite till. Ge mig ut och fota på egen hand när Jonny kommit hem. Tror inte det är så många som klagar om jag frågar om jag får komma hem och fota deras barn. Jag kan under loppet av en halv timme knäppa 300 kort på Ebbe för att fånga just det kortet. Då blir jag så glad och vill visa alla vad jag lyckades fånga på bild.

Sen ska jag köpa mig en symaskin och börja sy lite på allvar igen. För det tycker jag är kul! Det senaste jag sydde var nog dopklänningen. Jag ska lägga ut bilder på den en dag. För jag är så kär i den klänningen. Barnen har redan börjat och beställa kläder som dom vill att jag ska sy, speciellt Maja. Så fort jag har sparat ihop lite pengar så ska jag köpa mig en, sen ska här sys.

Sen måste jag komma ut och träffa lite mer folk. För om jag ska få tillbaka min självkänsla och tron på mig själv, så är det enda sättet. Men här sätter min vikt lite stopp för mig själv. Jag skäms så för hur jag ser ut, det är så jobbigt. Jag har ju börjat på viktväktarna, så jag har ju tagit ett steg på vägen. Men första veckan gick jag inte ner ett enda gram! Jag gjorde verkligen ALLT rätt, men vågen stod på exakt samma. Hon sa att det är ungefär 50 % som går ner och 50 % som står stilla eller rent av går upp första veckan. Men jag vill inte tillhöra dom sista 50! Kan inget gå min väg något sådär smidigt??!!

Jag vet, allt är negativa tankar. Jag har fått det i hemläxa av psykologen med. Så fort jag tänker något negativt så ska jag skriva ner det och sen ska vi jobba runt det. Det blir ganska mycket och skriva, men på så sätt så blir jag medveten om dom och först då kan jag stoppa dom. Nu tänker jag mer än vad jag är medveten om och det framkallar negativa känslor. Så jag skriver och jag skriver, men kan också med det stoppa en del och det är ju bra.

Så ja, jag kämpar väl vidare mot den där jäkla toppen.