Torka...

Bilden är lånad från Stellas.se

Ja, här är det då torka på massor av sätt... mitt liv går sönder känns det som och jag måste försöka leta i mitt innersta för att få tillbaka något som får det andra att också växa.

Jag har total idé torka. Brukar ha massor av ideér och och planer för vad jag vill göra. Jag kan inte fota, för jag hittar inga motiv. Allt ser tråkigt ut och jag kan tänka lite i de banorna varför ska jag ta kort på det?? Det är väl ingen som vill se det heller. 

Jag som nyss börjat scrapbooka lite och tyckte det var otroligt roligt, tycker nu bara allt ser tråkigt ut. När jag ska dekorera sidan, finns det inget som är roligt och sätta dit och som passar. Jag som brukar ha massor av ideer av hur det kan se ut, men nu är det bara blankt. 

Jag skulle vilja måla dörrposterna vita, ringa hyresvärden och kräva omålning i hallen och få trappan fixad! Men ursh, det orkar jag inte. Ska det komma en massa hantverkare hit? Näää... Skulle vilja ha mycket i vitt och sen en massa färgglada detaljer, ungefär som på Åhlens reklamen! Så man blir glad när man kommer in hit. Nu är det bara trist och jag trivs inte här, inte som det ser ut nu i vilket fall! 

Jag började ju skriva Haiku dikter och hade ju stora planer för det med bild och dikter, men hur ska jag kunna skriva när jag inte hittar inspirationen? Kanske om jag tvingar mig gå ut och samla intyck kanske det kommer lite av sig själv. Men det innebär ju att jag måste ta ett foto som visar något om det jag skrivit, så neeeee....

Jag har inga framtidsdrömmar. Mer än att bli bra, kunna jobba och få bo i ett stort hus med öppna ytor! Men inga andra "vanliga" drömmar, som att kunna lära sig något, läsa till något, ändra något i min livsstil. Svårt och förklara, men när jag försöker se framåt så ser jag ingenting. Låter det luddigt?

Jag skulle vilja fixa barnens rum ordentligt! Just nu känns det bara som att möblerna är inställda, men det finns ingen känla i rummen! Så tråkigt! Jag kom ihåg när jag bodde hemma vad jag pysslade i mitt rum för att det skulle vara mysigt och jag skulle känna mig hemma - trivas! Så skulle jag vilja göra med deras rum med! Vårat sovrum är ok, så där känner jag inte att jag måste göra något, just nu i vilket fall som helst.

Jag skulle vilja virka mer. Lära mig det på riktigt och göra något till barnen eller mig själv. Jag skulle vilja sy mer, för sy vet jag ju att jag tycker om, men just nu - bläää, orka?

Det finns säkert flera saker som jag bara inte kommer på just nu. Men hur ska jag komma på rätt spår igen. Hur ska jag orka och få tillbaka min inspiration och lust till att göra saker och hur dom ska göras. VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR???? Förstår att det har med min psykiska ohälsa och göra, men NÅGONTING!! Varför finns det inget, varför är allt borta?? Jag vet inte hur jag ska komma på rätt spår igen. Funderar mycket på det. Jag har ju inte ens lust att blogga, för jag har ingen aning om vad jag ska skriva om...

Det jag funderar på är om jag börjar med ett fotomaraton, så bestämmer jag en dag när jag ska göra det och då gör jag det bara. Måste fixa lite ord bara så jag har en lista. Någon som vill vara med? Krävs ju ingen speciell kamera, det är ju bara en kul grej (ska vara kul i alla fall, i vanliga fall) och det är ju roligt sen och se vad alla tagit på och i vilken synvinkel dom sett ordet ifrån.

Det jag också kan göra är att tvinga mig och skriva en haiku. Det är inte lätt och tvinga fram det, men jag kanske får nöja mig med en halvbra än ingen alls. Sen är det den där träningen då... ursh, men ett måste.Kan ju börja hemma på min matta, bara jag gör NÅGOT!!!

Hur och varför allt har blivit som det har blivit kan jag nog aldrig få svar på. Jag kan spekulera och vrida och vända på mina tankar, men några säkra svar kommer jag inte att få. Det jag behöver nu är uppskattning, uppmuntring, stöttning, bli älskad, få prata och känna att JAG betyder något, precis som jag är. Det är dåligt på den fronten om jag ska vara ärlig och det gör mig ännu mer sorgsen...

Kanske känns det bättre imorgon?? (min mest uttjatade mening ever, finns nog med på google nu...)

Min årskrönika

Skrev ju en årskrönika förra året och tänkte fortsätta med traditionen. Jag gick tillbaka och läste den årskrönikan och inser att inget blev som jag trodde, ville eller förväntade mig. Allt blev helt tvärtom. Jag trodde jag var på väg och bli bättre när jag skrev den, men i själva verket var det en ny väg mot botten. Jag står stilla och stampar och känner att jag egentligen inte har kommit någonstans. Jag som trodde jag skulle gå ner i vikt, har gått upp ännu mer. Jag som trodde 2011 skulle bli bästa året någonsin, blev nog ett av de sämsta. Visst, jag har lärt mig mycket mer om livet, har lärt mig hur det är på botten flera gånger detta året och väntar fortfarande på att komma upp mot toppen. Men i år förväntar jag mig ingenting. Jag lever dag för dag, timme för timme ibland. Det finns inget imorgon, inte än. Jag tar det som det kommer. Det kommer lösa sig. Men jag har mycket att jobba med.

År 2011 kan jag inte skriva så detaljerat om. 2011 är mest en gröt som jag inte har så mycket minne av. Trodde det var ECT:n som var den största boven till det. Visst, den var delaktig under tiden jag gjorde min ECT, men har nu fått veta att det är min sjukdom, GAD, som är stor bov till den minnesproblematiken jag hade/har. Så den kommer inte bli så mycket bättre. Jag måste skriva upp allt för jag kommer inte ihåg vad som sägs till mig och jag hittar inte alltid i Mullsjö till dom enklaste gator, som jag annars kör till utan att ens tänka. Det är konstigt det där. Det borde ju liksom bara sitta det där. Men men. Det är väl en del som jag måste acceptera. Det går ju träna upp till en viss del också, så det hoppas vi på. Annars är det mest att jag "vet" att vi firat barnen när dom fyllt år, men jag minns det inte. Jag vet att vi har varit på liseberg, men jag minns det inte. Jag vet att jag har legat inne och fått ECT, men jag minns det inte. Jag vet att jag började skola in Ebbe på dagis, men minns det inte osv... Ganska tragiskt, men och andra sidan, vad är ett år av ett helt liv?? Jag hoppas nu bara att allt blir lite bättre.

Det jag ska fokusera på först är energin. Läkaren pratade mycket om det. Det man gör åt, måste fyllas på. Dessutom gäller det att välja vad man lägger sin energi på, så man inte lägger det på en massa saker som man ändå inte kan påverka. Det blir en massa energi förlust för man får ingenting tillbaka. Samma sak med hem, mat, sömn och frisk luft. Att man har det tryggt på hemma plan och äter som man ska och kommer ut och rör på sig. Att omge sig med människor som man tycker om och som ger tillbaka och inte bara tar. Det finns en del som måste ändras på den punkten. Ett fåtal av er därute kan nog gissa vad jag syftar på. Negativitet har jag sannerligen fått nog av. Jag stänger bara av mina öron när det uppstår, vilket är lite väl ofta. Men allt kan jag inte ändra på just nu. Jag har dock min syster som fyller på massor när det behövs. För hon ringer och skickar sms och kolla hela tiden hur jag mår. -kärlek- Det betyder allt och jag behöver någon som frågar hur jag mår som jag kan prata med och som faktiskt lyssnar och det gör sannerligen hon!! Får ibland väldigt dåligt samvete, för att det inte känns som jag ger något tillbaka, men hoppas jag kan det när hon behöver! Vad gäller det övriga två sakerna, är det heller inte så bra. Jag slarvar sjukt mycket med maten och går ut och går tok för sällan. På måndag drar dagis igång och då hoppas jag promenaderna kommer igång igen med. Sen hoppas jag att jag får tid hos en psykolog snart så jag kommer igång med KBT. För jag vill få tankarna på rätt väg. Måste vända allt nu. Andras negativa tankar kan jag uppenbarligen inte styra, så det måste jag sluta lägga energi på. Det är bara och stänga av...

Men detta år hoppas jag på kunna utveckla mitt fotande lite mer. Jag hoppas jag kan komma igång med träningen ordentligt. Jag hoppas kunna bli lite bättre och få tillbaka lite av min energi. Jag hoppas kunna utveckla min "nya" hobby - scrapbooka! Det är så roligt och göra något av alla foton som bara ligger. Det kommer bli ett album med glada färger och bilder som får mig att le. Jag hoppas kunna komma ut och jobba lite i alla fall, även i fall det inte blir heltid. Jag vill inte ha för mycket att tänka på som jag ska "klara av", vi får helt enkelt se vad jag orkar. Allting löser sig tillslut, det är inte vad jag känner, men det är vad jag måste tro! Under tiden får jag tänka om och om igen, många gånger varje dag, det som Sandra skrev till mig en gång som fastnat i huvudet VAR STARK!!

Så gott nytt år till Er alla där ute! Jag hoppas ni får ett fantastiskt år!!!

Att tänka om...

Idag hade jag tid hos läkaren. Första planerade läkartiden på evigheter. En överläkare från jönköping kommer hit en dag i veckan och äntligen fick jag en tid. Jag tog med mig Jonny för att han skulle få höra exakt hur jag mår och få samma information om GAD som jag fick. Vet inte hur mycket han lyssnade men... Jag lyssnade i alla fall så mycket jag kunde. Jag tappar så lätt bort mig när jag måste sitta och lyssna på ett längre information samtal. Måste koncentrera mig till max, men han var verkligen jätte bra och han såg på mig när jag tappade bort mig för då pausade han lite och liksom "väntade in" mig. Han pratade sakta och var väldigt noga med att få med allt och lyssnade väldigt noga på vad jag hade och säga. Jag måste dock börja tänka om vad gäller min framtid...

Man tänker ju sig alltid den "perfekta bilden" när man tänker framåt. Inget fel i det för det vore ju för tråkigt och man tänkte tvärtom. Men när något ändrar den där bilden permanent då måste man tänka om... Det kan vara både positiva saker och negativa. I detta fallet är det inte positivt och tankarna på framtiden är som "avhuggna".

Att leva med GAD är som att gå runt och vara rädd hela tiden, eller ha ångest som är ett bättre namn. Jag har ganska nära till "panik gränsen", mer än vad andra har. Därför jag så lätt får panikångest för det behövs så lite för att nå upp dit. När kroppen går omkring med så mycket ångestkänslor så hela tiden så blir den ganska trött. Jag blir så matt. Sen blir minnet också enormt påverkat. Vilket förklarar om jag upprepar mig här många gånger när jag skriver... Dessutom är det ett otroligt stresspåslag att gå runt med ångest hela tiden vilket inte gör att jag känner mig mer pigg direkt. Sen ihop med depressionen så är det ju inte konstigt att jag mår skit. Psykoterapi ihop med mediciner är det som kommer hjälpa mig. Medicin justeringar kommer det förmodligen bli, men det vet vi inte än. Det finns så mycket att skriva om detta att jag skulle kunna hålla på i oändligheter, men det var väl inte det jag skulle skriva om idag, utan framtiden...

Jag frågade honom vad han trodde om jobbet. Meningen var ju att jag skulle börja jobba den 15 januari, på halvfart i alla fall. Men det blir det tydligen inte. Jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven, fick inget datum, men kanske till sommaren. Men sen tillade han att jag förmodligen inte kommer kunna jobba heltid, någonsin... Vi vet inte, vi kan inte säga något om framtiden - det kan ingen, men han trodde inte att jag skulle klara det med min kropps stresspåslag. Det slog undan fötterna på mig lite om jag ska vara ärlig. Jag går ju hela tiden och väntar på att jag ska bli bättre, så jag kan börja jobba igen, så allt kan bli som vanligt. Normalt. Men då sa han till mig att normalt för mig, är inte normalt för någon annan och vise versa. Mitt liv är normalt, för mig, men kanske inte för dig. Men hur det än blir, så blir det normalt för mig. Luddigt? Ja lite kanske. Som mitt huvud...

Det känns tungt idag. Det känns som jag fått en dom. Men ändå borde jag vara lite lättad, för nu har jag fått veta och fått svar på många av mina frågor. Men det är ändå tufft när allting rubbas och det inte blir som jag hade tänkt. Jag måste nog bara smälta allt lite. Har så mycket ångest och orkar inte riktigt tänka just nu.

Men det jag vet, är att jag måste tänka om lite nu....

Min diagnos...

Bilden är lånad från poisonedshadow.wordpress.com

(inlägget är skrivet 2011-12-23)

Efter mycket ångest, deppighet och känslan "jag pallar inte mer" satt jag åter igen på psykakuten för att få någon typ av hjälp, någon typ av plan eller någon ny medicin. Ja vad som helst, bara NÅGOT som kunde hjälpa mig ur den jäkla härva! Hjälp vet jag inte om jag fick, men jag fick ett svar. Jag fick en diagnos. En diagnos? Vad innebär det nu då? Vad säger man nu? Min sjukdom? Jag fick tyvärr inte så mycket svar där inne och ingen psykolog har jag heller så jag vet inte så mycket mer. Men det jag lider av är GAD. Generaliserat ångest syndrom. Vilket den läkaren jag hade, trodde jag lidit av en längre tid. Därför fick jag min huvudvärk. Mina värktabletter som jag åt för att kunna jobba varje dag, höll mig över ytan, likaså dom jag fick under min graviditet. Men sen när Ebbe kom och jag inte åt några tabletter som kunde få mig att slappna av, tillsammans med att Ebbe bara skrek och skrek, gjorde att det rann över. All min ångest har gjort, utöver huvudvärken, att jag har blivit deprimerad. Ångesten kommer jag får leva med. I vilken omfattning och hur det kommer påverka mig i framtiden, har jag ingen aning om. Men, jag har fått en förklaring på frågan - varför blir jag aldrig bra??? Nu vet jag. Nu vill jag bara veta hur det kommer se ut för mig i framtiden. För just nu är vardagen rätt och slätt - skit!

Hur jag ska reda ut vardagen nu när jag har alla barn ensam hemma, har jag ingen aning om. Egentligen ska ju jonny vara hemma, när jag inte orkar. Men jag ber honom bara i nödfall, när jag är på bristningsgränsen. Vilket är fel, för jag kan aldrig återhämta mig då. Jag ligger på gränsen och kämpar varje dag för att inte ramla ner, men att komma längre från kanten, det gör jag aldrig. Jag är ständigt stressad och ångestfylld och "reder inte ut" när alla barnen är omkring mig och inte är lugna. Jag orkar inte med alla vardagens bestyr som att göra frukost, middag, ta hand om disken, planera dagen... Hela jag, hela mitt inre blir så otroligt trött när kroppen får jobba psykiskt hela tiden. Den går på högvarv, varken jag vill eller inte. Lugnande hjälper för stunden, men bara på ytan. Jag har sovit i nästan två dygn nu. Har knappt varit kontaktbar. Sluddrar något ohörbart till svar, som jag inte är medveten om själv. TUR att barnen är medvetna om det och att dom är så pass stora! Ebbe har varit på dagis och igår fick Jonny komma hem och hämta honom, för jag lyckades inte ta mig upp från soffan. Idag fick jag tvinga mig upp, men är helt slut, helt "off".

Men jag har i alla fall fått förklaring på saker som jag "lidit" av under många år, som jag har ifrågasatt men inte mer. Men innan har det bara varit en "mild" grad av GAD. Men nu, nu finns det inget som heter "mild" eller "lindrig". Nej nu är den svår och för mig, "fruktansvärd". Tacka vare att jag inte tog hand om mig själv när varningssignalerna kom, som tex huvudvärken... Nu får jag stå här med en livslång sjukdom som kan bli bättre, men aldrig bra! Och som sagt, hur det kommer påverka mig i framtiden vet jag inte. Någon gång kanske jag får prata med någon som VET och som har TID att prata med mig om denna diagnos. Vore ganska skönt och få veta... tills dess letar jag svar på google.

Tills dess så har den stackars stressade läkare jag fick träffa höjt mina antidepp mediciner ännu högre, mina ångest mediciner tills den andra börjar verka ännu högre och sen är det massor med jobb med mig själv som är den medicin som kommer hjälpa mig bäst i framtiden. Jag står på kö till en psykolog, jag står i kö till KBT. Men att få en psykläkare tar dessvärre tid. 2 månaders väntetid. Galet. Men så fungerar psykvården. Inte undra på att det är högt tryck på psykakuten.

Nu har jag i alla fall en läkartid den 4 januari, tack och lov. Jag vill att även Jonny ska vara med, för han behöver samma information som jag. Så ja, vi får se hur det går. Tufft kommer det i alla fall vara ett tag till. Men hoppas sannerligen det vänder snart!

Fantastiska Freja i studion!

Ja, då har jag lämnat ifrån mig mitt första "beställda" studiojobb. Eller vad jag nu ska kalla det. En kompis kom hit så jag kunde fota hennes söta dotter lite i studion. Det var första gången jag ställde upp allt själv. Ställde in blixtarna och så vidare. Alla bilder är inte perfekt i ljus och brus, men vad gör väl det? Freja lyser ju av sig själv, att de där mörka områdena inte gör något. Inte för mig i alla fall. För att vara första gången är jag ändå ganska nöjd. Skulle behöva en reflexskärm dock, som inte är så stor som kan ljusa upp lite snett under/framifrån. Men det får bli efter jul! Och lite mer ljus från höger, om jag ska va petig. Här kommer några bilder i alla fall. Svårt och välja ut vilka bara! Hon är så otroligt söt!

Skrev ju att jag hade svårt att välja... Tack för en trevlig förmiddag Kicki och Freja!

Tungt in - lätt ut!

Ja, det är väl det vi måste tro, varenda dag!

 Ja idag var det då dax för det där hemska besöket som jag helst velat slippa. Men jag är inte ensam, jag är inte den första och heller tyvärr inte den sista som suttit i onkologens väntrum.

Morgonen var som i en dimma. Kunde inte tänka, jag var bara helt "off". Jonny fick lov och stanna hemma idag på förmiddagen och gå och lämna Ebbe på dagis. Min ångest var stark nog. Jag hade inte räckt till, till Ebbe med. Jag hade aldrig lyckats. Men jag är ju sjukskriven och Jonny ska ju vara hemma när det blir jobbigt för mig, men jag får ändå dåligt samvete när jag brister i min roll som mamma. Vi kom i alla fall iväg och Jonny körde mig till Ryhov och åkte sen och jobbade. Jag gick in på ryhov, som jag gjort så många gånger förr. Men idag var det annorlunda. Människorna omkring mig såg suddiga ut och som att dom inte var i samma värd som jag. Jag var som i en bubbla. Gick mot onkologen med en knut i magen. När jag svängde in i den korridoren leder till onkologen, kändes allt bara så fel. Fel, fel, FEL!!! Naturligtvis låg den allra längst bort och det blev många steg bort mot dörren som jag helst inte ville titta på. Halva gången var dessutom släkt, vilket gjorde att det ännu mer kändes som att den där dörren ledde in mot det "mörka". Onkolgen-cancer-döden... ja det var väl orden som slog i takt med mina steg i mitt huvud. Jag VET att det är fel och tänka så, jag vet att ett besök på onkologen inte betyder cancer, jag vet att cancer inte alltid betyder döden, men ändå... Man rår ju inte för sina tankar och idag gick det inte att styra om dom. Korridoren kändes allt mörkare, allt smalare och allt trängre. Tillslut kom jag fram, öppnade den stora dörren, tänkte mer dumma tankar "ja ha, är det här dörren som leder mig in i cancer världen? Är det här dörren mot döden?" FEL igen, men orkade inte ens försöka skyffla bort mina tankar. Dom fick väl härja fritt en stund, jag orkade inte helt enkelt. 

Tog min nummerlapp. Nummer 15. Satte mig på en stol och tänkte på alla andra som suttit här före mig. Tänkte åter igen att det är fel. Jag ska inte sitta i detta väntrummet, det är så FEL! De flesta får ju beskedet att det inte är något alls, men en del får ju ett negativt svar. Skulle jag få det idag? Eller skulle jag bli en av dom som gick lättade härifrån med ett positivt besked? Tänkte på Linda när hon satt i väntrummet, gravid och hade ingen aning om vad som väntade. Satt och funderade på vilken stol hon satt på, vilken läkare hon hade och hur hon kände. Ursh det är så tragiskt och jag kan inte förstå att det finns så hemska sjukdomar som tar bort människor så fort, underbara människor som vill finnas här, och som vi vill ska finnas här, bland alla de älskar. Jenny Lindén! Äntligen min tur! Nu kunde jag sluta fundera på alla knäppa tankar som verkligen härjade i mitt huvud!

Läkaren var jätte bra! Han frågade först om mina besvär och om jag var rädd att det var cancer. Ja sa jag, det känns som något är fel och jag är livrädd. Ja sa han, det är därför du är här idag, för att jag ska kunna säga till dig att allt ser bra ut - och att du INTE har cancer... Han tryckte och klämde. Tyckte inte det så konstigt ut. Knölen trodde han var fettvävnad och inget att oroa sig för. Men det är trots allt en knöl och bröstet är stort, så jag fick gå vidare ner till mammografin för att, som han sa, att jag skulle bli helt säker på att det inte var något farligt. 

Gick en trappa ner och gick bort till mammografin. Undertiden gick jag och funderade på hur han skulle förklara sig när det visar sig att det inte är fettvävnad, utan något annat? Klart han måste vara positiv inför mig, men sitta och ljuga går ju inte! Ja så säker var jag på att det var något konstigt med mitt bröst, för det är ju så förändrat.

Satte mig i nästa väntrum. Där satt jag med en dam som läste och en utländsk kvinna i 40 års åldern som bara grät. Allt var overkligt och skrämmande och jag visste inte vad jag skulle känna. Började stänga av mig själv, för att skydda mig själv, det var enklare så. Jag behövde bara vänta i tio min så var det min tur. Efter mycket dragande och vridande var jag klar och fick gå tillbaka upp till onkologen. Det var tunga steg uppför trappan, men OM det hade visat något, så borde dom väl fortsatt med ultraljud eller någon mer undersökning? Nu fick jag gå tillbaka upp så det kan väl inte varit något, eller?

Jag gick upp och sa att jag var klar, fick vänta en stund i väntrummet igen, sen kom min läkare och hämtade mig igen. "Precis som jag sa Jenny, inget är fel, knölen är fettvävnad och det är inget konstigt!" Va? Menade han vad han sa?? Jag var verkligen så inställd på att det var något som var fel, så jag förstod inte, kunde inte ta in vad han sa. Men, sa jag, varför är det så svullet och hårt? Ja sa han, det kan bli så ibland beroende på vart i menscyklen man befinner sig. Jo, men det vet ju jag med, men det har ju varit så här i flera månader? Det kunde han inte riktigt förklara. Men inflammatoriskt trodde han inte att det kunde va, för jag hade ju ingen feber. Men det behöver man ju inte ha, för det har jag läst mig till. Det kan vara diffusa symtom och därför lätt att missa. Men nej då, det trodde han inte alls att det var. Det var ju bra och jag borde jubla. Men ändå känner jag mig inte lugn. Han lovade ju mig att jag skulle bli det efter mammografin, men varför är jag inte det då?? 

Klart jag är lättad. Knölen var ju i alla fall inget farligt! Det var ju skönt. Det litar jag på att dom såg på röntgen. Men så länge bröstet är stort, ömt och "i vägen" så har jag nog svårt för att koppla bort det. Tänk om dom missar något? Jag vet, jag måste släppa det nu. Är det likadant om ett par månader så får jag väl ringa igen. Det blir säkert bra. Jag måste bara lära mig att lita på läkarna, vilket jag ibland har lite svårt för.

Jag tackade och gick ut. Dörren ut från mottagningen var dörren ut. Ut och bort från vägen mot döden. Jag är frisk. För mig gick det bra och korridoren såg lite ljusare ut, trots släckta lampor och den såg större ut och det var lättare att gå igen. Nu var Ryhov som vanligt igen. Människorna såg ut som vanligt och allt kretsade inte runt mig längre! Bubblan var borta och jag är så glad för det!

Vill bara avsluta med uppmaningar till Er. Glöm inte undersöka era bröst, en gång i månaden precis efter mens! Minsta avvikelse ska Ni söka för och få det kollat. Hellre en gång för mycket än en gång för sent... Var rädda om Er och ta hand om alla underbara runt omkring Er!!!!

Ebbe i första snön!

Ebbe är fortfarande hemma från dagis och kommer vara det hela veckan. Han är väl inte sjuk, men han är dunderförkyld och tycker väl att det är mest rättvist för hans del att få stanna hemma. Även om jag verkligen skulle behöva tiden att ta igen mig lite, för jag mår verkligen inte bra alls. Men han går ju bara runt här och gnäller och skriker och är mest missnöjd hela tiden, så jag tänkte att han skulle få gå ut lite för första gången i snön idag. Han vill säkert komma ut lite med. Han började skrika när jag började försöka få på honom overallen och slutade inte förrän vi kom in igen och han äntligen somnade. Snön var jobbig och gå i, den var kall och ramla i och vantarna ville inte hålla i spaden... ha ha, lilla plutten, det var ingen rolig upplevelse alls. Det gick bra att sitta i pulkan, men så välte den med såklart, sen var det verkligen kört. Så vi blir inne resten av dagen!

Sen har den kommit. Tiden. Tiden som innebär en klump i magen. Bara namnet onkolog gör ju att det drar ihop sig, även om jag vet att bröstmottagningen ligger där, men ändå. När jag ringde in så sa dom att det var lång kö. Att jag skulle få vänta minst fyra veckor. I värsta fall tills efter jul! Men då hade fortfarande inte en läkare bedömt min remiss, så hon kunde inget annat lova. Så damp brevet ner och jag har tid redan på måndag! Så skönt var min första tanke. Sen, när jag tänkt lite så började jag fundera på varför jag fått en tid så fort. Tror dom att det kan vara något eller har jag bara tur? Jag vet, jag ska inte hålla på och tänka så himla mycket! Men det är svårt att låta bli... Jag får helt enkelt vara glad för att jag fått en tid så snabbt och vara tacksam för det. Det stod att det kunde ta upp mot 5 timmar så det är väl lika bra att ställa in sig på att vara där en stund. Men sen får jag i alla fall veta och det är ju skönt.

I övrigt har jag en riktig down period vad gäller min depression. Det är oerhört tufft och jobbigt. Minnet börjar svikta och jag har svårt att orka dagarna. Blir det för mycket omkring mig så blir det ett kaos i hela mig och jag reder inte ut det. Jag börjar bli bitter och arg, på sjukvården och mig själv. Det får va slut nu! Jag måste få bli bra NU!!!! Jag har telefontid till läkaren i eftermiddag, så får vi se vad han säger. Svårt att tro att han har något nytt och komma med, men vem vet?

Första snön!

 

Så kom äntligen den första snön! Den har vi ju verkligen väntat på, speciellt barnen. Måns kommentar när han struttade runt här av glädje va "SHIT vad jag är glad idag, det är ju SNÖ". Ja det är ju just det, snö. Det blir lite ljusare ute i alla fall. För jag är så eländigt trött på detta mörka mörker som är utanför fönstret hela tiden. Många stearinljus i olika formen går det åt, sannerligen. Dessutom skiner solen och det är ett perfekt väder för att fota ute, speciellt då när solen gick upp. 

MEN, Ebbe är ju sjuk IGEN, så det blir att vara inomhus med honom idag. Så synd! Ville ju att han skulle få gå ut och känna på den första snön! Men vi kände lite på den genom dörrspringan och det var häftigt! För att få lite kort så jag fick helt enkelt ställa altandörren lite på glänt, precis så mycket så att objektivet fick plats och ta några kort, därav ett ganska begränsat område att fånga upp. Men här är några som jag tog!

Tycker det är jätte svårt att fotografera i motljus, har inte lärt mig det än. Så dom bilderna är jag så där nöjd med. Men jag lär mig väl det med så småningom. Hade inte så mycket tid att leka med inställningarna när Ebbe krånglade på mig och försökte komma ut. Det fick bli som det blev helt enkelt!

Nedräkning mot jul

I morgon börjar det, nedräkningen mot julafton. Barnen är så klart lyriska och har längtat hela hösten efter jul. Men allt känns annorlunda i år. Kanske för att det inte är någon snö ute, kanske för att jag mår som jag mår eller för att mitt intresse för det där "mys-jul" har avtagit lite. Varför vet jag inte, men något galet är det.

Innan älskade jag och jul pyssla. Göra julgodis, pynta, julkalendern på tv med barnen, glögg mys och allt det där. Nu känns allt nästintill meningslöst. Allt som ska fram och ska plockas bort om drygt en månad. Alla julklappar som ska handlas, den där stressen med allt och sen på kvällen går luften liksom bara ur mig. Som att - ja ha, det var det. Kanske det känns mer trist nu eftersom julafton inte blir som den brukar. Vi har liksom splittrats lite i vår familj. Det blir ju så när alla ska hinna fira med alla sina familjer på en och samma dag. Förra året tror jag att vi satt själva. Jag är inte säker för jag kommer inte ihåg julafton heller, men tror att det var så. Emil fick vara lite jultomte, mest för sakens skull. Mig gör det egentligen inget, att vi sitter själva menar jag, men för barnen gör de det. Förlåt nu om det inte var så här dagen firades, för jag minns som sagt inte, men det är i alla fall inte som innan. Hur det blir denna julen vet jag inte. Vi har inte pratat om det än.

Tack vare Emma har jag i alla fall världens finaste adventsstake som ska tändas imorgon! Jag hade verkligen inte orkat engagera mig i att fixa något. Men jag är jätte nöjd och tycker den är jätte fin! Skönt och slippa dra fram den gamla i år igen! 

I alla fall, julen närmar sig med stormsteg och jag hoppas julkänslan börjar krypa på mig lite smått var det lider. Annars blir det ju för tråkigt. Men det är så mycket annat som upptar hela mig, så julen får helt enkelt inte plats. Än. Nästa helg, när jag har en sak mindre att oroa mig för, då kommer säkert det komma fram lite "mys jul känsla" hos mig med.

Lika bra att ta allt på en gång... eller?

 

Om jag så börjar få lite mer stabil tillvaro, så verkar det som att någon/något tycker det börjar bli för bra. Högre makter eller att livet är så för vissa? Kan nog hitta fler anledningar som jag kan "skylla på", men jag får nöja mig med att det är som det är.

För ca tre månader sen så började mitt ena bröst förändras. Det blev först stort, jätte stort (vi snackar dolly parton), men bara det ena. Men min mens har krånglat så det sista, så tänkte nog att det hade med det och göra, ett hormonspratt, samtidigt som jag tänkte att viktuppgången gjorde sitt. Sen gick det ner lite, men kvar blev "en kvarts" del av bröstet mot armhålan till, som inte minskade. Det såg ut som när jag ammade och jag fick min svåra mjölkstockning. Det var bara den röda färgen som saknades. Men den biten var svullen, hård och öm. Så fick jag i alla fall min mens och det sägs ju att man ska känna igenom brösten en dag efter avslutat mens för att få ett bra resultat. Så jag gjorde det, igår... Jag gjorde som det står. Kände igenom armhålan och sen små cirklar runt bröstet och där, mitt i den hårda svullnaden, så kände jag den. Knuten. Knölen. Förhårdnaden. Svullnaden. Eller hur jag nu ska beskriva den. En liten knöl, knappt 2 cm stor, men för mig kunde den lika gärna vara 2 dm stor, för lika rädd blev jag. Det är skrämmande och otäckt. Jag blev och är skiträdd helt enkelt.

Jag vet, det behöver inte betyda något, inget alls... Jag vet det, det kan vara en liten lymkörtel, eller så kanske det har blivit något i en mjölkgång efter min monstermjölkstockning för ett års sen. Det kan bli så ibland. Jag vet. Men det där "tänk om" är svårt att ta bort. Jag är inte så stark heller att jag klarar en vanlig oro, som vem som helst skulle känna nu. Jag kastas omkull och ångesten tar över hela mig. Så många andra som har känt en knöl, som har gått hem med det där "tänk om" i sitt huvud. Sen har det visat sig inte vara något farligt. Men tänk dom som fick ett tråkigt besked, där deras "tänk om" visade sig vara så. Vilken grupp kommer jag hamna i? Varför skulle jag vara skonad. Varför skulle det inte kunna hända mig??

Jag fick i alla fall komma ner till vårdcentralen så fort jag ringde ner idag på förmiddagen. Men dom kunde inte ge mig något mer besked, utan remiss blir skickat till bröstmottagningen och förhoppningsvis blir jag kallad nästa vecka. Tills dess... Ångesten blir outhärdlig. "Tänk om" ekar i mitt huvud. Försöker samla mig. Försöker fokusera på annat. Men det är så svårt. Tufft. Ledsamt. Har jag inte fått utstå tillräckligt? Är det inte min tur att vila nu? Är det inte min tur att få komma i fatt med det här som kallas livet??

Nästa vecka, när jag har varit inne på bröstmottagningen, då fortsätter jag på allvar med det som kallas livet. Det får väl bli ytterligare en paus. En veckas vila från min kämpande återhämtning tills jag vet... Sen kan jag koppla bort allt att detta, och fortsätta där jag var.... För nu får det vara nog med tråkigheter för min del!