Baksidan med ECT...

Nu är det lite drygt ett år sen jag avslutade min ECT behandling. Den som skulle göra mig bättre. Så här i efterhand så vet jag inte om jag kan säga att den gjorde det. Inte när jag läser mina dagboksanteckningar i vilket fall. 

Det som jag ser återkommande i mina anteckningar är att jag inte vet vad jag har varit med om vissa dagar. Många meningar börjar med "tydligen så..." Jag var väldigt förvirrad då. Mycket är helt borta från när jag låg inne, för att inte tala om året innan min ECT behandling. Det året är helt väck i stort sett. Speciellt sommaren. Jag kommer inte ihåg någonting knappt av vad som hände den sommaren. Jag tittar på kort och ser att jag varit på olika platser, men jag hittar inte minnet någonstans, hur mycket jag än letar. Det är ganska otäckt. Som tex när vi åkte till liseberg för ett par veckor sen. När jag svängde in på den parkeringsrutan jag tyckte passade jätte bra så säger barnen -precis där vi parkerade förra året mamma! Försökte förklara för barnen att vi faktiskt inte var på liseberg förra året. Att det var året innan när jag var gravid. Men nej då, vi var visst där förra sommaren. Dom berättade för mig vad vi åkte osv, men jag minns inget alls... Så ser i stort sett hela sommaren ut. Eller förresten hela året. Det är läskigt. Dom lovade mig att minnet skulle komma tillbaka efter ett tag, men nej då, det har det verkligen inte gjort. Det är svårt att acceptera ett sådant "hål" i mitt liv, men om man ser det från andra sidan så är det ju "bara" ett år av ett helt liv. Men ett år av barnens liv, känns tufft att acceptera.

Men nu, ett år senare, borde väl minnet vara "reparerat". Men nej, tyvärr, det är inte det. Jag har så många minnesluckor att jag nästan blir rädd för mig själv ibland. Även att jag får saker och ting återberättat för mig, noga och detaljrikt, så minns jag inte. Det värsta är när jag har lovat barnen något som jag sen inte kan stå för, missar barnens träningstider, glömmer tider hela tiden och minns inte alltid allt som hände igår eller i förra veckan. Det värsta är ju att det är många saker som jag aldrig kommer få reda på att jag "glömt". Sånt som ingen annan kommer på och kan ifrågasätta. Kanske är det inte viktigt då eller kanske bara folk ger upp hoppet och tycker att jag "sviker"? Men skriver jag inte upp detaljerat att jag lovar, tider jag måste hålla, tider som barnen måste hålla, samtal jag måste ringa ect - så försvinner det. Jag känner mig faktiskt handikappad på ett sätt, för jag glömmer ju så mycket och blir sen arg och besviken på mig själv. "Hur kunde jag glömma det???", är något jag ofta frågar mig. Som tur är har barnen ganska stor förståelse, men när jag glömmer saker jag lovat dom, såklart att dom blir besvikna! Tur är att jag har en stor kalender med mycket plats. Men även om den är fullklottrad så missar jag saker ändå. Jag kommer inte ihåg allt jag ska skriva upp...

Jag och min psykolog har börjat prata om detta. Han tror att jag fått en bestående skada efter ECTn. Men hur lätt är det att bevisa? Vi ska prata vidare om detta nästa vecka. Jag kommer att anmäla detta till socialstyrelsen om han verkligen tror att det kan vara fallet. Jag har hittat en person som verkligen engagerar sig i detta och har tänkt ta hjälp av honom.

Så nu skriver jag dagbok igen. Så detaljrikt jag kan och orkar om dagen som gått för att inte fler år ska "försvinna". Jag som hade tänkt att bli student till våren, möjligtvis till nästa höst, om jag inte kan jobba kvar på mitt jobb. Men nu undrar jag - klarar jag att plugga med ett så "förstört" minne?? Speciellt till det jag tänkt då man har stort ansvar och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ha det om inte minnet blir bättre. Men det känns mer som tvärtom. Att det bara blir sämre och sämre. DET är väldigt tragiskt att tänka på. Vart kommer det då sluta...???