Uppdatering om livet...

Det är en riktig september lördag idag. Regn och sol om vartannat. Blåser lite till och från. Gula löv börjar pryda marken, allt mer och mer. Även om det inte känns som höst än, så säger ögat att det är det. Graderna börjar krypa neråt och idag var det faktiskt kallt om händerna när jag gick utanför dörren i förmiddags.

Startade dagen med en promenad runt sjön med min syster Frida och hennes söta dotter Leja. Det var så skönt att komma ut och gå. Var ju lite onyttig igår och avslutade dagen med pizza... Inte så nyttigt, jag vet, men man måste få unna sig någon gång. Har skött mig ganska bra och vågen börjar, om än sakta, visa siffror neråt. Jag vet att man inte ska stressa med vikten efteråt, har ju inte ens varit på återbesök på MVC än. Men jag har sådan fruktansvärd viktångest, så ni anar inte. Därför, för mitt egen hälsa och min eget välbefinnande, har jag lite lugnt startat min vikt resa neråt. Denna ständiga kamp med vikten måste få ett slut. Jag ska ner och jag ska stanna där!

Ebbe är över en månad nu. Det har varit tufft med hans mage. Skrev att allt var bättre. Och det var det, tills jag skrev det. Sen satte det igång... Han skrek och han skrek och han skrek... Det gick tills jag en dag var på BVC för att väga, då jag fullkomligt bröt ihop. Jag grät hejdlöst och tröstlöst. Jag ville inte gå där ifrån, aldrig mer. Jag ville stanna där på BVC hos dom som är trygga och underbara och som förstod... Efter det gick jag med gråten i halsen hela tiden. Ulrika frågade mig om jag kunde njuta något av honom. Svarade nej... Sen grät jag ännu mer. Hur kan man säga så? Denna underbara lilla människa som man älskar så mycket? Men kanske var det just därför det gjorde så ont att säga det. Alla dessa känslor som svärmade över och ändå gick det liksom inte ta tillvara på dom. Det var så plågsamt... Både Ulrika och Carina (underbara underbaraste BVC sköterskorna som finns) gjorde allt dom kunde. Fick komma tillbaka redan nästa dag och dagen därpå med... Men hjälp och stöd från dom så har vi fått ordning på hans mage. Han har ont fortfarande, men han skriker inte konstant längre och nu äntligen kan jag börja njuta av den underbara lilla människa han är!

Det är nu man börjar lära känna honom. Han har varit svår att lära känna... Han har ju bara skrikit hela tiden, samma sorts skrik. Nu börjar det ändra sig. Man kan börja höra på skriket vad han vill. Dessutom börjar det komma lite tveksamt gnäll. Vilket också är nytt. Ett -"Nu vill jag inte vara här mer mamma, jag vill ligga någon annanstans" - gnäll. Man börjar se lite av hans olika sidor, dom få som man har som bebis i alla fall. Och för varje ny sida man upptäcker, desto mer smälter man. Man förstår allt mer att han är en egen liten individ med en egen personlighet. Dessutom har han börjat le! Även om man får flörta länge så kommer det tillslut. Kan vara en smart taktik från hans sida, att hålla inne det där söta leendet så länge som det går. För desto mer håller ju hans mamma på att fjanta sig...

Tyvärr har allt krångel satt sig som ett psykiskt sår, som inte riktigt vill läka. Har ångest varje dag. Vet inte varför, men fylls av ångestkänslor, som är svåra att hantera. Har aldrig upplevt detta innan, så det är svårt för mig att handskas med dom. Varför mår man så?? Är ofta nära till gråten, utan att det finns någon speciell anledning. Kan bara helt plötsligt bli så otroligt ledsen. Det i sin tur gör mig ännu mer ledsen, för jag har ju inget att vara ledsen för. Jag kan dessutom bli otroligt stressad på kvällen när jag ska sova, för att jag inte vet hur nästa dag kommer att bli. Kommer jag reda ut allt? Kommer han skrika? Kommer jag hinna äta något? Men sen när dagen kommer så märker jag att allt går jätte bra, men varför ska man stressa upp sig så då?

Det är skönt den veckan de andra barnen är här. Det blir rutiner. Det blir ordning, men samtidigt kaos. Men det är då det känns som det ska vara... Det blir så tomt, som alltid, när dom åker. Men det är mer uppenbart nu. Tror Ebbe känner det med. Det är liksom för tyst...

Huvudvärken är för tillfället pest... Delvis därför jag känner att vikten måste tas tag i nu. Jag måste få upp min kondition, så jag orkar mer. Tror att det mesta kommer att lösa sig då.

Så ja, här på stallgatan rullar livet på. På många sätt. Det är både roligt och jobbigt. Underbart och tufft. Sömnlöst och "matlöst". Men för vilken småbarns förälder är det inte det?? Summan av kardemumman är att man älskar det i vilket fall!