måndag 12 mars 2012

...fattas det bitar eller varför blir det aldrig helt?

Det var längesen jag skrev nu, men det blev så tråkigt att upprepa sig hela tiden med hur dåligt allt är. Tyvärr är detta inte så mycket bättre. Men sen är det också så när jag inte har skrivit på så länge, så känns det inte som jag vet hur jag ska börja. Tja, det var längesen?? Nae... Sen har jag helt enkelt inte orkat. Den lilla energi jag haft har gått åt till vardagen, sen är det slut. Jag orkar inte mer. Helt tom i skallen och sätta sig och skriva och älta om mitt mående i textform känns blä. Då låter jag det hellre va. Vem vill läsa samma sak om och om igen. Negativ text dessutom? Men grejen är ju den att jag glömt att det är främst för min egen skull jag har min blogg. Jag skriver när jag vill, vad jag vill. Den som vill läser och den som inte vill skiter i det och vet ni? Det är faktiskt helt ok, det är ju så det ska vara.

Jag går och trycker tillbaka mitt mående som vanligt med tanken i huvudet -imorgon blir det nog bättre. Bara en dag till, bara jag härdar ut idag, då blir det nog bättre imorgon. Helt säkert. Men så länge jag pressar mig till max på det sättet så kommer jag aldrig bli bättre.Jag och alla andra i min omgivning måste acceptera att det inte är bra än. Jag är sjuk. Sjuk. SJUK! Suck... Jag vill inte att det ska vara så här. Jag orkar inte att det är så här. Jag vill gå tillbaka till mitt normala jag. Mitt friska jag. Mitt jag. JAG!!! Men idag fick jag nästan skäll av min läkare jag fick träffa denna gången. Jag måste acceptera hur jag mår. Ta hjälp av min omgivning. Jag måste säga när jag inte orkar. Och det måste alla runt mig måste försöka förstå mig. Jag mår inte bra, inte alls... och om jag inte börjar att ta mig själv på allvar så kommer jag hamna inne på avdelning F igen. För så illa är det. Jag vill bara inte att det ska vara så. Måste jag acceptera? Egentligen?

I övrigt? Ebbe växer så det knakar. Han pratar mer och mer för varje dag och hans söta "ne hee" när han inte hittar det han söker är för gulligt. Söt Ebbe. De andra tre växer också så det knakar så klart. Men det går ju inte lika fort. Tack och lov! En har redan växt om mig på längden och de två andra är på god väg. I år fyller dom 9, 11 och 13. 13? Fy sjutton vad tiden går. En tonåring i huset. HUJEDAMIG!! Med allt vad det innebär. Tonårstid, det är en jätte rörig tid, så om jag kunde skulle jag ladda med energi, men det är inte lätt när det är som det är. Så ja, jag får ta det som det kommer helt enkelt.

Sen - en ny bantningstid har dragit igång (jag inser verkligen att mitt liv står stilla när jag skriver det här. Dåligt mående och banta? Jag tror jag har skrivit det några gånger innan...). Men jag kör soppor nu igen. Jag får ångest av mat, jag ångest av ingen mat. Så jag kan lika gärna skippa mat. Jag tror att jag ska låta lördagskvällen vara lite "fri", för det är jätte svårt när det är lördagsmys med barnen och inte smaka. Någon gång kanske jag måste låta unna mig. Men jag måste bestämma mig innan, för jag när jag väl står där så kan jag inte välja, jag får ångest då. Men jag har några dagar på mig och bestämma mig. Men första veckan slutade på -2,6 kg så jag är jätte nöjd!

För att tänka på annat när allt känns skit så scrapbookar jag mer och mer! Det är jätte kul! Det kommer bilder framöver. Ska fota och lägga ut min små "mästerverk". För mig betyder dom mer än det man ser, för det samlar ihop mig just den stunden. Svårt och förklara, men ni kanske förstår lite hur jag menar?

Ja, så ser mitt liv ut idag 2012-03-12. Inte så mycket annorlunda som för ett år sen skulle jag tro. Men idag är idag och igår är igår. Bara och tänka framåt nu, jag tänker såklart att imorgon - då är det nog lite bättre, tror ni inte det?

Kram på er!

Inga kommentarer: