Ebbe är fortfarande hemma från dagis och kommer vara det hela veckan. Han är väl inte sjuk, men han är dunderförkyld och tycker väl att det är mest rättvist för hans del att få stanna hemma. Även om jag verkligen skulle behöva tiden att ta igen mig lite, för jag mår verkligen inte bra alls. Men han går ju bara runt här och gnäller och skriker och är mest missnöjd hela tiden, så jag tänkte att han skulle få gå ut lite för första gången i snön idag. Han vill säkert komma ut lite med. Han började skrika när jag började försöka få på honom overallen och slutade inte förrän vi kom in igen och han äntligen somnade. Snön var jobbig och gå i, den var kall och ramla i och vantarna ville inte hålla i spaden... ha ha, lilla plutten, det var ingen rolig upplevelse alls. Det gick bra att sitta i pulkan, men så välte den med såklart, sen var det verkligen kört. Så vi blir inne resten av dagen!
Sen har den kommit. Tiden. Tiden som innebär en klump i magen. Bara namnet onkolog gör ju att det drar ihop sig, även om jag vet att bröstmottagningen ligger där, men ändå. När jag ringde in så sa dom att det var lång kö. Att jag skulle få vänta minst fyra veckor. I värsta fall tills efter jul! Men då hade fortfarande inte en läkare bedömt min remiss, så hon kunde inget annat lova. Så damp brevet ner och jag har tid redan på måndag! Så skönt var min första tanke. Sen, när jag tänkt lite så började jag fundera på varför jag fått en tid så fort. Tror dom att det kan vara något eller har jag bara tur? Jag vet, jag ska inte hålla på och tänka så himla mycket! Men det är svårt att låta bli... Jag får helt enkelt vara glad för att jag fått en tid så snabbt och vara tacksam för det. Det stod att det kunde ta upp mot 5 timmar så det är väl lika bra att ställa in sig på att vara där en stund. Men sen får jag i alla fall veta och det är ju skönt.
I övrigt har jag en riktig down period vad gäller min depression. Det är oerhört tufft och jobbigt. Minnet börjar svikta och jag har svårt att orka dagarna. Blir det för mycket omkring mig så blir det ett kaos i hela mig och jag reder inte ut det. Jag börjar bli bitter och arg, på sjukvården och mig själv. Det får va slut nu! Jag måste få bli bra NU!!!! Jag har telefontid till läkaren i eftermiddag, så får vi se vad han säger. Svårt att tro att han har något nytt och komma med, men vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar