Oj vad elände jag samlar på mig när jag aldrig skriver - så - varning för ett enormt tycka synd om mig själv inlägg!!! Känsliga läsare varnas, skvallriga får mer info...
En del av mig skriker att nu ger jag f-n i detta. Resten av mig säger att det finns inget som heter ge upp. Gå ner i vikt måste jag, på något sätt, frågan är bara hur???
Efter 8 veckor på viktväktarna så står jag fortfarande kvar på ruta ett. Hur är det möjligt?? Jag borde fått min första guldstjärna nu eller den andra, kanske tom den tredje. Ena veckan går jag ner mellan 1 - 1.8 kg den andra veckan går jag upp dom igen. Magen är som en jäkla ballong och jag lovar, den kommer sjutton spricka snart. Tur att det inte är fylld med helium för då hade jag nog svävat upp i det blå vid det här laget. Men det är så tråkigt, varför ska det gå smidigt?? Jag orkar ju inte, min kropp orkar ju inte. Mina knän värker och höfterna gör ont.
Råkade visst säga att jag behövde gå ner lite innan jag kände att jag orkade stå 8 timmar om dan på jobbet, därför har jag inte sagt att jag kunde tänka mig att jobba i sommar. Men det var tydligen en oerhört dum kommentar, då den går att skratta åt bakom min rygg. Det fick mig att känna mig ännu fetare kan jag lova. Dubbelt så fet och dubbelt så korkad och väldigt ledsen. Bara den som har haft 35 kg övervikt kan förstå hur jobbigt det är, så resten som har kommentarer om det kan hålla det för sig själva kan jag känna. Vad fasen vet dom om hur det är att vara så här stor??? Inte nog med att man mår dåligt över vikten, jag ska må dåligt över att jag tycker det är tufft att jobba också. Undrar om den/dom som skrattar åt mig kan gå en hel dag med en 30 kg mjölsäck på sig och jobba i tempo, springa med 30 kg säckar upp och ner för trappan. Samtidigt vara glad och alert och se till att allt bara flyter på. DET skulle jag GÄRNA vilja se. Men hacka på mig bara, det kanske ger + i kanten, kanske två om man har tur.
Jag önskar att jag bara inte brydde mig, men detta är känsligt och det svider mer än jag vill erkänna. Men nu gör jag det, för jag måste bara få det ur mig. Jag har ju slutat med alla mina mediciner, i fall det var dom som var vikt boven. Än så länge har det inte visat sig vara så, men jag hoppas fortfarande. Men det har gjort mig väldigt känslig. När jag åt mina mediciner så tog jag inte åt mig, blev inte upprörd över något men heller inte sprudlande glad. Men nu har alla mina känslor kommit i fatt mig och jag känner väldigt mycket, hela tiden. Gråter ena sekunden åt allt och blir förbannad i nästa för att fortsätta det med att skratta så jag gråter i stället. Nu vill jag bara komma över tröskeln och känna kilona lätta något så blir nog tillvaron enklare. Men undertiden får jag väl va en man kan skratta åt då. Ett fetto som inte förstår bättre? En dag får jag min chans att ge igen och då tänker jag ta den, var så säkra. Jag är inte den som tycker man ska ge igen på något sätt, tycker bara det är löjligt. Men jag börjar bli trött på och vara snäll och vara den som aldrig säger emot.
Jag började med att säga emot min konsulent på viktväktarna idag. Blev arg och ledsen och undra vad som är fel. När det kändes som att hon antydde att det var jag som slarvade, då brast det. Men snälla Jenny fick ju så klart dåligt samvete och mådde skit hela mötet, så jag gick och bad om ursäkt efter mötet, för att jag reagerat på ett korkat ordval. Det var ju jag som överreagerat tyckte jag. MEN det var klantigt sagt av henne, varför kan jag inte bara stå för det då? Ibland kan jag nästan tänka att jag förtjänar att kastas skit på, varför kan jag aldrig stå upp för mig själv???
Suck...
Ja ja, i morgon ska jag ringa vårdcentralen. Jag kämpar vidare och försöker bli lite lättare, medan någon skrattar vidare åt mig. Men gör det då. Snällast vinner i längden och de elaka blir ensamma och bittra! Detta inlägg blir väl nästa samtalsämne, men det gör väl inget att min självkänsla får sig ännu en törn. Varför va rädd om någon som har det kämpigt?? Nej nej, skratta du/ni för visst är det härligt att få någon att må dåligt. Det måste ju va det bästa som finns. Eller??
3 kommentarer:
Ja du jag känner så igen mig på det du skriver. Och jag vet hur det är att ha +35 kg i övervikt den där övervikten är ett ständigt ett problem. jag önskar ibland att att jag skulle slippa kämpa med alla dessa kg. Men i nästa sekund så tänker jag, Jag har fått detta problemet för jag är kapabel att re ut det. Någon annan har fått något annat problem. Även de andra sakerna du kämpar med har även jag gjort, och kämpar än. Det jobbigaste är när folk säger att man ska rycka upp sig, de vet inte vad de pratar om. Så Jenny kämpa på och du även tjockisar är underbara människor, med humor och känslor kram kram Jessica
Gulliga du Jessica! Ja du förstår mig mer än väl. Varför ska det behöva vara så här? Jag börjar komma till den punkten då jag börjar tvivla på mig själv och det är inte roligt alls.
På insidan är vi som vi är, tjocka som smala, men varför är det så mycket enklare och hacka på någon som väger för mycket? Kan bli så trött på allt ihop ibland. Men det finns som sagt inget som heter ge upp, inte än i alla fall, så i motvind kämpar jag vidare.
Sköt om dig och tack för din fina kommentar! KRAM
Hej! Jag säger som de andra känner igen mig otroligt mycket i det som du skriver. Själv har jag gått upp o ner i vikt en hel del o just nu är jag gravid o upp på
Mer än den högsta vikt jag någonsin haft. Är det så att jag ska ner till min mål okt så har jag 70 kilo dit i det känns ju helt otroligt. Jag tycker att du är modig som ändå vågar säga ifrån o som vågar skrivs
Om det här. Det är ett steg i rätt riktining! Kämpa på o det som jag tänker på är om dt är så att du ätit tillräckligt mycket för jag vet nämligen med mig att jag åt för lite i början o det är inte bra det heller eftersom man då inte heller går ner i vikt!
Hoppas på det bästa för din skull.
Lotta
www.Viktinfo.wordpress.com
Skicka en kommentar