Denna hemska sjukdom cancer...

Bilden är lånad

Här har jag inte skrivit på ett tag. Jag har så mycket jag vill dela med mig, egentligen, men den senaste veckan har känts så konstig. Åtminstone har det känts konstigt ända sen den dagen Linda gick bort. Har tänkt och skriva så många gånger efter det, men mina ord känns så små. Vad jag än har tänkt att börja skriva, så har det avbrutits av tankar på Linda och hennes familj och jag har markerat och tryckt på DELETE. För på något sätt känns texten meningslös när tänkt på henne. Nu kände jag inte henne, inte mer än på det sätt som så många andra kände henne, genom bloggen. Men hon har nog letat sig in i mångas hjärtan genom den och man kan helt enkelt inte låta bli att bli berörd. Jag är lite av den tron att allt har en mening, men i detta fallet ser jag verkligen ingen mening. En ung mammas liv släcks, bara så där?? Till vilken nytta? Jag förstår verkligen inte och kan inte låta bli att tänka på högre makter eller om allt bara är en slump. Vad är det som styr och VARFÖR??

Jag kommer ihåg när jag hade fått Emil och vi kom hem. Jag ställde bilstolen på köksbordet och tittade på det lilla barn som satt där och sov så gott. Så tänkte jag - nu då? Vad händer nu? Vad ska jag göra med detta lilla liv? Hur kommer vårat liv se ut nu? Samma sak måste det bli för alla nära anhöriga så som sambo och man/fru förlorar någon. Vad känner man när man kliver in i huset alldeles ensam, utan sin respektive. Hur kommer livet se ut nu, vad ska jag göra med det tomrum som finns nu som inte fanns innan?? Ett liv föds, ett annat släcks...

Jag kan inte stanna i dom tankarna för länge, jag avbryter oftast medvetet och tänker på annat, för jag får känslan av att bli galen. Jag har själv stått bredvid och sett en person, precis som många andra, ryckas bort för tidigt i denna hemska sjukdom. Min lilla systers pappa... Vi satt hos honom nästan varje dag tills det tog slut...

Jag kommer ihåg känslan när vi varit där och tagit ett sista avsked. I rummet var det för första gången på länge fridfullt, smärtfritt men kallt och varmt på samma gång. Det kändes som att han var kvar och ändå inte. Tror att han var på rummet och tog också ett sista farväl tills alla varit där, innan han vandrade vidare. Han klappade säkert alla på axlen och sa att allt skulle bli bra. När vi sen kom ut, så var allt så annorlunda. Jag tittade på alla bilar som åkte förbi, tänkte att dom säkert skulle till A6, andra skulle säkert åka och hälsa på någon, men det kändes så märkligt att livet var precis som vanligt för alla andra, men för en familj hade livet förändrats så sorgligt mycket. Jag tyckte allt såg så annorlunda ut, jag såg liksom allt med andra ögon, åtminstone för en stund. Det är konstigt det där med livet och döden. Vem får finnas och vem får inte?

En av alla dagar när vi var där och hälsade på, så var jag helt enkelt tvungen att skriva av mig lite. Resultatet blev en dikt som jag lät ligga kvar på rummet tills hans låga slocknat. Men på begravningen fick jag tillbaka den av hans sambo, som något slags avslut för hennes del tror jag. Jag har sparat den, den får mig att minnas och påminnas. Vi glömmer så lätt och ta hand om varandra, vi kan somna osams eller vid ett bråk glömma att säga förlåt. Men ingen vet vem som är här imorgon. Vi vet bara vilka som finns just nu. Som jag har skrivit innan - idag är nu, imorgon är en dröm och igår är ett minne.

Älskade Tommy

Visst har jag förstått,
att för vissa är livet alldeles för kort.
Men att just du måste gå,
är så svårt att förstå.
Du har ju levt med din sjukdom ett tag,
men jag trodde nog att du skulle bli frisk en dag.
Att detta verkligen skulle hända dig,
har just gått upp för mig.
Att se dig har så ont plågar mig,
men det är förstås inget mot hur det känns för dig.
Men på "andra sidan" där du nu ska bo,
ska du se att du finner lugn och ro.
Varje gång som vi hör vindens sus,
ska vi minnas dig med värme och ljus.
Minnena kommer ett tag att hålla oss vakna,
för vi kommer dig så oändligt att sakna.
Tills den dag då vi ses igen,
långt fram i framtiden.

Vi kommer att sakna dig Tommy!!