Sommar men regn...

Nu har äntligen den långa vårterminen tagit slut och barnen har fått sitt efterlängtade sommarlov. Förra året satt jag i kyrkan och sa "nästa år, då slutar alla tre barnen skolan..." ja och nu gjorde dom det, alla tre, och jag grät en skvätt som vanligt. Speciellt när dom små tog i och sjöng "sommarlov..." ja då var det bara att torka ögonen. Den stora sonen skötte sig också bra. Det blev uppvisning av bugg och spel på sin saxofon, då var det dax att gråta en skvätt till. Underbara barn...



Första dagen på sommarlovet började väl mindre bra, då den till större delen bestod av bråk och åter bråk. De ljuva stämmorna turades om att skrika "mmmaaaaaaammmaaaaaaaaa... han gör, hon gör, han säger, hon reeeeeeetaaaas" trodde nog att övervåningen skulle komma ner ett tag i huvudet på mig när det var som värst. Hualigen. Det blev många turer från ett till tio igår... Fick nog ett litet smakprov på hur sommaren kommer att bli om det ska fortsätta att regna som det för nu. Tog mig ett litet samtal med dom på kvällen och började plöja genom en bok om KGB metod för barn i skolåldern. Kanske får jag en rätsida på en del av bråken, för så här kan det ju ändå inte vara. Blir inget roligt sommarlov för någon i familjen då...

Nedräkningen pågår för fullt. Nu är det dax och börja fixa på allvar. Det känns som det kommer gå fort nu. Jag växer på alla håll och kanter och känner mig tok för tjock, på alla vis... Till hösten, när man kommit i fas igen, då är det verkligen dax och ta tag i det hela, för nu ska jag banne mig ner. Vet att min huvudvärk blir bättre med, när jag rör på mig regelbundet, så det kommer bli många och långa promenader med lilla pyret och fina vagnen. Längtar så mycket nu så ni anar inte. Speciellt då det föds små söta bebisar runt omkring en i massor. Samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Men det är ju de jobbiga veckorna kvar, så förmodligen skriver jag inte samma sak om ett par veckor. Speciellt inte om det blir varmt...

Imorgon blir det en tur till Linköping för att hämta skötbordet. Om två veckor ska vi hämta vagnen o sen är det bara små pyssel kvar!

Tankar om....

...LIVET - Ja så har det gått ett läsår till. Barnen ska flyttas upp ytterligare en årskurs. Jag förstår inte hur stora dom faktiskt börjar bli. En bieffekt av det är ju dessutom att även jag blir äldre, något jag brukade förtränga ganska bra. Men just nu är jag faktiskt nöjd med där jag befinner mig i livet. Varken mer eller mindre. Just nu är allt bra som det är!

...FACEBOOK - Jag gillar Facebook. Jag skulle klara mig utan det, såklart, men det är roligt att läsa om vad som händer i andras liv. Vad alla Ni där ute gör om dagarna. Dom som man inte ringer så ofta, kan man ändå ha viss kontakt med. Men det jag inte gillar är, menar inte detta som kritik mot någon, att man uppdaterar andras statusar genom sin egen. För att man liksom ska va först med nyheten på något sätt. Speciellt då menar jag när någon får barn. Att just det "stör"mig är nog för att min dag närmar sig. Jag vill inte läsa på någon annans status "grattis Jenny och Jonny till deras lilla ***** som tittade ut kl **.**" DEN nyheten vill jag skriva själv. Liksom alla andra stora saker som händer i sitt liv. Varför måste andra vara så snabba med att skriva det på sina statusar? Är det deras liv? Är det deras händelse? Är det deras nyhet? Har man sagt att det är ok, är det såklart en helt annan sak. Men jag hoppas att jag får berätta det för min släkt och mina vänner. Vill inte gärna att någon berättar det för mig. Kan bli så ledsen när jag läser det på någon annans status att "nu har dom åkt in till förlossningen, haft verkar hela natten" ect... Det är inte Eran nyhet... Vill verkligen inte trampa någon på tårna, men snälla ni, innan jag har skrivit något, eller Jonny, så hoppas jag att ingen annan gör det heller. Hoppas också att ni som gör det, uppdaterar andras statusar genom eran egna, kollar först att det är ok. Kanske bara jag som är känslig, men det är så jag känner och tror att många andra känner som jag. Det är väl Facebooks baksida, antar jag...

... PERFEKTA FÖRHÅLLANDEN - dom finns väl kanske inte. Ju mer man letar efter ett sådant, desto mer fel och brister hittar man. Men igår såg jag nog ett ganska bra exempel. Jag ska inte skriva vilka ni är. Du/ni förstår kanske om ni läser, men hoppas inte ni tar illa upp i så fall. Vi träffades igår kväll. Vi befinner oss ungefär i samma "fas" i livet. Vi är båda gravida och väntar båda vårat fjärde barn. När jag lyssnade på henne, när hon pratade om hur dom är, mot varandra, mot barnen, hur dom lever... Då kunde jag bara inte låta bli att slås av tanken att -dom har ju verkligen förstått. Förstått vad allt går ut på, vad man behöver i ett förhållande, både som individ och tillsammans. Dom passar så himla bra ihop, dom kompletterar varandra så bra. Dom verkar ta vara på stunderna som ges, det enkla och det vardagliga blir verkligen så speciellt, och är det inte det allt handlar om??? Det känns som att dom verkligen hittat receptet på lycka. Nu känner inte jag båda så bra att jag borde uttala mig om detta. Men när man ser dom och när man lyssnar på dom så känns det verkligen precis så - att dom har förstått vad allt går ut på. Och jag är så glad för deras skull!!!

...OPERATION NEDTRAPPNING - inleds på måndag. Har börjat lite redan. Försöker inte ta full dos någon dag. Men det kommer bli tufft. Inte så att jag känner mig beroende av mina tabletter, för jag klarar mig utan. Har jag ingen värk, så behöver jag inte ta dom. Men hur jag kommer tackla min värk, det är jag livrädd för. Är rädd att jag inte ska orka ha så ont, hela tiden. Kommer jag bli liggande och inte komma upp ur sängen? Kommer jag ha någon matlust och kunna äta? Hur kommer jag orka att vara mamma och sambo när det gör som ondast. Kanske går det jätte bra. Det jag längtar efter är att slippa va så här trött. För man blir trött av tabletterna och det ska bli skönt att slippa va så där "dåsig" som man blir ibland. Efter förlossningen kommer jag kunna börja med min förebyggande tabletter igen och då hoppas jag att allt blir bättre.

Äntligen värme!! Äntligen vecka 30!!

Ja då var man här, imorgon är det 30+0. Eller vecka 31, beroende på hur man väljer att räkna. Vecka 30 är en slags milstolpe på vägen."när jag är vecka 30..." Sommaren, värmen och vecka 30 har hela tiden betydd nedräkning för min del. Tänk att alla tre kom på samma gång. Det är nu man kan börja förbereda lite. Det är nu det börjar känns verkligt. Ännu mer verkligt blev det dessutom när jag insåg att jag inte fick rum framför spegeln heller. Magen är stor, men jag njuter ändå. Det börjar bli osmidigt när man ska lägga sig, för hamnar man inte rätt från början, då blir det bökigt. Alla mina 6 kuddar, min mage och jag, lämnar knappt någon plats över till sambon. Men ännu har han inte klagat. Foglossningen börjar kännas med så fort man gör något, ganska rejält dessutom. Men tack och lov så har jag inte börjat svullna än, men bara för att jag skrev det så vet jag väl vad jag har att vänta mig...

"Bebisens lungor och matsmältningssytem är nu nästan färdigutvecklade. Ökningen i längd kan komma att sakta, bebisen är ungefär 40 cm lång nu, men den kommer att lägga på sig vikt ända fram till födseln.

Bebisen fortsätter att blinka och kan förmodligen se vad som händer inne i livmodern, till exempel skiftande ljusnivåer och rörliga ljuskällor. Om du håller en ficklampa mot magen, kanske bebisen inte bara vänder sig mot den, utan sträcker sig eventuellt mot ljuset. Bebisen har nu ögonbryn och ögonfransar."

Som sagt, förberedelserna har börjat. I förgår var vi och hämtade lilla hjärtats första sovplats. En vagga. Jag hade en snarlik till Maja och jag tyckte det var så smidigt att ha en sån bredvid sängen. Det räcker och sträcka ut handen så når man, man behöver inte lyfta huvudet från kudden knappt, för man ser ändå. Alla som har haft en liten nyfödd i sitt sovrum, vet hur många gånger man måste titta, känna och bara kolla så allt är bra. Jag ska måla eller skriva något på gavlen, eller runt om, men vet inte vad än. Vill att det ska vara genomtänkt, med ett budskap eller tanke bakom. Men jag brukar vara just sådan. Så låser det sig istället och så blir det ingenting. Blir nog en del googlande kan jag tänka mig.

Första plagget är också inköpt. Två små pyjamas som jag bara inte kunde låta bli. Vill inte köpa för mycket innan jag vet vad det blir. Men lite basplagg kommer man ju behöva i vilket fall. Så dessa två ligger nu i lådan och väntar. Jag längtar så otroligt mycket, samtidigt som att jag inte vill att det ska ta slut. För den här känslan, att det är en liten människa i magen, är otrolig. När h*n sparkar och knuffas och bökar runt, det kommer jag förmodligen inte uppleva igen. För detta är sista gången. Men jag kan inte sluta förundras över att det fungerar och hur det fungerar. Hur en liten cell kan utvecklas till en människa. Tänkte aldrig så innan, men nu gör jag det och kan inte låta bli att tänka att det är ett mirakel för alla som får vara med om det.

Den hade fäst på benet, fästingen...

Jag hatar fästingar!! Dom är små otäcka djur som jag bara inte klarar av!

När jag åt frukost idag så började det klia på benet. Hade som vanligt mina tunna mysbyxor på mig, så jag kliade lite på benet samtidigt som jag kände att det var något innanför byxorna. Kände en gång till och ja, den satt fast på benet. Nä, tänkte jag, det kan väl ändå inte va en fästing. Men jo då, det kunde det visst va det. Jag fick panik. Dom är så vidriga och äckliga så jag saknar ord! Hästtjej som man varit, men fästingar har jag klarat mig ifrån. Varenda sommar, varenda år. Jag har bara haft en innan, förra året. Men inte annars, vilket jag är otroligt glad för. Men nu ska man få en på sig bara man går ut genom dörren, för det var ungefär det jag gjorde igår.

Det tog mig nog en timme att samla mig för att försöka dra bort den. Mådde illa och försökte förtränga att den var där, men inte försvann den för det. Nej då, den satt kvar varenda gång jag tittade efter. Detta kanske va en av de minsta som existerat, men dom är lika otäcka för det! Men det var väl bara och bita ihop och plocka fram pinsetten och dra bort det lilla äcklet. Det gick hur lätt som helst, den va ju så liten. Slängde den i handfatet och spolade vatten på den. Då hoppade den upp på kanten. Bläsch. Visste inte att dom kunde hoppa så, men det kunde dom visst, så jag spolade ner den i toaletten istället. Hoppas inte den tar sig upp därifrån, för då blir det ännu mer otrevligt att ta bort den... Men nu är den borta och jag lever fortfarande!! Tänka sig. Men passa er i sommar, för tydligen är det en riktig fästingsommar!!

Efter den traumatiska upplevelsen blev det fika hos syster yster. Kameran fick följa med ut i det fina vädret idag, så det blev en del bilder tagna. Äntligen. Sen, när sambon kommit hem, då ska vi åka och hämta en vagga till lilla hjärtat!!

Migrän medicin??

Märkligt. När jag blev sjukskriven första gången så skrev läkaren ut Imigran för de där "rejäla" attackerna som dyker upp ungefär varannan dag. Jag har hållit mig ifrån dom så länge som möjligt eftersom dom inte är helt "riskfria". Men det är dom inte för någon, gravid eller inte. Så jag fick ta max 3 st i veckan, om jag behövde. Som sagt, har låtit bli, tills för en vecka sen ungefär, då jag tog min första. Kan inte beskriva hur skönt det var att bli smärtfri ett par timmar, för dom hade en fruktansvärt bra effekt. Behövde inte ta en ända Citodon på nästan ett dygn efter det. Det var så skönt och så befriande...

Igår ringde nästa läkare för att förlänga sjukskrivningen. Då sa hon tvärtom. I enstaka fall, om jag var tvungen, men inte annars. Dom var absolut inte bra när man var gravid. Vem sjutton ska man lita på???

Operation nedtrappning är på gång. Jag måste snart trappa ner på mina värktabletter, för risken för att barnet kan vara abstinent när det föds, är annars ganska stor. Det är såklart inget jag vill. Att jag har tagit dom fram tills nu har ju varit lika mycket för barnets skull som för min. För hade jag inte gjort det, hade jag inte fungerat. Inte kunnat äta, inte kunnat vara uppe och inte kunnat vara mamma... Men man undrar ju hur dessa veckor kommer att bli framöver. För de veckor som precis har varit, har ju varit hemska. Om jag uppfattas som otrevlig så menar jag inte det. Förmodligen har jag bara ont...

Vår eller sommar?

I morgon är det 1 juni... 1 juni?? Förstår ni? Det ska vara sommar nu, med sol och värme. Men kan inte avgöra om det är vår eller sommar ute. De där riktigt härliga sommardagarna är lätträknade. Vi har knappt använt våra utemöbler på baksidan än. Tror jag satt i dom en gång den dagen jag fixade ordning på baksidan, men efter det har dom stått övertäckta... Det gör mig inte så värst mycket, eftersom jag växer otroligt mycket nu, på alla håll. Hur ska detta gå till? Det har ju fungerat innan, men hur??? Det kommer bli otroligt svettigt i sommar... OM det nu blir någon sommar. För min del får den gärna komma i augusti! Men för barnens del, får den gärna komma nu.

Det känns konstigt att jag får vara hemma hela sommaren. Jag som bara har haft en riktig semester i mitt liv, får nu vara hemma länge. Sjukskrivningen gick ut igår, men kommer bli förlängd till den 14 juni. Den 15 juni börjar havandeskapspenningen och då behöver man inte ha dåligt samvete för att man går hemma längre. Vet att jag inte ska ha det nu heller, för jag har inget val. Men det känns ändå... Svaret kom i fredags. CT-röntgen av huvudet var bra. Det var skönt och få det på papper. Funderade på att sätta upp lappen på kylskåpet för att påminna mig att det gör ont, fastän det är bra. Vad gäller värken blir den inte bättre. Får rejäla migrän attacker varannan dag. Tar jag imigran så fort jag känner det, så går den tillbaka ganska bra, förutom att man mår "tjuvtjockt" i hela kroppen. Kvar blir bara den "vanliga" huvudvärken som verkar sitta bra där den sitter. Vissa dagar "står man ut", vissa dagar inte...

På lördag går jag in i vecka 30+0... Något jag heller knappt förstår. Eller jo, varje gång jag går förbi en spegel, då förstår jag verkligen. Nästan att det blir tvärtom, BARA vecka 30 med DEN magen?? Har sagt till alla andra som varit gravida att när dom går in i vecka 30, då är det nedräkning. Men när jag går in i vecka 30 känns det mer som en upptrappning, som kommer vara länge... Varför är det så? Snart ska vi hämta vagnen med! Skulle inte gjort den förrän 1 augusti, men jag ångrade mig. Vill hämta den snart! Så jag var inne och frågade när den kom hem. Vecka 24 fanns den monterad och klar. Och då är jag där, på måndagen om det är möjligt. För jag vill ha hem den nu!

Barnens sommarlov börjar om en och en halv vecka bara. Skönt för dom att få vara lediga lite. Dom har haft tuffa år med tidiga mornar och långa dagar hos både mig och deras pappa. Önskar dom kunde vara här lite mer i sommar så dom slapp fritids, slapp gå upp på morgonen... Få ha sommarlov på riktigt, när jag ändå är hemma. Men verkar inte som det kommer bli så...

Jag avlutar med lite reklam för apoteket. Har införskaffat mig, än så länge, två produkter av märket Natu Vive som finns på apoteket. En body lotion och en dag creme för ansiktet. Jag tror att det är något av det bästa jag har prövat. Det är väl inte så jätte billigt, men tok bra!! Huden blir så len och så luktar de så himla gott! Alla föll mig inte i smaken (eller lukten...) men de här gjorde det definitivt!

Astma är dyrt

Idag har vi varit och besökt farbror doktorn igen. Måns har haft astma sen han var åtta månader, så det var inget nybesök direkt. Men efter ordination att han skulle sluta (!) med sina mediciner så har Måns varit dålig och fått inhalera ventolin i stort sett varenda dag. Vi gick tillbaka till den dos han stod på innan, ganska omgående, då vi såg att det inte fungerade. Fick öka den lite dessutom, men efter det så har vi inte fått någon rätsida på det hela. Fastän Måns är den aktivaste av dom alla, så är det han som flämtar mest vid ansträngning. och nu behövs det inte mycket... Men märkligt nog så mår han alltid bra när man frågar. Man ser på hela hans kropp hur jobbigt det är, men när man frågar får man alltid till svar "Jag mår bra!"

Så idag fick alla mediciner bytas ut. Fick gå tillbaka till den starkare dosen som han stod på när allt var mycket värre, för nu börjar det bli så igen. Till en kostnad av 1200 kr. Då var vi ändå uppe i högkostnads gränsen och fick viss rabatt, men det blev dyrt i alla fall. Det är skrämmande vad mediciner kostar. Det är ju inte så att man kan välja om man vill hämta ut dom eller inte. Det är bara och se glad ut och betala och inse att pengarna tog slut på dag 2 denna månaden också...

Det är inte lätt och va sjuk och trött...

Emil har varit sjuk ganska länge nu och hans feber vill tyvärr inte ge med sig. Dessutom är hans hosta eländig. När han hostade som värst i natt så var jag inne hos honom och hörde att han var väldigt täppt i näsan. Frågade honom om han ville ha lite näs spray och det ville han. Jag tog fram näs sprayet och tog av locket och gav honom den. Vid det här laget hade han satt sig upp och såg ut att vara vaken, även om han var jätte trött. Han tog det och satte det i munnen och... haha... sprayade 2 gånger!!! Den minen han fick efteråt går inte och beskriva! Men kan ju inte påstå att det såg ut att smaka gott. Han förstod verkligen ingenting. Jag sa "men lilla Emil, det är ju näs spray" men han förstod inte ändå. Inte visste han var han skulle göra av det han hade i munnen heller. Ha ha, va jag skrattade... Stackarn... Sen tog han ett spray i varje näsborre och la sig ner och somna om...

så blev det sommar

För några dagar sen var det så kallt ute och man undrade om det skulle bli någon värme alls i år. Men så kom den. På en gång. Jag har ju inte ens några sommarkläder som går om bollen till mage... Det är snart skolavslutning, ett sommarlov ligger framför oss och sen är det dax för bebis. Tiden går fortare än man anar.

Ännu har jag inget hört från röntgen. Väntar och väntar. Var på bassängträning nummer två igår och blev jätte dålig. Fick sitta länge på kanten innan jag ens kunde gå upp. Vågade inte köra hem förrän framåt tre tiden. Riktigt trist. Kanske går det bättre nästa gång.

Idag är det i alla fall varmt ute. Det är fredag. Barnen kommer. Grillen lär bli varm framåt kvällen. Allt börjar bli grönt. Det är bara så gott! Det vi så länge väntat på, är äntligen här!

Intensiva dagar...

Då var det dags, det är idag skallen ska fotograferas... Får ju dock inte svar förrän om en vecka ca, men är inte mindre nervös för det. Det går säkert bra, men tanken gnager, så klart...

Lilla hjärtat i magen har helt plötsligt bestämt sig för att ändra personlighet med. Från att vara ett väääääldigt livligt barn har h*n nu helt plötsligt bestämt sig för att vara av den lite lugnare typen. Det var i lördags kväll h*n i stort sett slutade röra på sig, väntade hela söndagen på att h*n skulle vakna, men icke. Inte i går förmiddag heller. Så det blev till att ringa det första samtalet till förlossningen. För om man känner markanta förändringar av barnets rörelser under mer än ett dygn skulle man visst göra det. Fick åka in direkt. Först ett snabbt ultraljud för att se så att hjärtat slog, sen en CTG koll som tog en halvtimme för att se hjärtslagen. Sen blev det ultraljud igen för att kolla lite närmre på h*ns vikt för att se så inget var avvikande. Dom kollade också så att det fanns gott om vatten kvar i magen. Allt såg bra ut. Lilla hjärtat väger nu ca 1 kg. Så vi skulle avvakta ett par dagar till. Det är fortfarande tok lugnt i magen. Märkligt. För några dagar så fullkomligt bubblade magen hela tiden, nu är det alldeles stilla... Men allt är säkert bra, men jag saknar det...

Det blev att åka direkt till föräldragruppen som började igår. En riktigt trevlig grupp tyckte jag!! Så det kan nog bli hur bra som helst. Vi skulle vara nio par men tre par dök inte upp igår, men de som var där, de va trevliga. Det var lättsamt och vi hade massor att prata om så BVC sköterskan hann inte med hälften. Men det gjorde verkligen inget...

Nä hä, det är dax att bege sig in till ryhov. Men sen, då är det äntligen gjort...