Alma

En alldeles jätte fin höstdag när vi hade varit och fikat i kyrkans hus, fick jag en möjlighet att ta lite kort på en tok söt liten Alma. Vi stod och pratade lite med Almas föräldrar, så där som man gör, innan man går hem var och en till sitt igen. Alma tyckte väl inte det va så kul och bara stå där och vänta undertiden. Men precis där vi stod var det en gräsplätt som var full med löv i alla färger, så hon började leka lite i löv högarna. Vilken tur att vi hade med oss kameran just den dagen, för det var bara att ställa in kameran och börja trycka. Alma är så underbart söt och korten blev riktigt lyckade. Det riktigt lyser om henne!!! Här kommer några av dom.

Snacka om kontraster!

Här kan vi tala om kontraster. Jag är verkligen en bred tjej. På två sätt dessutom. Bred på grund av vikten, men det inte den jag syftade på nu, utan bred på det sätt att jag tycker om så mycket. Ena sidan längst, låt säga längst ut åt höger, så är jag verkligen riktigt tjejig. När jag var runt tjugo så skulle allt gå i gammeldags stil. Köpte typ prydnads saker som såg ut att vara väldigt gamla, fastän dom var nya. Allt skulle vara rosa, och ska vara fortfarande helst, och så skulle det vara lite blommigt och spets och så där ni vet. Nu är jag inte så mycket för det där "pluttinuttiga" längre, men det får gärna vara riktigt tjejigt. Det kom sannerligen fram när jag fick Maja tex. Oj vad många rosa söta underbara små klänningar jag fick köpa. Det var så roligt! Men nu börjar ju Maja vilja ha lite tuffare kläder, så det går inte hem längre. Inte alltid i alla fall.

Sen om vi går längst åt vänster. Ja då kommer skogs mullen fram. Inte för att jag gillar och vandra och va i skogen och hajka och sånt. Å nej. Men när man närmar sig vattnet då mår jag bra. Då infinner sig ett lugn och jag kan bara "va". Helst då med flugfiske spöt i handen och så alldeles tyst omkring mig. Vadar byxor och vadar skor, en bit ut i stilla vatten, o endast linas svischande är det som hörs. Eller nere vid trollsjön med Maria och ett tjattrande som skrämmer iväg varenda fisk så långt bort den kan komma. Men vad gör det, vi har ju så himla kul! Då räknas det sannerligen som nöje!

Så igår blev det en sån där kontrast rik dag. Började med att leta upp sju av de finaste väskor jag sett. Tjejigaste som någonsin går att hitta. Då vill man ju helst köpa nya kläder som passar väskan med. Ha ha. Det får bli när den ena av mina bredder har blivit lite bättre helt enkelt. Sen avslutade jag dagen framför fiskedrag och tittade när dom fiskade öring i fjällen. Åh vad jag med vill! Jag har aldrig fiskat öring och inte heller lax. Det är två av mina drömmar. Så tre av mina drömmar är alltså - en äkta juicy couture väska (men funkar med kopior med), fiska öring i fjällen och till sist - fiska lax i Norge. Detta måste vara en av de bästa och udda blandningar som finns.

Dessa har jag nog bestämt mig för, tror jag i alla fall. Om det nu blir två. Annars får det nog bli ole dole doff (hemska hemska tanke). För jag kan verkligen inte välja.

Hjälp mig välja!!!

Efter allt elände tycker jag att jag är värd att belöna mig med något. Jag har kämpat väl, tycker jag allt! Och nu när jag ser en klar ljusning så tycker jag att jag kan köpa min något jag länge drömt om. Eller ja, jag har drömt om originalet, men som 4 barns mor är och förblir det en dröm. Men när jag skrev det till Sandra, så hade ju hon hittat en sida som säljer kopior. Så fina väskor. Jag bli helt sjuk!

Jag har köpt mina väskor på Ullared, sen har jag haft den väskan tills den gått sönder innan jag köpt en ny. En Esperit väska har jag köpt, men det är nog den enda jag lagt lite mer pengar på och som jag faktiskt var riktigt nöjd med. Men nu har den med gjort sitt och jag har köpt ytterligare en på Ullared, som jag inte allt är nöjd med, ett måste bara helt enkelt. Men nu - nu ska jag köpa en väska som jag är kär i, kanske jag köper två. Problemet är bara att jag är kär i SJU väskor och jag förstår inte hur jag ska kunna välja. ÅÅÅHHHHH, jag skulle vilja ha hem dom allihop!! Men det inser ju jag med att jag kan inte köpa sju väskor, men hur sjutton ska jag kunna välja. Så snälla du som läser detta, vilken passar mig bäst???

Här kommer dom...

Denna tycker jag är så snygg med kedjorna och så gillar jag formen. Tycker märket är snyggt på denna med. Jag vill gärna ha med kronan plus att "Juicy Couture" ska vara skrivet på ett snyggt sätt.

Märket är likadant format på denna. Lite större än den första, men jag är ju fyrbarns mor och det kan bli ganska mycket grejer som ska med ibland....

Allt måste ju inte vara rosa, även om jag är väldigt glad i den färgen... Men den aprikosa var jätte fin!!

Även denna är jätte fin!!!!

Så var det rosa igen. Tror att jag gillar den över den här mer faktiskt, fastän denna är rosa...

Denna är med jätte fin...

...precis som denna som är likadan fast i annan färg!!!
Åååhhh, men hur ska jag kunna välja????

Mera foto!

Ja det blev ju lite mer kort på Frida, Leja och Embla som jag aldrig lade ut. Även Maja och Hanna kom med. Dom älskar att leka fotomodeller, men vem gjorde inte det i den åldern? Det var nog i ett av dom där icke färdigredigerade inläggen bilderna hamnade skulle jag tro. Men dom blev så fina så gör ett nytt försök. Fotomodellen (erna) gör verkligen bilden i dessa bilder!!!
Enjoy!!!

Ett färdigskrivet inlägg!

Oj vad jag bloggar. Nästan varenda dag faktiskt. Men inläggen ligger kvar, oredigerade och avslutade mitt i en mening. Det är alltid någon eller något som behöver mig. Så inläggen blir aldrig klara. Sen när jag väl sätter mig, så känns just det inlägget inte aktuellt längre. Det har liksom gått ut i datum på något sätt. Så jag börjar på ett nytt, som inte blir färdigt. Detta inlägget ska jag lägga ut även om det inte blir färdigt. Så om det tar slut helt plötsligt, så vet ni varför.

Här hemma rullar allt på, det blir fredag och barnen kommer, det blir fredag och barnen åker. Känns som det är fredag mest hela tiden. Veckorna springer iväg. Nyss var det jul lov, sen var det helt plötsligt sportlov och nu har även det passerat och det är snart vår månad på ingång. Eller ja, i år blir det nog ingen vår i Mars, det ser åtminstone inte så ut. Massor av snö och massor av minus grader utanför...

Jag knölar fortfarande ner Ebbe i liggvagnen, stackarn. Men han sover så gott så. Det blir väl varmt när det är trångt, antar jag... Men jag vill inte byta helt till sittvagnen än. Det blir så definitivt då på något sätt. Nu har jag den ibland, måste vänja mig lite tror jag. Men Ebbe somnar så fort vagnen rör sig, så liggdelen funkar för hans del, så länge han får plats....

De andra barnen är inne på VÅR terminen och för Emils del är det sista vårterminen i mellanstadiet. Sen börjar han i högstadiet. Han är lika lång som jag nu, fast det är ju inte så svårt och komma upp i mina höjder direkt. Med andra ord, tiden fullkomligt rusar. Helt galet.


Jag då? Det går framåt för mig med. Inte som lika fort som med tiden, men det går framåt. Jag mår ganska okej. Får inte så mycket ångest längre, men humöret svänger ganska kraftigt för småsaker ibland. Jag är väldigt beroende av min sömn, sover jag dåligt svänger humöret direkt. Jag har inte så mycket resurser, står ständigt på kanten. Men jag tar ett litet myrsteg bort från kanten varje dag, sen kommer jag behöva en ordentlig knuff för att trilla över. Jag längtar dit.

Ja, det är väl så här det ser ut här just nu. Lite allmänt. Kanske skriver jag färdigt alla mina inlägg framöver, kanske inte. Vi får se. Men idag blev det åtminstone färdigt.

Fotostudio Lindén/Hilding

Ja nu är sannerligen fotandet i full rulle här hemma. Vi arrangerade liten "atelje" för att ta 6 månaders kort på Ebbe. Samtidigt passade jag på att fråga Frida om hon ville komma hit med Leja och Embla. Så klart ville hon det. Här är några av bilderna jag/vi tog. Fotandet fortsätter idag!

Detta kortet är taget av Jonny, jag har bara redigerat lite.

Detta kortet är taget av Jonny, jag har bara redigerat det lite.

Utskriven!

Stadsparken våren 2010

Utskriven ja, det är åtminstone så det känns. Igår hade jag min sista inbokade telefontid med min läkare. Jag har haft telefonkontakt med honom minst var tionde dag, för att kolla hur allt fungerar och hur jag mår. Igår när vi pratades vid så kom vi överens om att inbokade tider inte behövdes längre. Det har faktiskt blivit så bra nu att jag bara behöver ringa om det blir sämre eller om jag behöver nya recept. Sen har jag fortfarande kvar min samtals kontakt med Lena en gång i veckan, men just läkartider, behöver jag inte mer! Det känns nästan som när jag blev utskriven från sjukhuset, fast då gick jag ju därifrån tidigare än vad läkaren tyckte, men nu känns det som att vi är båda överens och jag känner mig utskriven på riktigt. Det känns som att fötterna står ganska stadigt på marken nu, det vinglar bara lite ibland.

Det känns så otroligt bra! Jag är verkligen på rätt väg nu. Det går uppåt och uppåt. Varje dag känner jag mig lite starkare och varje dag känner jag mig lite säkrare på att det faktiskt håller i sig nu. Och varje dag jag känner mig lite säkrare så blir jag lite gladare. Jag är äntligen på rätt väg och det kommer att förbli så!!

I övrigt är det helt vanlig lördag. Ebbe skrutten fyller ett halvt år idag. Nu äter han bara välling morgon och kväll. Han åker runt i sin gåstol och undersöker ALLT han kommer åt. Han kan nästan sitta alldeles själv och han är väldigt bra på att skälla när han inte når det han vill, eller när gåstolen har fastnat. Han rullar för fullt men han gillar inte när han ska vända från mage till rygg när han kommit utanför filten. För det gör ont tycker han...

Det är underbart väder ute men lite kallt. Barnens farmor och farfar ska ta med barnen till hopptornet och åka pulka, pimpla och och grilla korv. Så dom kommer säkerligen få en toppen dag. Jag ska passa på att intervall träna på crosstrainern och sen får vi nog arrangera fotostudio och ta kort på Ebbe 6 månader.

Ha en fantastisk lördag allihopa, för det ska jag ha!!

Tänkvärt och en sötnöt!

Underbara lilla Leja, min systerdotter, som är en riktig liten sötnöt!!

Ytterligare en bra dag. HEJJA CYMBALTA!!! Visst hade det vart skönt om jag hade mått så här bra utan mediciner, men just nu är jag evigt tacksam för dessa tabletter. En dag kommer jag må bra utan dom också, men just nu är det så här, jag har accepterat det och det kommer bli bättre!! Och sen ännu bättre!!!

Tittade lite på Oprah idag. Det var på i bakgrunden när jag satt med Ebbe på golvet och tränade att sitta fint... hm... Det handlade om en familj i USA som varit med om det hemskaste man som förälder kan vara med om och jag förstår inte hur dom överlevde.

Mamman var ute och åkte med deras 3 barn. Kommer inte ihåg deras exakta ålder men alla var under 6 år. Alla 3 satt i baksätet när en lastbil dundrade in i deras bil i hög hastighet och alla 3 barnen dog. Döttrarna dog direkt och sonen dog på sjukhuset när föräldrarna fick stänga av respiratorn då han redan var hjärndöd. En sådant tragiskt livsöde och jag förstår inte hur man klarar av att gå vidare efter det. Kvar blev 2 föräldrar, en mamma och en pappa men utan barn.

Jag satt och försökte tänka mig in i hur dom kände och tänkte, men det går ju givetvis inte hur mycket jag än försöker. Men att dom klarade av att gå vidare är för mig oförståeligt. Men dom gjorde en "deal", ingen av dom fick ta livet av sig och lämna en ensam kvar. Ingen av dom skulle behöva vara rädd för att en dag vakna ensam. Dom två tillsammans måste ha något sällsynt starkt band som räddade varann ur en sådan hemsk mardröm.

Men, högre makter, en ängel eller vad det nu var, såg dom. Efter 3 månader blev hon gravid igen. Med trillingar. En pojke och två flickor. Vad är oddsen för att det skulle hända?? Dessutom såg dom nästan ut precis som de andra tre barnen. Jag fick rysningar hela jag. Det var det mest tragiska jag sett, samtidigt som det ändå blev en slags solskenshistoria av mardrömmen. Mardrömmen kommer alltid ligga och gro lite i deras liv, men nu kan dom starta ett nytt, trots allt. Dom lever och mår väl så bra man kan göra när man gått igenom något så hemskt. Men dom hittade en väg ut ur mörkret - tillsammans!!!

Alla sådana här historier får en och tänka till lite. På vad man har. Mitt liv är fyllt till bredden av underbara ting. Jag skulle aldrig vara så stark att gå igenom något som dom gjorde, men det gör nog ingen, om man inte har någon så nära som stöttar varann. Ensam må va stark, men tillsammans blir man starkast!

På Måndag är det alla hjärtans dag. En perfekt dag och ta hand om varandra och visa hur mycket våra nära betyder. Igår är historia, imorgon är en dröm, men det är nu vi lever våra liv. Så gör det efter bästa förmåga och allt kommer bli bra. Är det tufft - bryt ihop, känn, ta dig igenom det och du kommer så småningom på fötter igen. Det gäller bara att inte fly, utan ditt liv är din kamp och vi kommer få medvind bara vi låter det blåsa lite grann...

Mera bra dagar!!

De bra dagarna verkar fortsätta. Ska jag tro att det kanske möjligtvis börjar stabilisera sig nu?? Jag hoppas det. Flera dippar kommer väl, men det gör det ju för alla. Ingen går runt och är glad - hela tiden. Man har några nere dagar och i vanliga fall tänker man kanske inte så mycket på det. Det är ju så livet är. Det går upp och det går ner och så kommer det alltid att vara.

Men när man har mått dåligt, riktigt dåligt, så känner man nog efter tok för mycket. Känner man sig nere, ja då härjar tankarna fritt om hur jobbigt det är och varför man aldrig kan få må bra. Kan till och med känna att fy vad det är synd om mig... Men då glömmer man också att man kanske faktiskt mådde rätt ok dagen innan. Och de dagar som man mår bra, ja då blir man nästan för glad. För man blir glad av att vara glad, det är så svårt att förklara, men det blir en bubblande känsla i hela kroppen. Precis som att man på ett sätt blir deprimerad av att vara deprimerad. För till slut blir man så otroligt trött på skiten, så man helst vill stänga dörren om sig och gömma sig under täcket och aldrig mer gå upp.

Men vi får alla kämpa, med olika saker och det finns inga genvägar. Det får helt enkelt ta den tid det tar, oavsett vad det gäller. En dag löser sig allt till det bästa, bara man hänger kvar och kämpar. Sin egen kamp, strid eller vad man nu vill kalla det. Men en dag blir det bra. Bara man tror att det blir så.

Sen kan vi delvis påverka med tankar och aktiviteter. Positivt tänkande kan man komma rätt långt med och det måste jag bli bättre på. Jag är väldigt duktig på att måla upp ett helt katastrof scenario helt utan egentlig grund. Vet inte om jag gör det för att på något sätt skydda mig själv eller för att skydda andra, men vilket fall är det något jag måste sluta med. Förmodligen gör jag det för att, för mig ständiga bekymret, jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig och om min omgivning. Jag älskar min omgivning och måste helt enkelt lära mig att det duger bra. Har någon synpunkter på det, så får dom gärna ha det. Allting kan inte passa alla, så är livet, den enkla sanningen helt enkelt.

Just nu är det i alla fall rätt ok. Blir fortfarande trött ganska lätt. Jag tror att jag fungerar som vanligt när jag får bättre dagar och gör en massa saker, men känner sen att jag blir så trött, så lätt. Tok för lätt ibland. Men det kommer bli bättre i takt med att jag aktiverar mig mer. Snart snart är jag tillbaka hos mig själv igen!!

En helt perfekt dag!!!

Vaknade med hjärtat i halsgropen. Stress nivån var på topp och jag funderade på hur jag skulle reda ut hela dagen! Nu efteråt inser jag att jag verkligen stressade upp mig helt i onödan. Bättre än hur det blev, kunde det nog inte bli!

Började dagen nere på jobbet. Skulle ner och göra doptårtorna. Hade lite ångest över det. Men sen när jag kom ner så var Malin fortfarande kvar och fick prata en stund och kom på mig själv med att tycka att det var ganska trevligt och roligt på jobbet! Så - tack Malin!

Sen åkte jag och hämtade Jonny, Ebbe och Ronja så begav vi oss till kyrkans hus, för att förbereda inför fikat. Jonny pappa, farmor och farfar kom precis lagom, så vi fick hjälp. Sen åkte vi hem för att äta middag som Jonnys farmor hade med sig, så jag kunde duscha och sätta mig vid ett dukat bord. Så skönt. Sen kom barnen och så gjorde vi oss alla färdiga för att åka.

Jag hade inte ens vett och vara nervös. Jag bara va och tänkte inte alls. Jag som trodde jag skulle vara något slags kaos när vi kom till kyrkan var, ja, bara jag helt enkelt. Det är ju just sånt här som jag tycker är så trevligt egentligen och just denna dag fann jag mitt "rätta jag" igen. Fast kanske skulle jag repeterat Ebbes namn några gånger innan, för det visade ju sig att jag inte hade en aning om det när prästen frågade. Först blev det nog Jonny Ebbe Hilding. Oj, sa jag det blev ju inte ett rätt det. Försökte igen - Ebbe Jonny Hilding. Ja det försöket blev ju lite bättre men inte heller rätt. -Hugo med! Jag tror jag fick till det till slut, men när prästen frågade om vi skulle komma överens om Ebbe Jonny Hugo så tyckte jag att det lät bra. Det tar vi. Jisses vad dumt det blev.

Ebbe skötte sig hela tiden, han var så duktig. Ända tills prästen kom till just den delen att hon döpte honom. Hon måste haft väldigt stora händer, för oj vad vatten hon hällde över hans huvud och det tyckte inte Ebbe var så kul, av förståeliga skäl. Det rann ju vatten över hela Ebbe. Sen sjöng min lilla syster Sara så otroligt fint för oss och vi fick ljuset som var tänt just för just Ebbe.

Det som nog berörde mig mest under hela dopet var att lilla Savannah, Ronjas dotter, kom. Det var så otroligt roligt och träffa henne och att hennes "foster familj" åkte hela vägen till Mullsjö för deras skull. Eftersom Ronja är Ebbes fadder så stod hon framme hos oss och mitt under dopet kom lilla ögonstenen fram till Ronja och stod där framme hos oss. Jag såg hur mycket det betydde för Ronja och jag blev helt tårögd! Det blev liksom perfekt, allting, just i den stunden. Precis så som det skulle vara och jag blev så otroligt glad för Ronjas skull.

Sen bar det av till kyrkans hus för fika. Jag som trodde att det skulle vara jobbigt att vara social, tyckte precis tvärtom. Det var så roligt att alla var samlade. Det var så roligt och träffa alla. Allt var så jätte perfekt. Jag önskade att jag hade hunnit prata mer, men det är svårt att hinna med alla så mycket som man skulle önskat. Jonnys farmor hjälpte till jätte mycket med köket och det var skönt. Jag hann äta en halv fralla och en liten tårtbit. Men vad gjorde väl det. Jag har ju hela livet på mig att äta. Det är ju inte så att jag håller på och tyna bort direkt... Jag kände att jag var mitt rätta jag igen! Jag fungerade, jag hade trevligt och jag bara njöt.

Så tack alla för en helt underbar eftermiddag och för alla fina presenter. Ebbe kunde inte fått ett bättre dop dag!!!