Förlossningen

Äntligen har jag förhandlat mig till lite datortid. Så nu ska jag försöka få ner min förlossnings berättelse. Detta var min snabbaste förlossning, men ändå blir det den längsta berättelsen, så det blir en del att skriva...

Det började på måndagen. Tyckte att Ebbe (jag använder hans namn nu även om jag inte visste då, vad som skulle titta ut...) började röra sig lite väl lite där inne i magen. Men det verkade ju som att han hade lite såna perioder då och då, så jag tänkte väl inte så mycket på det. Jag och syrran åkte på bilbingo på kvällen och hans knä och fot tittade ut lite i sidan emellanåt, så tänkte väl att det skulle vända då.

Men nästa morgon samma sak. Lugnt som attan. På morgonen var jag fortfarande inte så orolig men någon gång mitt på dan så vände det. Det kändes "fel" på något sätt. Ringde till Helene på MVC och hon sa att jag skulle ringa in till förlossningen och prata med dom. Om inte annat så skulle det ju stilla min oro om allt visade sig vara bra. "Du känner ditt barn bäst och känns det fel så ring" sa hon, så jag gjorde det.

Fick komma in direkt. Men väntade på att Jonny skulle komma hem så jag slapp åka själv. Trodde nog att jag skulle få höra att allt såg bra ut och få åka hem utan att behöva vara orolig. Ringde Johan och kollade så han kunde ha barnen ett par timmar och det gick så klart bra. Vi åkte in och fick träffa läkaren direkt när vi kom innanför dörren. Ett ultraljud gjordes direkt och Ebbe såg ut att må bra. Men däremot fick hon leta för att hitta vatten. Tillslut hittade hon lite mellan Ebbes ben, men det var alldeles för lite. En koll gjordes för att kolla om vattnet hade gått, men det hade det inte. Tyckte nog att jag skulle ha känt det i så fall, men tydligen kan det sippra så lite att man knappt märker det. Efter jag tagit på mig satte vi oss ner och hon bara sa "det är alldeles för lite vatten kvar för att vi ska vara nöjda så imorgon sätter vi igång dig. Om CTG är bra så får ni åka hem över natten..." Sätta igång mig? Imorgon? Förlossning imorgon??? Jag blev så himla nervös. Hon skulle ju bara säga att allt är bra och vi skulle få åka hem igen? CTG:et var bra så vi åkte hem. Ja det var ju bara att packa färdigt BB-väskan nu då. Det kändes så himla konstigt allting. Inhandlade mat till Jonny, för ingen visste ju hur länge det skulle ta, lite tidningar och en påse bilar så klart - till en nervös gravid kvinna...

Morgonen kändes så himla konstig, så annorlunda... Packade det sista. Försökte äta lite, men det smakade inte så bra denna morgon. Gick ut genom dörren och tänkte - när jag går in genom denna dörren igen, så är vi en till i familjen.

Kl 09.00 stod vi utanför dörren på förlossningen och ringde på dörren. Blev invisade i ett rum. En barnmorska skrev in mig och körde ett CTG som såg fint ut även denna morgon. Efter en stund kom läkaren in, en av de bästa jag någonsin har haft. Han förklarade igångsättnings metoderna som jag kunde välja på. Förklarade väldigt väl och väldigt noga. Eftersom jag är snittad en gång vill dom inte välja en metod som ger allt för kraftiga värkar, då det kan fresta så mycket på snittet att det faktiskt spricker. Så det som jag kunde välja på var ballongkateter eller en slags tampong med medel på som framkallar värkar. Den sista låter smidigast men han ville inte rekommendera den. Man sätter in den på kvällen och får då oftast värkar under natten som kan bli ganska starka och jobbiga då man framkallar värkarna på "konstgjord" väg. Ballongkatetern gick till så att om bara tappen var lite mogen, så går dom in med en slang genom tappen. På varje sida om tappen fyller dom en ballong med vätska, 80 ml vardera, som då ligger och trycker på tappen från var sitt håll. Vilket gör att kroppen på naturlig väg, gör så att man öppnar sig och förhoppningsvis startar det värkar. Så fort man öppnat sig lite går dom in och tar hål på hinnorna och har inte det startat något värkarbete då, så sätter dom värkstimulerande dropp. Även om denna metod lät obehagligare, så var det den han rekommenderade, den var skonsammare - om man nu tycker att något är skonsamt med en förlossning - och allt blir mer "naturligare" Så ballongerna fick det bli.

Strax innan tio satte dom in katetern. Det var ganska obehagligt men gjorde inte speciellt ont. Strax efter startade värkarna med ca 10 minuter emellan. Det bådar gott tänkte jag. Däremot gjorde det väldigt ont i hela "nedre delen" hela tiden. Det är klart när ballongerna tryckte hela tiden, så måste det väl kännas. Jag och Jonny började våra promenader i korridorerna på sjukhuset. Tyvärr regnade det ute, så vi fick hålla oss på insidan. Vi gick och vilade lite emellanåt, men då stannade det av. Så gick vi igen och då började värkarna igen. Vilade vi så stannade dom. Så höll det på fram till kvällen, då det försvann helt. Typiskt. Katetern fick sitta max tolv timmar. Så vid tio på kvällen tog dom ut den. Så skulle dom kolla om något hade hänt. Skulle jag ha öppnat mig, så skulle dom ta hål på hinnorna. Men det hade inte hänt ett skit. Tappen var lika lång som på morgonen och var fortfarande inte öppen alls... Frågade vad som skulle hända nu. Ja, på morgonen görs en ny bedömning, förmodligen sätter dom en ny kateter och hoppas på att det startar något under dagen. Detta skulle göras i tre dagar, hade inget hänt sen, ja då skulle det bli snitt. Jag såg framför mig att det var precis så det skulle sluta när jag lade mig på kudden den kvällen. Men somnade ganska fort, trots min uppgivenhet.

Klockan 02.20 den natten fick jag min första värk. Men den var inte så mycket värre än dom som var under dagen innan. Under någon timme hade jag en var 15:onde minut, för att näst följande timme bara ha en i halvtimmen. Så höll det på under natten. Jag kunde ju inte sova, för dom kändes ju. Men kändes för löjliga för att tro att något hade startat. Slumrade lite till och från. Personalen kom med värmedynor och värktabletter och så gick nattens timmar. På morgonen kördes ett nytt CTG. Inte en ända värk registrerades... Läkaren skulle komma kl 09.00. Så innan dess passade jag på att duscha och äta frukost.

På klockslaget kom min underbara barnmorska Erica in med läkaren i släptåg. Den enda läkaren som jag helst inte ville se på min förlossning!! Har hemska minnen av henne från tidigare förlossningar och har dessutom haft henne på en av mina bakkvällar på jobbet och jag hoppades på att få slippa henne, MEN NEJ DÅ!! Till skillnad från mig så verkade hon tycka det var trevligt att ses igen och delade inte alls mina negativa tankar. Jag är som vanligt snäll och är trevlig tillbaka... Berättade att jag hade haft en del värkar under natten men att dom inte varit speciellt jobbiga, mest störande för sömnen. Sa med att jag inte trodde det hade hänt något för det kändes inte så. Men när hon undersökte mig så var jag öppen för 4 cm... Ja ha sa Erica glatt, då byter vi rum. Ta med er sakerna så går vi till ett förlossningsrum, för nu ska vi ta hål på hinnorna. Hade inte väntat mig det alls, så nu blev jag nervös igen... Hua, nu var det ju på riktigt.

När vi kom in på rummet så tänkte jag att någon gång under dagen kommer ett litet barn födas här. Förhoppningsvis ett litet barn. Vårat barn. Så blev jag gråtfärdig igen. Men det hanns inte med någon gråt. Jag skulle lägga mig på sängen och Erica skulle ta hål på hinnorna. Det gjorde hon vid halv tio ungefär. Inte för att det rann ut så hemskt mycket vatten, men lite kom det i alla fall. Hände det inget inom en timme, så skulle dom sätta dropp. Men det behövdes verkligen inte. För strax där efter drog det igång av sig självt. Erica skulle köra ett CTG igen, men det har varit jätte svårt att hitta Ebbes hjärtljud varje gång dom skulle köra ett, så hon ville sätta en skalpelektrod (heter det väl?) direkt. Hon gjorde tre försök men den gick och dra loss från hans huvud varje gång... Stackars Ebbe... Sen kom en annan barnmorska in och gjorde ett försök och hon fick dit den. (han hade fyra sår på huvudet när han kom ut... ) Nu var jag tvungen att gråta lite. Det hände mycket på samma gång och det gjorde ont. Värkarna kom tätt från början och vi sa att det var nog dax och ta ett bad för att lindra lite. Lustgasen fick plockas fram i samma veva för värkarna tog i rejält, direkt.

Vet inte riktigt vad klockan var när jag kom ner i sittbadkaret. Härifrån är minnet ganska luddigt. För värkarna kom tätt, hela tiden. Ingen paus, bara ont. Tänkte hela tiden att detta gör jag verkligen aldrig mer igen!! Ingen smärta i ryggen, bara i magen. Men alla de andra barnen har mina värkar blivit svagare ju mer jag öppnat mig, så dom har alltid fått sätta dropp i slutändan i alla fall. Men inte denna gången. Det skötte sig självt kan man säga och mer därtill. Jonny stod bredvid och spolade vatten på min magen och såg till att det inte blev översvämning. Skötte sig exemplariskt. Kan tänka mig att klockan var runt halv ett när Erica bad mig gå upp. Hon ville köra ett CTG och få lite mer koll på hur Ebbe mådde. Hon var verkligen den bästa barnmorska jag haft. Hon var med oss i rummet större delen av tiden och var toppen. Jag kunde knappt ta mig till sängen. Försökte kissa på vägen dit, men det kom inget. Förmodligen den första och enda gången Jonny fått vara med mig på toa... Vidare till sängen. Bara ont ont ont - hela tiden. Har aldrig vart med om ett sådant intensivt värkarbete. När jag väl kommit upp på sängen, CTG var kört, druckit en massa, blivit tappad på urin, så började det trycka på. Det var lite kanter kvar kommer jag ihåg att Erica sa, men hon höll undan dom under en värk så var dom borta. Jag låg på sidan, men hon ville ha mig på rygg. Vid det här laget hade läkaren också kommit in i rummet. Jag uppfattade att hon var där, men orkade inte fundera på det. På rygg fick jag dock inga krafter och "trycket" försvann. Så dom fick hjälpa mig över på sidan igen. Jag varken protesterade eller höll med. Lät dom göra som dom ville. Dom vände över mig på sidan och tycket kom tillbaka. Nu var klockan ca kvart över ett. Dom visste att jag var jätte rädd för att spricka så både barnmorskan och läkaren var kanon och guidade mig genom krystningen för att hjälpa mig så mycket som möjligt. När klockan slog 13.29 så kom lilla Ebbe ut. Min första fråga var som vanligt "ser han frisk ut??" Till svar fick jag "det hör du väl" och då hörde jag att han skrek och så lade dom honom på min mage...

Grät och frös och var otroligt glad att han låg där och såg ut att må bra. Vårat barn. Underbara lilla söta Ebbe. Jonny klippte navelsträngen och Erica meddelade att jag inte ens hade ett litet skrubbsår. Jag var hel och det kändes med så skönt.

Men något problem måste det ju bara vara så klart... För när moderkakan skulle ut, ja då ville den så klart inte det. Vi skulle avvakta en liten stund. Men ganska tätt så "provdrog" hon i den men den ville inte komma ut. Jag krystade men det hjälpte inte. Sen förklarade Erica rutinerna om den inte släppte snart. Då skulle dom få köra mig ganska snabbt till operation. Rummet fylldes snabbt med ganska mycket folk. En tog prover, en satte ny droppnål, en gav mer medicin i droppnålen för att livmodern skulle dra ihop sig, hade redan fått en omgång som tydligen inte hade någon effekt. Med täta mellanrum fortsatte Erica dra i navelsträngen och tryckte på magen, vilket gjorde förbannat ont. Jag kommer mest ihåg att det var folk överallt som gjorde något. Jag förbereddes för operation fastän jag nog inte själv förstod det. Sista människan som kom in skulle sätta akupunkturnålar i småtårna. Men eller hur??? Om jag nu fått så mycket medicin som inte hjälpt, skulle en nål i varje tå hjälpa då??? Nål rädd som jag är med tyckte nog att det var smidigare om dom bara sövde mig. Men hon satte dom, diskuterade det knappt med mig, det skulle göras bara. En minut efter hon satt dom kände jag att det började dra ihop sig i magen. Sa till Erica att det nog händer något nu. Hon tryckte lite till på magen och jag tog i - och så kom den ut! Märkligt va?? Den var jätte fin. Moderkakan var formad som ett hjärta. De andras har sett ut som träd, så denna var annorlunda. Jag förlorade 1100 ml blod eftersom det blev som det blev, men jag slapp ju bli sövd i alla fall!

Sen tömdes rummet lika fort som det fylldes. Vi lämnades ensamma en stund och fick hämta andan lite. Titta på lilla Ebbe och försöka förstå att han var här nu. En konstig känska det där där när allt är över. Man är så trött och pigg på samma gång. Efter någon timme kom Erica tillbaka och hon och Jonny vägde och mätte. Jag fick duscha av mig och underbara Erica sa hej då. Nu var det dax för henne och gå hem. Jag stod i duschen just då så jag kunde inte ge henne en kram, för det hade känts lite märkligt, naken och allt, annars hade hon fått världens största kram, för tack vare henne, blev förlossningen precis så bra som jag hade önskat mig!!

PS. lägger ut lite bilder sen. Har inte hunnit titta på dom än... DS.