Hysterisk och ledsen mamma!!!

Den senaste veckan har varit så jobbig. Ebbe har gnällt och skrikit i ett och jag har verkligen inte känt igen honom. Han har varit som han var dom tre första månaderna. Skrikit hela sin vakna tid och skrikit i sömnen, med andra ord har han sovit sjukt dåligt, vilket inte har underlättat för hans vakna tid. Jag har nästan varit på gränsen till att slita av mig håret, för det har varit galet jobbigt.

Tills idag då...

Vi gick tillbaka till den gamla vällingen för att testa om det var den som ställt till det. Tror det var svaret. För idag har den gamla energi sprutan kommit tillbaka. Glad och sprallig och inte varit alls gnällig. Så skönt att kunna slappna av och njuta lite grann igen.

Tills eftermiddagen kom då...

Jag skulle ut och röra på fläsket lite, så jag skulle klä på Ebbe sin jacka och mössa. Han satt på golvet och jag började klä på honom. Hans jacka är i lite sånt där prassligt tyg och med mjukare tyg som foder. Tycker det kan vara lite klurigt att få ut händerna då dom gärna trasslar in sig i fodret, så jag körde in min hand nerifrån ärmen och tog tag i hans hand och skulle dra igenom den, så som man brukar göra. Men jag missade ett finger... Det var som att bryta av gren, det bara knäckte till och Ebbe började gallskrika. Jag blev livrädd och tänkte att det lät inte som det skulle! Jag var helt säker på att jag bröt hans finger.

Jag blev så rädd! Och stackars lilla Ebbe! Tänk om JAG faktiskt bröt av hans finger??? Har aldrig varit med om något liknande och vad han skrek!! Jag lade ner honom i vagnen och slängde på mig kläderna och gick (läs:sprang) iväg mot vårdcentralen så fort jag bara kunde. På vägen ringde jag Carina på BVC och pratade in ett hysteriskt meddelande på hennes telefonsvarare. Något i stil med "herre Gud Carina, jag tror jag har brytit ett finger på Ebbe när jag skulle ta på honom jackan, det bara knäckte till och jag kommer snart ner, vet inte om ni är där, men jag kommer nu". På vägen ner fick jag hålla mig för att inte börja stört lipa.

Dundrade in på vårdcentralen som den mest hysteriska mamma jag någonsin varit. In på BVC och avbröt mitt i ett besök som Carina redan hade. Darrande som ett asplöv med gråten i halsen frågade jag om hon fått mitt meddelande, men det hade hon inte, men hon förstod rätt snabbt och kom ut till mig direkt. Ebbe somnade på vägen ner, så Carina började med att lugna ner mig, vilket var väldigt behövligt! Sen tog dom in oss så fort dom kunde. Läkaren tittade och klämde noga på alla fingrar och alla var hela!! Tack o lov!! Jag vet inte om jag hade kunnat gå med den vetskapen att jag hade brutit fingret på min egen son. Detta var nog ett av de jobbigaste stunder jag upplevt som förälder. Fy sjutton!!

Som tur var så slutade det hela väl och vi kunde gå hem. Det blev ingen långpromenad. Jag och Ebbe gick hem och jag tog upp honom ut vagnen, kramade om han länge och viskade förlåt...