Måndag IGEN!!

Just nu är det bara måndagar som gäller i bloggen. Tragiskt men sant. Nu är det visserligen Tisdag, men inlägget skulle skrivits igår, men hann som vanligt inte... Det var dax för vägning igen. Det är väldigt tråkigt om bloggen bara uppdateras när det ska vägas, men bättre än inget alls kanske? Jag ska försöka skärpa till mig, men om jag ska skriva under tidspress "bara för att" så är det bättre att låta bli kan jag tycka. Det blir ändå inget bra av det. Veckans vägning gick i alla fall bra. Bättre än väntat faktiskt, med alla födelsedagar och kalas som passerat. Så jag klagar inte!

Startvikt: 79.9 kg Delmål 1: 73 kg Delmål 2: 69 kg Delmål 3:

20/9: 78.8 kg ( - 1.1 kg)
27/9: 78.0 kg ( - 0.8 kg)
4/10: 77.7 kg ( - 0.3 kg)
11/10: 76.9 kg ( - 0.8 kg)

Jag kan - om jag vill - nästan alltid...

Vägning...

Då var det Måndag och dax för vägning igen... Om jag ska summera förra veckan, så skötte jag väl pointsen Måndag till Torsdag. Men eftersom Jonny var hemma förra veckan så blev det väldigt dåligt med motion. Sen firade vi Måns på Fredag, vilket innebar tårta. På kvällen var jag helt utslagen av trötthet, så latmasken kom krypande och Jonny hämtade hem pizza... Fy mig!!! Men vad gott det var! Helgen har jag inte räknat några points och med den matte jag utfört i huvudet, så har jag överskridit både lördag och söndag. Så att vågen visade minus är väl mer än positivt. Denna veckan blir det mycket mera promenader!!

Startvikt: 79.9 kg Delmål 1: 73 kg Delmål 2: 69 kg Delmål 3:

20/9: 78.8 kg ( - 1.1 kg)
27/9: 78.0 kg ( - 0.8 kg)
4/10: 77.7 kg ( - 0.3 kg)

I löv you

Mera höst i bild...
























Ska bara tillägga att dessa bilder inte är redigerade. Endast den sista är omgjord i färgen, annars är bilderna helt "naturella".

Hösten

Äntligen har jag kommit ut och fångat hösten på bild!!

Saknar tid, men inte tankar

Ja jag har inte den tid som jag önskar. Men vilken fyra barns mamma har det?? Jag saknar att blogga. Blogga om tankar som jag har. Såna där långa inlägg, som rör sånt som jag går och funderar på. Eller när det hänt något som jag vill skriva om. Men nu får jag lägga in något, tok för snabbt. Hinner inte läsa igenom eller rätta till texten som inte riktigt är formulerad som jag vill. Utan jag får helt enkelt bara trycka på den oranga knappen "publicera inlägg" varken jag är nöjd eller inte. Det är inte så jag vill ha min blogg. Men just nu är allt upp o ner. Den får helt enkelt hålla en slags "budget klass" ett tag till.

Inte hinner jag fixa några bilder heller. Hinner inte ut i den färgsprakande hösten och fånga den på bild. Har så mycket bilder i huvudet på vad jag vill ska hamna på kort. Varje dag när jag går ut och går ser jag möjliga motiv och tänker att "nu skulle jag haft med mig kameran". Men kameran - den är aldrig med.

Jag är sugen på en tjejkväll. Vill ha lite egentid med vänner. Ett glas rött. Massor av skratt. Gärna lite skvaller. Få klä upp sig. Sminka mig. Bara vara jag. Äta gott. Massvis med prat - mängder av prat. Är det fel och känna så redan?? Ebbe är ju trots allt bara en och en halv månad. Men en kväll hemma hos någon vän kan väl inte skada. Eller? Nästa sekund vill jag inte göra något alls. Bara vara hemma. Nära Jonny. Mys byxor. Film. Nära. Känna mig omhändertagen. Älskad. Liten. Somna på Jonnys arm. Bara vara jag, hemma. Kanske skulle jag behöva göra något för mig själv. Kanske inte....

Just nu är det så här jag fungerar. Jag vill göra så mycket. Men hinner inte. Och hinner jag, ja då vill jag i slutändan inte. Jag orkar inte, har inte lust. Känner varken det ena - eller det andra. Känner mig tom ena sekunden och känner massor ibland. Och just nu får det vara så. Ett tag till. Jag kommer igen längre fram. Jag behöver bara tid.

Det blev ett luddigt inlägg som fick ett märkligt slut. Men så blir det ibland. När man inte hinner och läsa och fundera på hur inlägget ska vara. Idag är det bara mina tankar - precis så som dom är. Virriga, med märkliga slut.

Viktfight

Ja även om man inte ska stressa efter en förlossning, så måste vikten minsta MYCKET! Jag mår helt enkelt inte bra av att se ut som jag gör. Fastän det är mycket runt omkring mig just, som är mer kämpigt än något annat, nu så måste jag helt enkelt ta tag i det. Varken jag vill eller inte. Men jag vill, jag måste bara orka.

Jag har ju insett att jag inte kommer till någon inskrivning på viktväktarna, även om det vore det bästa. Det blir för omständigt, eftersom det inte längre finns i Mullsjö. Jag måste klara det själv. Därför har jag nu valt att skriva om det här. För någonstans måste jag redovisa mina hemska höga viktsiffror, för att ha lite press på mig. So here we go...

Startvikt: 79.9 kg Delmål 1: 73 kg Delmål 2: 69 kg Delmål 3:

20/9: 78.8 kg ( - 1.1 kg)
27/9: 78.0 kg ( - 0.8 kg)
4/10:

Har som ni ser smygstartat lite. Denna vecka har jag gått ner 0.8 och borde väl vara nöjd med det. Men just bara för att jag inte gick ner under 78, så känns det inte som jag gått ner. Jag måste börja vara nöjd med allt som är neråt. Denna veckan har jag även börjat räkna points. Så nu är det bara och kämpa på. HEJJA MIG!!!!

Glöm inte rösta!!

Glöm nu inte gå in och rösta på min bild i Pennys fototävling!!

Jag hoppar över data tiden idag...

Bad snällt om lite data tid, så jag hamnade här, otroligt nog. För det är så skrikit här, så det är sällan armarna är lediga... Men jag hoppar den här tiden idag, för nu jäklar, ska jag sätta på TRÄNINGS DVD:N.

Det är ett steg i rätt riktning i alla fall.

3 min senare:
Eller så blir det inget... det kom annat i vägen, som vanligt...

Fototävling

Eftersom jag tycker det är så kul att fotografera, hellre än bra, så tänkte jag vara med i en fototävling i Pennys blogg.

Mitt bidrag blir denna bilden då den betyder mycket för mig. Temat är KÄRLEK. Vet att det kan vara jobbigt ibland för syskonen, när det kommer en ny liten familjemedlem, för det blir ju konkurrens för deras del. Konkurrens om mammas tid. Säkert konkurrens även om mammas kärlek. Även om jag vet att det finns kärlek i mitt hjärta så det räcker till alla mina barn, så är det inte alltid lätt att förklara det för dom. För det kanske inte alltid känns så för syskonen, även om man gör sitt bästa.

Men denna bilden säger så mycket om hur nära syskonen faktiskt är eller kan vara. Det är Emil och Ebbe som myser en lördags eftermiddag i soffan. Ebbe somnade så gott hos Emil, för första gången, och Emil sitter och håller hans hand. Det värmde så i hjärtat och se dom. Kvaliteten är inte den bästa på detta kortet, för jag ville så gärna fånga just det där ögonblicket när Emil satt så nära, att jag inte hann och ställa in så mycket. ISO talet är tok för högt tex, därav den grumliga (den ska ju såklart vara suddig, men inte grumlig...) bakgrunden. Men det är inte det som gör den här bilden, utan det är känslan. Deras händer är det första man ser, men sen när man tittar lite till så ser man både Emil och Ebbe i bakgrunden. Därför valde jag denna, framför en som är mycket bättre i kvalitet. Visst skulle man kunna arrangera en likadan bild för att få den bättre, men den bilden skulle inte betyda samma sak. Denna bild är kärlek för mig!!

Om ni är sugna på att kika på bloggen och tävlingen så klicka här så kommer ni dit direkt.

Önska mig lycka till!

Uppdatering om livet...

Det är en riktig september lördag idag. Regn och sol om vartannat. Blåser lite till och från. Gula löv börjar pryda marken, allt mer och mer. Även om det inte känns som höst än, så säger ögat att det är det. Graderna börjar krypa neråt och idag var det faktiskt kallt om händerna när jag gick utanför dörren i förmiddags.

Startade dagen med en promenad runt sjön med min syster Frida och hennes söta dotter Leja. Det var så skönt att komma ut och gå. Var ju lite onyttig igår och avslutade dagen med pizza... Inte så nyttigt, jag vet, men man måste få unna sig någon gång. Har skött mig ganska bra och vågen börjar, om än sakta, visa siffror neråt. Jag vet att man inte ska stressa med vikten efteråt, har ju inte ens varit på återbesök på MVC än. Men jag har sådan fruktansvärd viktångest, så ni anar inte. Därför, för mitt egen hälsa och min eget välbefinnande, har jag lite lugnt startat min vikt resa neråt. Denna ständiga kamp med vikten måste få ett slut. Jag ska ner och jag ska stanna där!

Ebbe är över en månad nu. Det har varit tufft med hans mage. Skrev att allt var bättre. Och det var det, tills jag skrev det. Sen satte det igång... Han skrek och han skrek och han skrek... Det gick tills jag en dag var på BVC för att väga, då jag fullkomligt bröt ihop. Jag grät hejdlöst och tröstlöst. Jag ville inte gå där ifrån, aldrig mer. Jag ville stanna där på BVC hos dom som är trygga och underbara och som förstod... Efter det gick jag med gråten i halsen hela tiden. Ulrika frågade mig om jag kunde njuta något av honom. Svarade nej... Sen grät jag ännu mer. Hur kan man säga så? Denna underbara lilla människa som man älskar så mycket? Men kanske var det just därför det gjorde så ont att säga det. Alla dessa känslor som svärmade över och ändå gick det liksom inte ta tillvara på dom. Det var så plågsamt... Både Ulrika och Carina (underbara underbaraste BVC sköterskorna som finns) gjorde allt dom kunde. Fick komma tillbaka redan nästa dag och dagen därpå med... Men hjälp och stöd från dom så har vi fått ordning på hans mage. Han har ont fortfarande, men han skriker inte konstant längre och nu äntligen kan jag börja njuta av den underbara lilla människa han är!

Det är nu man börjar lära känna honom. Han har varit svår att lära känna... Han har ju bara skrikit hela tiden, samma sorts skrik. Nu börjar det ändra sig. Man kan börja höra på skriket vad han vill. Dessutom börjar det komma lite tveksamt gnäll. Vilket också är nytt. Ett -"Nu vill jag inte vara här mer mamma, jag vill ligga någon annanstans" - gnäll. Man börjar se lite av hans olika sidor, dom få som man har som bebis i alla fall. Och för varje ny sida man upptäcker, desto mer smälter man. Man förstår allt mer att han är en egen liten individ med en egen personlighet. Dessutom har han börjat le! Även om man får flörta länge så kommer det tillslut. Kan vara en smart taktik från hans sida, att hålla inne det där söta leendet så länge som det går. För desto mer håller ju hans mamma på att fjanta sig...

Tyvärr har allt krångel satt sig som ett psykiskt sår, som inte riktigt vill läka. Har ångest varje dag. Vet inte varför, men fylls av ångestkänslor, som är svåra att hantera. Har aldrig upplevt detta innan, så det är svårt för mig att handskas med dom. Varför mår man så?? Är ofta nära till gråten, utan att det finns någon speciell anledning. Kan bara helt plötsligt bli så otroligt ledsen. Det i sin tur gör mig ännu mer ledsen, för jag har ju inget att vara ledsen för. Jag kan dessutom bli otroligt stressad på kvällen när jag ska sova, för att jag inte vet hur nästa dag kommer att bli. Kommer jag reda ut allt? Kommer han skrika? Kommer jag hinna äta något? Men sen när dagen kommer så märker jag att allt går jätte bra, men varför ska man stressa upp sig så då?

Det är skönt den veckan de andra barnen är här. Det blir rutiner. Det blir ordning, men samtidigt kaos. Men det är då det känns som det ska vara... Det blir så tomt, som alltid, när dom åker. Men det är mer uppenbart nu. Tror Ebbe känner det med. Det är liksom för tyst...

Huvudvärken är för tillfället pest... Delvis därför jag känner att vikten måste tas tag i nu. Jag måste få upp min kondition, så jag orkar mer. Tror att det mesta kommer att lösa sig då.

Så ja, här på stallgatan rullar livet på. På många sätt. Det är både roligt och jobbigt. Underbart och tufft. Sömnlöst och "matlöst". Men för vilken småbarns förälder är det inte det?? Summan av kardemumman är att man älskar det i vilket fall!