Leja och Milian!

Fick äran och fota min systers små underbara barn! Barn är helt fantastiska och kan man bara fånga EN bild med just "det där" som ger hela bilden en känsla, så kan jag leva på det länge. Här är några av dom. Visst är barnen underbara?

Favoriter i repris!

Sitter och kollar igenom lite foton som jag tagit och även om jag lagt ut några är det massor jag inte visat! Många ligger förvisso på facebook, men inte här. Så jag tänkte köra lite favorit i repris och lägga ut lite bilder som jag tycker mycket om, som fängslar mig på något sätt. En del finns förståss redan, men en del är inte ens redigerade. Så här kommer några, precis som dom är!

Ja, då var det tok för längesen igen, av samma orsaker som alltid. Så trist att uppdatera samma dåliga mående varje gång. Så jag tänkte vinkla allt till en liten annan riktning. Jag får helt enkelt inrikta mig på vägen framåt. Hur och vad som händer för att jag förhoppningsvis ska må bättre.

Jag drog väl som vanligt igång igång lite för hårt. Började dricka soppa och motionera lite hysteriskt mycket. Men jag är ju sån. Allt ska ske på en gång när jag väl bestämt mig. Samma sak om jag börjar med något nytt projekt, så som virkning, stickning, scrapping osv, sånt som jag gett mig på för att avleda min ångest och för att jag tycker det är kul. Men då ska jag ha allt, på en gång. Jag vill inte bara köpa lite och ha och börja med utan vill ha allt på en gång helst. Precis sån är jag när det gäller mig själv och mitt eget mående också. Allt på en gång. Visst det gick ju lysande första veckan. - 2,6 kg tror jag det var. Det är ju en kick i sig, men jag inser inte, vill inte inse att allt går inte ta i det tempot nu. Min kropp är slut. Jag måste börja smått, det måste ta tid. Men det där jäkla tiden börjar jag bli trött på nu! Jag har gett det tid. Jag har väntat, kanske inte väntat självmant, men ändå. Det gick till i måndags. 

Hade tid nere hos lena då. Var sen och fick stressa som en tok det sista. Det var droppen. Slog i backen med en fet (märk fet) smäll. Lyckades ta mig till majas dans avslutning på onsdag eftermiddag, men allt annat ställde jag in. Torsdag lyckades jag ta mig upp och lämnade Ebbe på dagis, sen när jag kom hem så la jag mig i soffan och kom inte upp mer. Det gick inte. Ganska läskigt. Jag hade mer ont i kroppen än vid 40 graders feber och hade ångest till max. Mådde illa och var helt säker på att jag skulle kräkas så låg på toan en stund. Inte nog med det, dagis ringde och sa att ebbe troligtvis hade fått magsjuka. Jag bara kände att det här händer inte. Trots att vi bara har knappa 5 minuter till dagis förstod jag inte hur jag skulle ta mig dit. Therese (en av fröknarna) kom som tur var och mötte mig halvvägs med ebbe. Sen fick Jonny komma hem. Jag visste inte hur jag skulle reda mig själv med Ebbe.Jag satt här i hallen med ytterkläder på och orkade inte röra mig. Allt gjorde så ont! Sen blev det liggläge och har väl inte kommit upp på fötterna förrän nu. Först var jag helt säker på att jag hade fått magsjuka eller influensan, men så här efteråt, tror jag bara att det var kroppens sätt att säga ifrån. Att det var nog nu. Har haft sådana ångest anfall de här dagarna. obeskrivbart. De andra tre barnen fick stanna hos Johan tills imorgon ifall om att det var magsjuka. Nu är det sent och jag ska sova ett par timmar till och hoppas det är bättre imorgon när barnen kommer hem!

Som vanligt tuffa dygn. Men det har varit lite bättre en liten tid. Har fått ett nytt projekt som ska utföras i sommar, som jag tror att det är en av de saker -som jag på länge- känt mig glad över! Men denna gången tar jag det lugnt. Jag läser, övar inställningar, förbereder, kollar platser, antecknar MASSOR, allt för att det ska bli så bra som möjligt. MEN jag är ute i god tid och behöver inte stressa fram något. Jag tar det i min takt och hoppas att det ska bli skit bra. Eller vet ni, det kommer bli AS bra!!

Sannerligen sovdax. Det där med hur jag ska komma på fötter igen, ja det får bli i ett annat inlägg!

Take care!

...fattas det bitar eller varför blir det aldrig helt?

Det var längesen jag skrev nu, men det blev så tråkigt att upprepa sig hela tiden med hur dåligt allt är. Tyvärr är detta inte så mycket bättre. Men sen är det också så när jag inte har skrivit på så länge, så känns det inte som jag vet hur jag ska börja. Tja, det var längesen?? Nae... Sen har jag helt enkelt inte orkat. Den lilla energi jag haft har gått åt till vardagen, sen är det slut. Jag orkar inte mer. Helt tom i skallen och sätta sig och skriva och älta om mitt mående i textform känns blä. Då låter jag det hellre va. Vem vill läsa samma sak om och om igen. Negativ text dessutom? Men grejen är ju den att jag glömt att det är främst för min egen skull jag har min blogg. Jag skriver när jag vill, vad jag vill. Den som vill läser och den som inte vill skiter i det och vet ni? Det är faktiskt helt ok, det är ju så det ska vara.

Jag går och trycker tillbaka mitt mående som vanligt med tanken i huvudet -imorgon blir det nog bättre. Bara en dag till, bara jag härdar ut idag, då blir det nog bättre imorgon. Helt säkert. Men så länge jag pressar mig till max på det sättet så kommer jag aldrig bli bättre.Jag och alla andra i min omgivning måste acceptera att det inte är bra än. Jag är sjuk. Sjuk. SJUK! Suck... Jag vill inte att det ska vara så här. Jag orkar inte att det är så här. Jag vill gå tillbaka till mitt normala jag. Mitt friska jag. Mitt jag. JAG!!! Men idag fick jag nästan skäll av min läkare jag fick träffa denna gången. Jag måste acceptera hur jag mår. Ta hjälp av min omgivning. Jag måste säga när jag inte orkar. Och det måste alla runt mig måste försöka förstå mig. Jag mår inte bra, inte alls... och om jag inte börjar att ta mig själv på allvar så kommer jag hamna inne på avdelning F igen. För så illa är det. Jag vill bara inte att det ska vara så. Måste jag acceptera? Egentligen?

I övrigt? Ebbe växer så det knakar. Han pratar mer och mer för varje dag och hans söta "ne hee" när han inte hittar det han söker är för gulligt. Söt Ebbe. De andra tre växer också så det knakar så klart. Men det går ju inte lika fort. Tack och lov! En har redan växt om mig på längden och de två andra är på god väg. I år fyller dom 9, 11 och 13. 13? Fy sjutton vad tiden går. En tonåring i huset. HUJEDAMIG!! Med allt vad det innebär. Tonårstid, det är en jätte rörig tid, så om jag kunde skulle jag ladda med energi, men det är inte lätt när det är som det är. Så ja, jag får ta det som det kommer helt enkelt.

Sen - en ny bantningstid har dragit igång (jag inser verkligen att mitt liv står stilla när jag skriver det här. Dåligt mående och banta? Jag tror jag har skrivit det några gånger innan...). Men jag kör soppor nu igen. Jag får ångest av mat, jag ångest av ingen mat. Så jag kan lika gärna skippa mat. Jag tror att jag ska låta lördagskvällen vara lite "fri", för det är jätte svårt när det är lördagsmys med barnen och inte smaka. Någon gång kanske jag måste låta unna mig. Men jag måste bestämma mig innan, för jag när jag väl står där så kan jag inte välja, jag får ångest då. Men jag har några dagar på mig och bestämma mig. Men första veckan slutade på -2,6 kg så jag är jätte nöjd!

För att tänka på annat när allt känns skit så scrapbookar jag mer och mer! Det är jätte kul! Det kommer bilder framöver. Ska fota och lägga ut min små "mästerverk". För mig betyder dom mer än det man ser, för det samlar ihop mig just den stunden. Svårt och förklara, men ni kanske förstår lite hur jag menar?

Ja, så ser mitt liv ut idag 2012-03-12. Inte så mycket annorlunda som för ett år sen skulle jag tro. Men idag är idag och igår är igår. Bara och tänka framåt nu, jag tänker såklart att imorgon - då är det nog lite bättre, tror ni inte det?

Kram på er!