Mer frost i bild...

Frost och blå himmel

Det må vara kallt ute idag, men vilket underbart väder det är ändå. Som gjort för att ge sig ut med kameran, men jag fryser ju så om mina små fingrar... Fick bli lite kort genom balkong dörren istället. Jätte bra, bara att stänga när det blir för kallt. Men det är klart, motiven blir ju lite begränsade, men några bilder blev det i alla fall!

Bara min!

Är man igoistisk om man som mamma vill ha en sak som är bara min?? Som jag verkligen får känna att den är min och den får ingen annan röra? Eller har man som mamma skrivit på ett avtal att från den dag man får ett barn så är allt allas?

Jag vill ha en liten rosa dator, som är bara bara min. Jag vill ha den till att blogga med, läsa andras bloggar, alla mina miljoner recept, som hjälpmedel att spara grejer för kommande gesäll prov, surfa lite med och den ska vara liten och smidig att ta med och att sätta upp på köksbordet, eller bänken.

OM jag nu skulle få råd att köpa min dröm, är det då fel att ingen annan får sitta vid den? Kan jag inte bara få ha en sak som jag kan få känna att den är bara min?

Ni förstår vad jag söker va? Medhåll för att inte känna mig som en elak mamma. Jag som ska va stark och gå min väg, söker redan bekräftelse på att jag gör rätt? Märkligt nog...

Min väg...

Ja det är väl det allt handlar om för mig just nu. Jag måste gå min egen väg, göra en ny väg... Jag kan inte fortsätta och gå dit alla andra går, utan gå dit jag behöver gå.

Men för att kunna gå sin egen väg måste man vara stark. Man måste kunna stå upp för sig själv, sina egna värderingar och sätta upp ett eget mål. Hur många avstickare som än dyker upp längs vägen, som kan verka en aning lockande och framför allt enklare, dom kanske sluttar nerför medan min egen väg går uppför. Men jag måste ändå kämpa vidare. Måste gå dit jag behöver gå för att finna mig själv igen. Hitta den jag en gång var, den glada och sociala jag.

Just nu mår jag så där. Varannan dag bra, varannan timme dåligt. Så håller det på, upp och ner som en jäkla berg och dalbana. Små svackor klarar jag av, men jag måste komma på plan mark snabbt, för annars går det ännu mer utför än vad som början var meningen. Topparna blir ibland högre än dom borde. Jag blir så "över glad" när jag väl känner bubblet så det finns inget stopp, inte konstigt då att det går mer nerför än det borde då, jag var ju redan högre upp än vad som var meningen... Min psykolog varnade mig för just det, när jag kom ner dit en dag och var så där "över glad", lite för att plocka ner mig på jorden igen. Hon menade verkligen inte att förstöra mitt glada humör på något sätt, bara varna mig lite för hur det kunde bli... Hon lyckades inte få mig att ta ett steg tillbaka den dagen, för inte kan man vara för glad? Men sen förstod jag hur hon menade, när följande dag inte var lika bra som den dagen. Det var ju inte så lätt att ta att det gick neråt igen. Dom säger det till mig hela tiden, att det kommer gå upp och ner tills det stabiliserat sig. Men hur lång tid ska det göra det då? Jag tycker det kan vara nog nu. Jag vill må bra NU. Jag har kämpat länge nog. Jag tycker faktiskt att det inte är mer än rätt att jag får må bra nu. Men jag vet, det spelar ingen roll hur mycket jag beklagar mig, inget går fortare mot det där bättre måendet i alla fall.

Jag bestämde mig för att de dagar som jag faktiskt får känna att det är bra, dom dagarna ska jag bara slappna av och känna och njuta.... Tänka på hur jag mår och verkligen känna hur det känns att må bra! De dagar som är sämre måste jag bara överleva och tänka att det går över. Att det säkert blir bättre imorgon och att det snart är min tur att få må bra.

Under tiden får jag försöka göra sådant som jag tycker är kul. Tvinga mig iväg på saker fastän jag inte egentligen har lust. Ta kort, umgås, ut och gå, vara med barnen, gå på bio, läsa, leka i photoshop... För i längden är det just såna saker som får mig att bli bättre. Jag är ju en social tjej egentligen, jag måste bara låta tiden föra mig tillbaka dit - till mitt eget speciella jag....

Barnen i fokus

Maja våren 2010

Jag älskar att fotografera barn! Man kan ju förstås få "fjäska" en hel del innan dom ens vill vara framför kameran och sen är det bara och ta så många kort man bara kan.

Jag tycker om att ta kort på barnen när dom gör något. Mitt inne i en lek eller lägger ett pussel och är koncentrerade till max. Eller när dom tittar på något intressant, vilket kan vara enkla saker. Mamma/pappa gör något, en traktor kör förbi, eller en boll som studsar. Den där "blicken" är så fin på kort.

Jag vill inte alltid att barnen ska stå och posera eller sitta på ett visst sätt. Min ultimata bild är när jag lyckas fånga barnet så som beskriver barnet bäst. Som förälder vet man precis vilken bild som gör det. Men jag får ibland helt enkelt gissa. Men jag kanske ser något som dom inte ser, precis som att föräldrarna ser något som inte jag ser.

På 40 tagna kort kanske man får ett som är bra, men just det kortet - det som innehåller en slags känsla - gör att det är värt allt. Och barn är ju underbara på alla sätt och deras spontana sätt är det som gör bilderna. Det är det som är så fint med barnen, man fångar deras fantastiska "jag" och sen ler man när man tittar på kortet och tycker att dom är just det - fantastiska! Kan inte låta bli att tänka att vi har så mycket att lära av våra barn.

Jag kommer lägga ut bilder som jag har tagit på barn under en egen rubrik. Jag ska lära mig kameran mer och ännu mer om just porträtt fotografering för att kunna ta ännu finare kort, för jag tycker det är så roligt. Det är roligt att ta på blommor och annat med, men ingen bild blir så levande och får mig att le som ett underbart kort på de små.

Skulle jag nu lägga ut ett kort på just ditt barn och har glömt att fråga dig och du inte vill att det ska vara med. Skicka ett meddelande så tar jag bort det. Samma sak, har jag en bild som du vill ha på ditt barn så hör av dig, så får du givetvis det!

Min systerson Tim

Jag hjärta Cymbalta

Ja just nu är jag evigt tacksam för medicinen cymbalta! Det var den som fick mig över ytan igen. Den som gjorde att jag fått mina krafter tillbaka, det är den som har hjälpt upp mig till den nivån där jag kan le igen, att verkligen få känna att jag lever och att jag mår bra!

Tiden som har gått har varit hemsk. Jag har inte kunnat njuta så mycket som jag hade velat. Så här i efterhand så kan jag inte förstå varför dom inte bytte mina mediciner tidigare och jag kan verkligen inte förstå att dom gav mig den där hemska "vikten rusar i topp"medicinen. Varför bytte dom bara inte från början när dom såg att jag inte blev bättre? Så mycket tid jag hade sparat som jag känner nu bara runnit förbi mig. Men försöker se en mening med allt som händer, för då blir det lite lättare att acceptera på något vis. Jag har väldigt länge stått på kanten, men bara inte velat inse det. Så jag hade nog hamnat "där nere" förr eller senare i alla fall. För att inse att man inte kan slarva med sitt "jag" och sin kropp hur mycket som helst.

Jag har fått börja se med andra ögon. Just nu känns det som att jag är nybörjare i mitt eget liv. Jag måste tänka om, lära om, ta hand om livet och dess innehåll. Allt som är viktigt ska jag ta hand om, sånt som sliter får gå bort. Jag måste sålla bland livets innehåll precis som vi alla ibland måste göra.

I dagens stressiga samhälle är jag förvånad över hur många som överlever med hälsan i behåll och med lyckan kvar i sin hand. Så många krav vi ska leva upp till. Vi ska vara ambitiösa och prestera bra på våra jobb, vi ska ha ett fint hem, vi ska va en bra sambo/fru, vi ska va bra på att vara mamma, vi ska laga hemlagad mat som är nyttigt för våra barn, vi ska hinna träna och ta hand om oss själva och hela tiden ska vi vara glada och "må så bra så", när någon frågar. Vem klarar allt detta och fortfarande kan sätta sig i soffan och bara va och njuta av det vi har omkring oss?? Inte jag i alla fall. Det får helt enkelt va lite damm i hörnen och hellre mysa med barnen, jag hoppar över och tycka att allt är så himla bra hela tiden och tillåter mig nu att känna... Jag letar efter sådant som gör mig glad och lycklig och försöker från och med nu att ge sjutton i hur andra ser på mig. Jag är jag, det är ju inte så att jag har något att välja på. Däremot kan jag välja hur jag vill vara, inte hur jag tror att andra vill att jag ska vara. Det är jag nämligen ganska bra på ibland...

Jag jobbar vidare med min självkänsla och upptäcker nya saker om mig själv varje dag. Sådant jag inte sett innan, som har blivit en del av mitt nya jag. Jag ska lära om, stärka mig själv, uppmuntra mina barn, försöka vara glad åt allt vi har omkring oss! Detta är vårat liv, våra jag, och nu är det dags att börja leva - på riktigt!!

Jag hoppas att det ska hålla i sig nu, att jag får fortsätta vara glad. Fortsätta känna det där som har börjat bubblat inom mig. Glädjen. Klart att det kommer komma svackor, men ju fler toppar jag kommer få, desto mer kommer jag klara av svackorna eftersom jag då vet att dom försvinner. På botten har jag varit och dit vänder jag inte igen!

Längtar till sommaren!

Man får ju nästan lite smakprov på våren när snön helt plötsligt börjar smälta. Jag tycker att snön ska ligga till efter sportlovet åtminstone. Barnen har ju så roligt ute nu. Men man kan ju inte låta bli att längta till våren kommer tillbaka och det blir ljust och varmt ute igen. Tittade igenom mina bilder lite och hittade ett gäng från när jag och min syster var i Blidsberg och fikade med Måns och Tim. Underbara barn och underbara sommar. Men fortare än vi anar är vi där igen!

Ny start

Ja, nu får det bli en nystart för mig. Fit lines tre intensivdagar gav mig inget. Inte ett gram gick jag ner den veckan. Körde tre dagar med bara dryck, sen morgon kväll. Sallad till middag. Men nej, ingen skillnad alls. Suck. Jag gav upp där och kände att jag får vänta tills jag slutat med den där medicinen som jag vill kalla många fula ord! Nu har jag gjort det sen två veckor tillbaka. Förra veckan fick jag även (redan!) byta min anti depp medicin eftersom det verkar vara den som gett mig all ångest jag har dragits med.

Den nya verkar funka alldeles jätte bra! Börjar få "mig själv" tillbaka. Steg för steg känner jag igen mig själv. Idag ligger tom en lyckokänsla långt bak som känns som den börjar sippra ut lite lite. Ni anar inte vad skönt det är när man känner att det äntligen går på rätt håll!!! Så nu känner jag mig stark nog att ta tag i min vikt igen.

Jag har tagit "före" kort. I tajt linne och byxor har jag ställt mig framför kameran. Jobbigt det var. Jag vill inte erkänna för mig själv riktigt hur stor jag har blivit. Men där var sanningen. På skärmen dök den upp och det kändes som jag ville gräva ner mig någonstans. Ursh!! Jag väger nu 4 kg mer än vad jag gjorde när jag var gravid i slutet. Det ser ut som jag ska föda inom en månad och allt är rent jäkla fett! Jag har mätt mig med. Jag har nu gjort de två saker som jag aldrig har gjort innan, för ser man det inte, finns det ju inte. Men när jag tittar på bilderna så inser jag hur illa det är.

Det tog två veckor att gå upp de där tio kilona. Förbannade medicin... Men det lär ju inte ta två veckor och gå ner dom. Nej, två månader är mer realistiskt och jag kan inte låta bli att känna att det orättvist. Men det är bara att ta nya tag och kämpa igen.

Mitt första mål denna gången är att komma ner till det jag vägde innan. Alltså 76.9 tror jag det var. Det är "knappa" 10 kilo. Så det är bara tappert att kämpa på. Jag har börjat veckan med ett zumba pass. Om bara vädret kunde bli lite bättre med så jag kunde ge mig ut på långpromenader, för det är inte smidigt och köra vagn ute nu. Så måndagar blir återigen vägningsdag och förhoppningsvis uppdatering om hur det går här. Kör mina points och kämpar vidare... HEJJA MIG!!!

Photoshop...

Jag har så svårt att få tiden till att räcka till. Glömmer nog ibland att fyra barn tar tid, man vill så gärna så mycket, men man kommer inte ens halv vägs så tar dagen slut och så ligger man där, på sin kudde, och undrar vart dagen tagit vägen...

Något som jag tycker är roligt är ju att fotografera. Sen att leka med bilderna i fotoshop är ännu roligare. Men tyvärr är jag inte ensam om att vilja sitta vid datorn i denna familjen, så det kan bli trubbel ibland när man vill åt den, då det oftast redan är kö till den. Men nu har jag fått en liten stund över och här är lite av det jag har "lekt med" i photoshop.... Hade velat lägga ut mer, men nu har tiden "tagit slut".

Till alla underbara mammor!!

En kvinna satt och fyllde i ett kvällstidningstest när frågan "tycker du att du är normalviktig?" kom upp. Hon läste frågan högt för sig själv och hennes 9 årige son som satt bredvid funderade en stund. Sen sa han: "Nej mamma, du är inte normalviktig. Du är jätteviktig!!"

Det är ju så det är. Man älskar sina barn villkorslöst och jag tror att vi ibland glömmer att dom älskar oss precis lika mycket. Hur arga dom än är på oss och våra "regler" så är vi ändå deras allt. Regler står också för trygghet, anser i alla fall jag.

Ett nytt år har börjat. Jag ska ta vara på detta år och visa alla mina nära hur mycket dom betyder för mig. Min familj är guld värd! Men det glömmer man så lätt bort att visa! Mina barn är mitt liv. Och mitt liv ska jag i år vårda extra mycket! För man kan aldrig veta hur länge det finns en morgon dag. Ett långt liv är inte en självklarhet. Så även om jag inte är på toppen än, så kommer jag dit och jag tar min omgivning med mig! 2011 SKA bli ett toppen år!!