Baksidan med ECT...

Nu är det lite drygt ett år sen jag avslutade min ECT behandling. Den som skulle göra mig bättre. Så här i efterhand så vet jag inte om jag kan säga att den gjorde det. Inte när jag läser mina dagboksanteckningar i vilket fall. 

Det som jag ser återkommande i mina anteckningar är att jag inte vet vad jag har varit med om vissa dagar. Många meningar börjar med "tydligen så..." Jag var väldigt förvirrad då. Mycket är helt borta från när jag låg inne, för att inte tala om året innan min ECT behandling. Det året är helt väck i stort sett. Speciellt sommaren. Jag kommer inte ihåg någonting knappt av vad som hände den sommaren. Jag tittar på kort och ser att jag varit på olika platser, men jag hittar inte minnet någonstans, hur mycket jag än letar. Det är ganska otäckt. Som tex när vi åkte till liseberg för ett par veckor sen. När jag svängde in på den parkeringsrutan jag tyckte passade jätte bra så säger barnen -precis där vi parkerade förra året mamma! Försökte förklara för barnen att vi faktiskt inte var på liseberg förra året. Att det var året innan när jag var gravid. Men nej då, vi var visst där förra sommaren. Dom berättade för mig vad vi åkte osv, men jag minns inget alls... Så ser i stort sett hela sommaren ut. Eller förresten hela året. Det är läskigt. Dom lovade mig att minnet skulle komma tillbaka efter ett tag, men nej då, det har det verkligen inte gjort. Det är svårt att acceptera ett sådant "hål" i mitt liv, men om man ser det från andra sidan så är det ju "bara" ett år av ett helt liv. Men ett år av barnens liv, känns tufft att acceptera.

Men nu, ett år senare, borde väl minnet vara "reparerat". Men nej, tyvärr, det är inte det. Jag har så många minnesluckor att jag nästan blir rädd för mig själv ibland. Även att jag får saker och ting återberättat för mig, noga och detaljrikt, så minns jag inte. Det värsta är när jag har lovat barnen något som jag sen inte kan stå för, missar barnens träningstider, glömmer tider hela tiden och minns inte alltid allt som hände igår eller i förra veckan. Det värsta är ju att det är många saker som jag aldrig kommer få reda på att jag "glömt". Sånt som ingen annan kommer på och kan ifrågasätta. Kanske är det inte viktigt då eller kanske bara folk ger upp hoppet och tycker att jag "sviker"? Men skriver jag inte upp detaljerat att jag lovar, tider jag måste hålla, tider som barnen måste hålla, samtal jag måste ringa ect - så försvinner det. Jag känner mig faktiskt handikappad på ett sätt, för jag glömmer ju så mycket och blir sen arg och besviken på mig själv. "Hur kunde jag glömma det???", är något jag ofta frågar mig. Som tur är har barnen ganska stor förståelse, men när jag glömmer saker jag lovat dom, såklart att dom blir besvikna! Tur är att jag har en stor kalender med mycket plats. Men även om den är fullklottrad så missar jag saker ändå. Jag kommer inte ihåg allt jag ska skriva upp...

Jag och min psykolog har börjat prata om detta. Han tror att jag fått en bestående skada efter ECTn. Men hur lätt är det att bevisa? Vi ska prata vidare om detta nästa vecka. Jag kommer att anmäla detta till socialstyrelsen om han verkligen tror att det kan vara fallet. Jag har hittat en person som verkligen engagerar sig i detta och har tänkt ta hjälp av honom.

Så nu skriver jag dagbok igen. Så detaljrikt jag kan och orkar om dagen som gått för att inte fler år ska "försvinna". Jag som hade tänkt att bli student till våren, möjligtvis till nästa höst, om jag inte kan jobba kvar på mitt jobb. Men nu undrar jag - klarar jag att plugga med ett så "förstört" minne?? Speciellt till det jag tänkt då man har stort ansvar och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ha det om inte minnet blir bättre. Men det känns mer som tvärtom. Att det bara blir sämre och sämre. DET är väldigt tragiskt att tänka på. Vart kommer det då sluta...???

Ånedinlinjen!!!

Då har vi äntligen varit iväg på den efterlängtade kryssningen. Vecka 38 som kändes evigheter bort, går redan mot sina sista timmar... Men så roligt jag har haft. Nicke roade oss hela vägen upp i bussen och skratt musklerna har i alla fall jobbat, det är då ett som är säkert. Sen min Tina darlingen, henne kan jag heller aldrig ha tråkigt med. Det var hur roligt som helst hela vägen fram och hela vägen tillbaka!!! Fanns en annan anledning också såklart att jag längtat enormt efter denna resan. Den detaljen kommer inte nämnas här men ni som känner mig vet vad jag syftar på. Det var värt det, hela resan! Idag är allt annorlunda igen och jag är tillbaka i vardagen och nu så ska jag bara få den att vara nästan lika på topp som dygnet på båten var. Inte riktigt lika topp, då gör det ju liksom ingen skillnad när man väl har så fruktansvärt roligt som jag har haft. De där roliga stunderna är ju otroligt uppskattade av en som mått dåligt så länge som jag har gjort! You did my weekend!!! 

Men som sagt, nu är det vardag igen och jag får börja fokusera på annat som gör mig glad igen! Nya planer och nya mål. Viktresan fortsätter imorgon och det är ju ett otroligt stort mål för mig! Jag ska dit, jag bara ska!! 

TACK TILL ER SOM VAR MED PÅ KRYSSEN, VI ÅKER VÄL SNART IGEN??? Puss på er mina underbara vänner!!

Höstväder ute, sommar inne!

Ja idag är det sannerligen höst ute! Det blåser och regndropparna samlar sig som droppar på fönsterrutan efter att dom landat där, för att sen rinna ner mot fönsterbläcket. Ja, riktigt höstväder alltså! Men här inne, inne hos mig, har solen börjat leta sig fram bakom lager av moln. Tunga, tjocka, grå lager av moln, börjar nu bli som en lätt dimma framför solen, så den nu börjar lysa igenom. Det är ju fantastiskt skönt att det börjar bli så. Sen vet jag att det är precis som med vädret i allmänhet, det blir molnigare dagar, det kommer att regna också. Men efter regn kommer solsken, right?, så kommer det även göra här. Tillslut kommer mitt hem vara likt något hem på jorden där regntimmarna är få om året, men dyker upp gör dom så klart hos alla. När ska man annars veta när allt är bra och man är lycklig om det inte finns några kontraster. Men får man lite soldagar är regndagarna också lite mer okej och lättare och hantera.

Idag är det som sagt okej. Har haft finaste syster Mia och goaste "tant" Tina (hi hi) här på kaffe och vi har både skrattat och pratat allvarligare saker. Så skönt att sitta och prata om livets både upp och ner. Men jag kommer fortfarande på mig själv att tappa bort mig ibland, att jag bara blir sittandes och inte riktigt deltar i samtalet. Men det har ju med både min sjukdom och mina mediciner att göra. Medicinerna håller jag ganska drastiskt på att trappa ut för att jag ska bli fri från dom. Det vore helt enkelt tok skönt om dom försvann ur mitt liv och jag lyckas fungera ändå. Jag kommer få leva med min stresskänsla och ångest för alltid, till viss del, det gäller bara lära sig hantera det på rätt sätt.

Sen har jag saker att se fram emot med. Nästa helg är det kryssning med lille båten till åland!! Det ska bli så skönt att komma iväg!! Dessutom med tre andra underbara personer och det ska bli så kul!!! En person som jag inte träffat på många år ska dessutom med och jag har faktiskt saknat min vän, så resan ska bli rolig på många sätt. Det är jag helt säker på!!



Sen har jag dessutom finaste Sandra vid min sida i vått och torrt. Hon vet vad jag går igenom just nu och förstår mig mer än väl, då hon på sätt och vis gått igenom samma sak som jag gör just nu! Att vi sen delar samma intresse gör också att det känns så bra! Jag vet att hon finns när jag än behöver och jag hoppas att hon vet att jag med finns för henne med!!

Men andra ord. Jag letar efter guldklimparna i min närvaro och dom finns där, jag har bara haft svårt att rå om dom ett tag. Nu hoppas jag att det får bli lite stabilare och att jag får ha det så här ett tag och samla på mig kraft och styrka inför nästa svacka. Svackorna hjälper även min psykolog och sjukgymnast mig igenom! Min psykolog hjälper mig dessutom att vända mina negativa tankar till att tänka om, på ett nytt sätt, på ett positivt sätt. Jag har bara inte sett det på det sättet innan och jag är glad att han hjälper mig se allt på rätt sätt nu! Jag har mycket bra omkring mig nu, det gäller bara att fokusera på just det!!!

Det vänder!!!

Ja det gör faktiskt det - VÄNDER! Jag kan inte med ord förklara hur skönt det känns när de positiva stunderna blir fler än de negativa! När ångesten plötsligt börjar lätta och jag inte behöver kämpa i motvind varje sekund!! Jag stannar ofta upp och känner efter, påminner mig själv om att det är just så. Bättre! För även om jag har långt kvar, så är jag ändå på väg. Efter år av deppighet, mörker och ångest, så är det nu ljusare, lättare och mindre ångest fyllt!! Jag har fortfarande mycket kvar av min inre stress och har paniken ofta bankande innanför bröstet. MEN, jag befinner mig inte längre i ångest gröten som jag gjorde innan. Jag är på väg upp, upp till den berömda toppen! Jag är väl förberedd för att det kommer platåer på vägen. En och annan dal kommer också att dyka upp. Men snart går det upp igen och nu ska jag upp! Och det känns så befriande!!!! Bara det att jag faktiskt skymtar toppen där uppe bakom molnen är en vinst och jag tillåter mig att njuta varje sekund jag skymtar den! Ingen mer ska få trampa på mig, trycka ner mig och bedra mig! Det är slut med det nu! Jag ska bli stark. Jag ska stå stadigt. Jag ska bli "jag" igen. Jag hade nästan glömt bort att hon fanns, men nu kommer hon tillbaka med stormsteg!!!

Jag har flera bitar att jobba med för att det ska bli bra igen. Dels är det min ångest. Även om den är så mycket bättre så äter jag fortfarande medicin regelbundet, morgon och kväll, som ska tas bort nu framöver. Världens bästa (och då menar jag verkligen VÄRLDENS BÄSTA) sjukgymnast och min psykolog ska tillsammans stärka och hjälpa mig för att bli helt fri från den. Den är ju tyvärr beroende framkallande och det kommer ta ett tag innan det kommer gå ta bort den helt. Men bara känslan av att jag börjar känna mig stark nog att frivilligt ta bort den medicin som jag så länge klamrat mig fast vid, är sannerligen en seger i sig. 

Sen är det min vikt. Denna ständiga viktkampen jag lever med. Alla dessa jäkla kilon som denna resan fått mig att gå upp, ska ju också bort. Det känns som det inte spelar någon roll hur jag än gör. Jag tappar inte ett enda gram i alla fall. Det är frustrerande! Men min sjukgymnast får mig att lära om nu, att lära rätt. Jag ska inte tänka kilon. Jag ska inte tänka på hur mycket jag väger. Jag måste bygga upp mig inifrån och ut. Det är ett livslångt projekt så jag måste sluta stressa över det. Jag ska ta det i rätt ordning. Jag ska få upp min kondition och sakta lägga på lite styrka. Styrkan ska vara fokuserad på mage, rygg och ben. För om jag känner mig stark och stabil "innuti", innanför valkarna så ändras min självbild och allt kommer då gå lättare. Han har så rätt min underbara sjukgymnast!

Sen ska jag också ha som mål att vara så ologisk som det går i mitt tänkande när det gäller min kropp. Det logiska när man är hungrig, är så klart att äta. Men om jag innan bestämmer mat tider, så utmanar jag mig själv att inse att jag klarar mer. Likaså när jag motionerar, när det känns tungt och jobbigt är det logiska att sakta ner, men jag ska innan ha bestämt hur långt jag ska hålla ett visst tempo, vilken sträcka jag ev kan ta det lite lugnare, för att som innan - utmana mig själv och inse att jag faktiskt kan bestämma över min kropp. Detta gäller då allt. När jag har ont i huvudet, när jag känner ångest, när jag blir stressad osv. Att hela tiden vänta lite till, att känna efter lite extra och tänka "ja ha, nu känns det så här. Är det så farligt? Vad kommer kunna hända? Jag kommer att klara av det!". Just nu när jag känner något så är det som att kroppens alla varnings signaler tjuter i högan sky! HJÄLP, jag är hungrig - jag kommer svälta ihjäl om jag inte äter nu (vilket sannerligen inte är en risk...). Åh nej, nu får jag ångest - jag måste dämpa det med en tablett fort, annars kommer jag få mer ångest än jag kan hantera. Så fick jag huvudvärk - bäst jag tar en tablett innan jag blir liggande... osv. Jag dämpar allt så fort det går för jag tycker det är för jobbigt att känna efter hur det egentligen känns. Så nu har jag och jobba med. Det går att lära gamla hundar sitta säger dom ju, så jag ska nog kunna lära mig rätt jag med!

I det stora hela känns det som jag är på rätt väg och det känns otroligt bra! Nu är det bara att fortsätta stärka mig själv och bli trygg i mig. Jag kommer att bli starkare än någonsin och mitt sociala jag, har faktiskt lite börjat leta sig tillbaka. Det kommer bli bra det här. En skvätt tålamod och att skynda långsamt är receptet, med det så kommer jag dit jag är på väg en dag. DET är jag helt säker på!!!!

ps.

Jag vill avsluta dagens inlägg med att sända en tanke till Elisabeth och hennes familj. Hon har efter en lång tids sjukdom i denna j***a cancer nu somnat in. Som hon kämpade det sista. Allt för att finnas kvar så länge som möjligt hos sin familj. Hon verkade va en fantastisk människa och att livet inte är rättvist, det har jag ju förstått. Därför är det så svårt att förstå varför sånt här händer. All styrka till familj och vänner i denna svåra stund!!! Länk till hennes blogg finns här bredvid om ni vill läsa om hennes kamp! ds.

Mera foto, men var är scrapbilderna?

Jag har varit ute på ännu ett foto uppdrag. Ytterligare en fantastisk fotografering. Det var min syster som ville ha kort på sina barn och även ett familjefoto. För det är ju så, att man så gärna fotar barnen, hur mycket som helst, men man är sällan med själv. Att komma hem till en familj där det hänger ett stort fotografi på hela familjen gör mig varm i hjärtat! Jag ser helheten på något vis och att alla är lika viktiga. Svårt och förklara, men det är så otroligt fint och innehållsrikt när alla är tillsammans!

Så nu var det i alla fall stora systers tur att fångas på bild! Funderade på vart vi skulle vara, men har många gånger tänkt när jag gått förbi kronängs hinderbana att "här vore perfekt och fota barn". Har tänkt och ta på mina egna där, men dom tycker ju inte det är så kul längre och jag har inte orkat tjata om det heller, det blir ändå inte bra om det blir påtvingat och alla blir på dåligt humör, får nog hitta på en bra muta först... Men nu har jag ju i alla fall fått testa det, med andra fina barn. Hade velat ta porträtt bilder på en och en, men jag fyllde visst mitt minneskort långt innan dess. Så det får bli ett tillfälle till framöver!

Så här kommer lite bilder på en underbar familj!

Hela syskonskaran!

 

 Melvin och Linnéa!

William och Tim!

Fantastiska vackra Linnéa!! Hon är så fin!

Busungar!!

Pelle och Melle!

"Alla tittar på mamma" leken!

Fiiiina Tim!!

En annorlunda familjebild!

Verkligen en annorlunda rolig familjebild!!

Melle satt högt upp. Tur att Pelle kunde hjälpa honom ner sen. Mamma nerverna började nämligen och spöka lite...

Verkligen, verkligen, VERKLIGEN en annorlunda familjebild! Men humor är viktigt och detta visar att dom har just det! Sen sa vi -nu är vi klara- så sa det bara "poff" så var alla barnen som bortblåsta. Ha ha, dom tyckte nog inte det var så kul som jag trodde...

Så var det ju det här med mitt andra stora intresse, scrapbookingen. Det finns ju inga bilder på det här, än. Jag ska ta mig i kragen och börja lägga upp lite av mina små "konstverk". Sen ska jag också skriva om mina bröllopsgåvor som jag fick efter den fotograferingen som betalning. Ni anar inte vad mycket jag fick!!! Sandra och Stefan är så underbara och fina personer och jag är såååå tacksam!!! Inte nog med att jag fick göra en fantastisk fotografering som jag länge drömt om, utan jag fick sååå mycket för det också. Det kommer ett eget inlägg om det, snart. Ska bara göra ett resultat av en del av grejerna först så ni får se vad nöjd jag blev!!!!

Lite av en dröm...

En dröm ja. Alla har vi drömmar och mål som vi vill uppfylla eller nå fram till. Det är dom som får oss att tänka framåt, att längta och vänta, planera... Det kan vara allt från resor, något man vill köpa, en händelse, en utbildning, en bråkfri dag med barnen, en ullaredsresa, gå ner i vikt - ja precis vad som helst! En av mina lite större drömmar har gått i uppfyllelse. Med glädje, nervositet, tårögd, leende, stressad, men hyfsad nöjd har jag nu gjort det! JAG HAR FÅTT FOTA ETT BRÖLLOP OCH INTE VILKET SOM HELST - EN AV DE FINASTE VIGSLAR MAN KAN FÅ UPPLEVA!!!

Jag har alltid varit en liten prinsessa. Som liten sa jag bestämt att jag inte hette Jenny, för jag hette "baronessan" (vet knappt vad det är än idag, men det var väl ngt jag snappat upp från tv eller nåt och det låter ju som en prinsessa, typ....) Klänningar och rosa, glitter och fina saker har alltid varit en del av mig. Fina klänningar, balklänningar och framför allt brudklänningar får mig som i trans. Jag kan sitta och bara titta på klänningar på internet, för jag tycker dom är så underbara ( = stört, jag vet, men sån är jag... ). Den dag jag själv stod brud och hade en av de mest underbara klänningar jag kunde tänka mig, var som en dröm det med. Sen när jag började fotografera har jag mest intresserat mig för att fotografera barn, för dom är så spontana och underbara. Men hela tiden har det funnits en önskan, en dröm, att få fotografera ett bröllop. Så fick jag göra det, med två av de finaste människor jag någonsin träffat dessutom. Kan det bli bättre?

Jag erbjöd väl mig själv till en början, så när jag sen fick frågan så blev jag så jätte jätte glad. Jag som har svårt att känna glädje för något just nu, fick äntligen något att se fram emot som gjorde mig GLAD! Jag har läst, provat, läst och provat igen. Kameran blev min bästa vän vid lämning vid dagis, sen övade jag på vägen hem på olika motiv i olika ljus, för att förbereda mig så gott jag kunde på egen hand. Sen åkte vi ut och provfotade en dag. Dom såg så kära och lyckliga ut, så det var bara och börja knäppa. Dom blev så fina! Kanske inte just för att jag tog bilden fint och kanske inte för att inställningen var den bästa, men DOM var så fina och känslan ihop med bilderna gjorde att allt blev så bra. Dessutom fick vi lite idéer om var vi skulle stå på dagen D. Jag förstorade upp ett av dom och gav i bröllopspresent till brudparet, men det kan dom gärna byta till ett av de riktiga korten när de fått dom. Innehållet är så klart fritt.

Så kom då dagen D! Vädret var för min del bästa tänkbara. Molnigt men inte regn. Klart att brudparet önskade sol, men så mycket lättare för mig att undvika skuggor i ansikten eller utbrända bilder i starka solen. Den tittade dock fram lite grann några gånger, så det var inte helt grått och tråkigt. Jag var ute på Näs där vi skulle fota "före" bilderna på dom och fixade lite med kameran och objektiv mm. Sen när dom kom, i en jätte fin bil, en Nash 1929, så började dagen jag längtat efter så länge!

Fotograferingen flöt på bra. Tiden gick dock tok för fort, hade velat ta många fler bilder, men kyrkan väntade. Väl på plats i kyrkan så var det en av de finaste och mest rörande vigslar jag varit på. Musiken och de underbara paret, tårar på brudens kind och gästerna som torkade sina ögon - det var helt fantastiskt. Samma sak här som före, jag hade velat ta fler bilder från olika vinklar, men jag hann inte med det heller. Som om inte 400 kort var tillräckligt... Blir man någonsin nöjd??

Efter följde kort utanför kyrkan, kort på tjejgänget när vi var tillbaka ute på näs. Fotografering på middag, tal, spex och tårta. Men framför allt kort på bröllopsvalsen till låten "you´re the inspiration". Sen stod jag med kameran sista delen av kvällen och fotade dansande glada gäster. Det var en underbar dag och jag tror och hoppas att brudparet tyckte det samma. Klockan halv ett gick jag ut med min packning till bilen, med ca 1500 kort tagna sparade i datorn och en full kamera på det som jag inte tömt. Nöjd och glad över dagen och så tacksam att jag fick äran att föreviga en av de finaste dagarna i brudparets liv.

Så låt mig presentera - Sandra Jahnstedt och Stefan "Bengtsson" Jahnstedt - man och fru, kl 15.00,  2012-06-22 i Nykyrka kyrka!

Tack för en fantastisk dag, Sandra och Stefan!!!