När vänder det???

Idag ska jag skriva ganska privat, men sådant jag behöver få ur mig. Sådant som förklarar mitt måeende och till viss del kanske jag får skylla mig själv, jag har också sårat. Nu önskar jag bara att det ska vända för mig och genom att få ur mig en del kanske det kan lätta lite i mitt inre. Jag hoppas det i alla fall. Förlåt om jag skriver saker som vissa av er inte vill ska stå här, men jag måste.

Efter snart tre veckor här på mitt rum på psykriatiska kliniken avd F, börjar en liten liten strimma hopp, kanske gnista, tändas inom mig. Den är fortfarande inte stor, men den finns där. Ja, den tändes häromdagen, på förmiddagen, runt elva någonting, i huset bredvid där jag ligger. Efter mycket disskuterandes hit och dit fick jag en tid till sjukgymnasten där ute. För att få hjälp med min huvudvärk och mina andra kroppsbekymmer som jag inte får bukt med. Tex så sitter jag och spänner hela min kropp, fastän jag hela tiden tänker ”slappna av Jenny, slappna av…” så spänner sig varenda muskel i kroppen sekunden efter. Så otroligt jobbigt och förklarar en hel del av min nack och huvudvärk. Så han frågade mig lite försiktigt om det fanns något speciellt som hänt i mitt liv, där jag känt mig stressad, pressad och tyckt att livet varit allmänt tufft. 

Det har det, många gånger. Kanske inga andra tror att det är så, men jag vet ju vad som har påverkat mig på djupet och nu är det dags och bearbeta. Det går inte bara rusa vidare som om ingenting har hänt - för evigt. Även jag har en gräns, jag klarar inte hur mycket som helst, även om jag bra gärna skulle vilja.

Det började väl med att lilla systers pappa dog i cancer, strax därefter även en annan nära vän till familjen. Sorgens tid. Sen blev det en skilsmässa mellan mig och Johan och även om det var mitt beslut så var det aldrig enkelt. Det var tufft för Johan, det förstod jag ju, men det var även en tuff tid för mig. Dessutom var jag arbetslös och uppepå det blev det en flytt. Alla livskriser man kan gå igenom gick jag igenom på ett par månader. Klart att jag redan då började må dåligt. 

Sen började väl allt sakta men säkert ordna upp sig. Jag fick jobb, barnen gick på dagis, jag blev kär på nytt, jag blev sambo och jag mådde jätte bra igen. Men så ville han inte mer, så vi fick packa ihop oss igen och flytta på nytt. Men allt ordnade sakta men säkert upp sig på nytt. Vi fick en ny lägenhet och jag utbildade mig till konditor/bagare på det lilla konditoriet där jag fick jobb. Jag började träffa bagaren på stället där jag jobbade. Han var tok för ung för mig, men det var ändå något där…. 

Från början var det nog inte så allvarligt menat men efter ett tag förstod vi att vi inte kunde låta bli varann. Men det fanns fler som inte kunde låtas bli och jag blev sårad gång på gång och det gjorde så ont i mig att jag grät mig till sömns på kvällarna. Det gick upp och ner, var av och till, fram och tillbaka och fanns aldrig någon trygghet, även om jag så gärna ville att det skulle vara det. Tryggt. Men ändå kunde jag inte hålla mig där ifrån. Så uteblev mensen. Nu då?? Vad skulle jag göra nu???? Jag kunde inte ta bort det, det gick inte, så vi fick helt enkelt göra ett försök att hålla ihop. Skulle vi inte reda ut det tillsammans, så skulle vi lösa det var och en för sig, för ta bort det var inget alternativ.

Det tillsammans med att jag under en period på ca 3 månader (innan jag blev gravid) jobbade ca 250 timmar i månaden, fick alltsammans att rinna över. Det blev för mycket med sömnlösa graviditetsnätter och sena nätter fyllda med matning och blöjbyten. En dag tog det stopp. Ebbe bara skrek och det bara rann över för mig. Jag fick en förlossningsdepression, en rejäl sådan. Blev inlagd ett tag, det var sorgligt men nödvändigt. Efter det har jag inte riktigt återhämtat mig någon gång alls. Det har varit bättre och det har varit sämre, men nu har det varit ytterligare en ännu mer sämre period och jag ligger inne igen.

Det är dessutom svårt att hitta en medicin som fungerar på mig och det sista att testa var ECT. Jag trodde inte ECT existerade längre men det gör det tydligen. Man sövs ner och under en kort narkos får man el genom skallen (enkelt förklarat) och det ska tydligen sätta fart på endorfiner och annat smått och gott som finns ”där uppe”.

Tre dagar i veckan får jag detta och det verkar som att det sakta men säkert blir stabilare och bättre. Skulle ju börjat jobba nu, men nu blir det inte så. Allt är omvänt och jag vet inte hur dom/jag ska göra för att det ska gå på rätt håll!!???

Idag har det varit ytterligare en sådan där dag då allt har känts så hopplöst. Helgen hemma har varit tuff, sen är det är tufft att vara från barnen så här mycket, det känns som jag bara faller längre och längre ner och nu måste det hända något! Annars finns det ju ingen anledning och ligga här och vara ifrån hela sin familj och allt jobbiga som det för med sig. Ursh, jag vet varken ut eller in längre. Vad, vad, VAD kan hjälpa mig att må bättre???

Att ta upp ridningen är en sak som jag tror jag skulle må jätte bra av! Att få åka ut till Susanne och komma ut i skogen på hennes underbart fina häst skulle vara helt underbart!! Så Susanne, snart har du stallhjälp!!

Att ligga här inne är annars rätt ok. Personalen är bra (de allra flesta), de andra som ligger här är precis som jag, vilsna och mår dåligt. Vi är ganska många i ungefär samma ålder och under andra omständigheter – skulle vi säkert kunna ha haft kul ihop. Men nu är ju alla lite ”dävna” och ingen orkar vara som vanligt. Men det är ju också ganska skönt, vi behöver inte ta på oss någon mask och låtsas må bra och vara glada när vi inte är glada. Vi är bara vi, precis som vi är och precis som vi mår och inget annat. En dag vänder det säkert för mig också. Frågan är bara - NÄR??????

Ju mer tid jag har för mig själv här, desto mer tid har jag att fundera. På både gott och ont. Varför reder inte jag ut livet som alla andra? Jag klandrar mig själv, tycker jag är klen, borde jag inte vara starkare än så här. Varför skulle just jag bryta ihop och hamna tre dagar i veckan på dagkirurgen och få ström genom skallen för att få fart på alla må bra hormoner? Att det ska krävas så mycket????

Varför???

Jag kan bara komma på ett enda svar. - Sluta fundera, sluta vrida och vända på allt hit och dit hela tiden. Det är som det är, just nu kan jag inte göra något åt det, mer än att hålla huvudet över ytan och låta all underbar kunnig personal hjälpa mig. Att för en gångs skull få landa i någon annans händer, någon annan som tar hand om mig, någon annan som ser till att jag är mätt, någon annan som ser till att jag sover ordentligt och kollar till mig då och då under natten så jag säkert inte ligger vaken.

Men det hjälper inte…

Jag saknar mina barn, jag saknar Jonny, jag saknar mitt hem, jag saknar min säng, jag saknar mitt liv. Det är ju inte så här det ska levas?

En ECT behandling till, sen ska det utvärderas med läkaren. Kanske får jag fler efter det, kanske inte. När det känns som värst försöker jag tänka att det är så kort tid av mitt liv. 1 – 2 veckor. Vad är det av ett helt liv??? Jag brukar ju alltid stå för den tanken att allt har en mening, att allt händer av en mening, men när det känns som mest bittert så förstår jag inte alls. Vad är det för mening med att må så här, vara ifrån sin familj och ha ångest så jag knappt orkar mig igenom dagarna? Men, jag har inte varit så snäll mot mig själv eller min kropp. Det kanske inte är så konstigt att jag idag mår som jag gör, men, jag kan lära mig något av det. För det måste jag. Mitt liv kan inte fortsätta så här, då är det ju helt meningslöst.

Låta alla kunniga här hjälpa mig, bli pigg, hem och ta tag i mig själv. Det ska bli ändring på mycket när jag kommer hem. Hur jag ska orka allt vet jag inte än, men det ger väl sig när jag blir piggare.

När jag sitter i matsalen och äter och tittar mig omkring på de andra som är här, så undrar jag om jag verkligen är på rätt avdelning. Alla ser så pigga ut, inte alls nedstämda eller ledsna. Några sitter och umgås som med vilket kompisgäng som helst. Jag har inte pratat med så många än, jag som brukar vara social och öppen, är nu sluten och tyst. Vill helst sitta i min ensamhet på rummet och bara vara. Men tror inte det hjälper mig. Jag behöver prata lite och vara lite social, annars kommer jag nog bli folkskygg.

Men nu har ju jag tur, det är en till som jag känner här innan, från en familj som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag har någon att prata med som redan känner mig och det är otroligt skönt. Inför henne behöver jag inte hålla uppe någon fasad. Jag kan bara vara jag och hon vet precis hur det är.

Just nu är det som det är. Nästa gång jag skriver kanske jag låter lite mer uppåt och har märkt ngn skillnad på behandlingen. Hoppas det i alla fall! För jag vill hem till mina barn, det är plågsamt att vara utan de alla fyra.

Så är det just nu i vilket fall. Jag väntar fortfarande på vändningen. Jag hoppas den kommer snart, den måste komma snart, snälla livet – ge mig en chans att komma tillrätta med allt nu! Det är min tur nu….

bara negativt...

Det är inga höga tankar jag har om mig själv, här, på psykiatriska avdelning F.

Har just haft besöka av min underbara familj, mina underbara barn och min underbara sambo. Vi gjorde lite små ärenden, vi åt, jag var inne på ica maxi o köpte lite grejer och allt jag kunde känna var en stegrande panikångest. Jag klarar inte av att svara på miljontals frågor, jag reder inte ut att se till att alla är med, jag klarar inte av deras småtjafs hela tiden, jag klarade inte av folket omkring mig, jag klarade inte av värmen, så nej - jag klarade helt enkelt inte av det idag. Paniken bara ökade och ökade i kroppen och jag var hela tiden rädd att det skulle brista.

VARFÖR KÄNNS DET SÅ NÄR JAG HAR DE JAG ÄLSKAR MEST OMKRING MIG????

Jag hatar mig själv för det. Hur hamnade jag i den här soppan, hur kan ens en mammas kropp och känslor känna och bete sig så här. Den sanna tryggheten gör mig skrämd just nu. Ja, för om man får panik känslor måste jag ju på något sätt vara skrämd – men varför??? Hur ska jag få tillbaka mitt gamla lugna jag igen, den glada jag? MITT EGET SANNA VERKLIGA JAG???

Som sagt, idag har jag inga höga tankar alls om mig själv. På något sätt känns det som jag har misslyckats, totalt, och jag kommer aldrig bli jag igen. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid vara den här ångest fyllda mamman med paniken i blicken och nära till svimma… men det är ju inte jag *gråter* hur ska jag klara mig när jag inte reder ut mitt eget liv, när jag inte ens reder ut mig själv.

Just nu är livet djävligt mycket blä. Jag saknar min familj så det gör ont, men för deras skull är det nog lugnast att dom slipper mig. För vem vill ha en ångest deprimerad mamma som jag…

Så ”topp” är mitt liv idag...

Idag var nog första dagen på evigheter som jag faktiskt kände något som liknade en liten, liten, positiv känsla när jag drog upp persiennerna och jag ser att solen skiner. Annars brukar det bara vara den där hemska känslan ”meeeeen, inte idag igen”. Men idag var det lite mer ”åh, solen skiner”. Inte för att jag på något sätt känner mig som vanligt, men det var i alla fall en liten bit i rätt riktning och det är jag så innerligt glad för!!! Det går åt rätt håll och även om jag inte känner likadant imorgon, så får jag åtminstone känna så idag. Det betyder hur mycket som helst för mig!!

Jag ska snart ner och få min andra ECT. Klart jag är lite nervös, även om det inte var något speciellt att oroa sig för. Men jag blir ju ändå sövd och jag får faktiskt ström i mig. Det är helt otroligt att det fungerar, men gör det de så är jag oändligt tacksam. För jag vill ha ett slut på allt det här nu. Jag vill bli JAG, jag vill må bra och JAG VILL ÅKA HEM! Jag vet att detta ställe är det ända stället för mig att få en chans att återhämta mig på och jag tar vara på den. Jag tänker bli bra en gång för alla. Jag tänker inte åka tillbaka hit. Personalen är fantastisk, men jag tänker inte åka hit igen ändå. Jag låter det ta den tid det behöver denna gången, sen, ja sen åker jag hem – för alltid!!!

trött...

Idag har alla sömnlösa nätter och ECT behandlingen gjort sig påmind. Har varit såååå trött. Sov på förmiddagen innan middagen över en timma, sen sov jag även efter maten över en timma. Det var så skönt och få sova i kapp lite. Kändes verkligen att jag behövde det, men är fortfarande lika trött. MEN, det är alltid ett men med bra saker känns det som nuförtiden. Kommer jag kunna sova i natt nu?? Jag får varken ta lugnande eller sömntablett inför andra ECT behandlingen imorgon och är rädd att jag kommer ligga sömnlös i natt igen. Men har fått extra theralen och får även två lite starkare atarax så hoppas det hjälper till några timmar sömn i alla fall.

Idag har jag i alla fall fått träffa alla fyra barnen!!! Så underbart skönt det var att få krama om dom, länge länge. Man inser inte hur mycket man saknar dom förrän man inte kan träffa dom när man vill. Men på lördag kommer dom igen. Håller bara vädret så blir det nog en tur till stadsparken så dom får leka av sig lite. Lite fika och mys med så klart! Det var så jobbigt och säga hej då. Maja stod och vinkade så länge det gick innan dörren slamrade igen och vi inte längre såg varann. Åh vad det värker i mamma hjärtat då. Jag får försöka fokusera på att detta även är för deras skull. Dom ska få tillbaka den mamma som jag är och vill vara. Inte denna ledsna, orkeslösa, ångestfyllda och irriterade mamma som dom nu har haft. Jag längtar hem, så fruktansvärt! Samtidigt som det är så skönt att få ladda om här inne.

Jag önskar att jag mådde bra – NU!!!

ECT

Idag har jag varit iväg på min första ECT behandling. Ett sista försök för att få bukt med den här eländiga depressionen! Enkelt förklarat så blir man blir sövd en kort stund medan man får ström i sig. Låter läskigt och kändes läskigt kan jag lova. Det sista jag sa innan jag somnade medan jag kramade den snygga naskosläkarens hand allt vad jag kunde var – lova att jag vaknar igen. Sen sov jag. Det som är negativt med behandlingen är ju att korttids minnet påverkas. Och det gjorde det. Jag hade jätte svårt att få ihop var jag var o varför när jag vaknade. Sen hittade jag inte tillbaka till mitt eget rum. Förstod inte alls när jag kom upp på avdelningen vilket håll som var vilket och vart jag skulle. Så konstigt det kändes! Det börjar komma tillbaka nu, hoppas jag i alla fall, annars får jag väl ingen middag om jag inte hittar till matsalen…

Jag är trött då jag inte sovit något alls knappt i natt. Och så har jag nog bitit ihop rejält under ECT:n för jag har så gräsligt ont i ena tinningen och ner i tänderna. Kan knappt tugga. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta ska hjälpa mig, det måste det! Jag vill få tillbaka mitt jag nu! Jag saknar hemma, jag saknar barnen, jag saknar jonny och jag saknar mitt riktiga glad jag!! Skulle ju börjat jobba på måndag med. Det sket sig det med. Sjukskriven till mitten av oktober, sen får vi helt enkelt se hur jag mår. Jag tycker nog att jag allt är lite modig som vågar mig på ECT. Det råder lite delade meningar huruvida det är bra eller dåligt. Jag har läst skräckhistorier men jag har också både läst och hört en massa bra om det. Jag tror och hoppas att det är bra, det måste vara bra.

Nervös ända ner i tårna...

Så vad har hänt på avd F sen jag skrevs in? Inte mycket alls. Vilket just nu passar mig väldigt bra, det är precis det jag behöver. Lite krafter återkommer dag för dag, även om det fortfarande är så långt från pigg som man kan komma. Jag sover fruktansvärt dåligt på nätterna, trots ökad medicin dos. Så på förmiddagarna passar jag på att vila en stund, det är ju lite det som jag är här för. Sen spenderar jag dagarna med att virka, vila, läsa, vila… typ.

På eftermiddagarna har jonny och Ebbe kommit in och hälsat på. Det är så otroligt skönt att få träffa dom. Saknar de andra tre också, men dom brukar ju vara borta denna veckan, så egentligen är det ju inget konstigt. Men just det att jag inte vet hur länge jag får stanna denna gång, gör att jag får en klump i magen. För nu måste jag bli bra, jag kan inte slarva med mig själv denna gången. Jag kommer att lyssna på läkarna denna gång, dom vet vad som är bäst för mig och min hälsa och resten får helt enkelt lösa sig. Jag är inte ensam om barnen, på båda håll är vi två som har ansvaret och nu är jag sjuk, riktigt sjuk och nu måste jag bli frisk – för allas skull!

Igår fick jag ju också träffa Monica Hamarén. Den bästa av dom alla!!! Vi gick igenom sjukdomsförloppet ända sen i höstas. Hur det har varit. Alla mediciner jag prövat men inte har fungerat. All denna ångest och all denna huvudvärk som hon tror hänger ihop. Men varför har jag inte blivit bra? Men det finns en metod som säkert/förhoppningsvis skulle hjälpa mig, som brukar hjälpa sådana som mig – när inget annat fungerar. Eller på patienter som har svåra depressioner, som jag också har (hamnade väldigt högt på skalan denna gång). Först lät hennes förslag väldigt skrämmande. Riktigt otäckt. Lite otäckt är det faktiskt fortfarande, trots att tanken har fått landa lite. Men jag har läst och läst, funderat och funderat. Jag har frågat jonny vad han tycker, jag har frågat mia vad hon tycker och dom säger ”go for it”. Har man fått chansen till en sådan behandling ska man inte tacka nej. Bättre än alla tabletter jag stoppar i mig varje dag som inte hjälper.

Det jag nu ska pröva är elbehandling. Förr kallade man det elchocker och det tar en genast tillbaka till gamla filmer där de låg fast spända med bruna läderremmar och fick ström i sig. Så är det inte idag. Man blir sövd, det tar ett par minuter, så är det klart. Hur många behandlingar jag ska genomgå vet jag inte än. Det får vi se. Det beror på hur jag svarar på behandlingen osv. tydligen är en vanlig biverkning att korttidsminnet påverkas just vid behandlingen, men det är ju långt ifrån värre än alla de biverkningarna som medicinerna ger. Så ja, vi får helt enkelt se. Jag hoppas. Det måste hjälpa. Måste, måste, måste!!!!

Mitt på dagen idag kom de dessutom och sa att någon hoppat av sin behandling och jag har fått tid kl 9.30 I MORGON!! Sen kör det på, minst tre behandlingar i veckan. Efter 4 – 6 behandlingar görs en utvärdering tillsammans med Monica. Sen fortsätter man tills man gjort ca 10 -15 ggr. Jag är så gräsligt nervös! Det låter galet och sjukt, men är tydligen väldigt vanligt. Får återkomma imorgon när jag kvicknat till om hur det gått. Undrar om mitt hår blir i stil med Magnus Ugglas? Ha ha… (tråkig kvällshumor, jag vet…eller om det kan kallas nervöshumor?)

Jag får nu inte ha varken sömntabletter i kroppen eller lugnande, inför morgondagens sövning. Så har jag inte kunnat sova de andra nätterna lär jag ju inte göra det i natt. Både nervös och utan medicin. Gissar att jag kommer virka upp allt mitt garn i natt… dessutom har jonny laddat ner någon app på telefonen som gör att jag kommer in i våran server där hemma. Så jag kan kolla på vilken film jag vill! Kan hända att det blir lite twilight i natt! Kollade på the ugly truth igår, för att få skratta lite mitt iallt elände. Det var skönt. Humor filmer välkomnas nu.

Snart kommer ni få läsa andra inlägg i den här bloggen. Om hur livet fortsätter i helt andra spår. När jag äntligen börjar jobba, när jag äntligen blir jag igen, när jag får ork och lust att göra saker och när jag orkar leva igen - på heltid!!

Vad säger man nu då? Kanske WISH ME LUCK – i massor! Hualigen…