Ja, vilken
ände börjar man i nu när det är så längesen jag skrev… Förbered er för ett
låååångt inlägg!
Anledningen
till att jag inte har skrivit är att jag helt enkelt inte orkat. Den lilla
energi som jag haft har helt enkelt gått åt till mig själv och har inte räckt
till något annat. Det har, och är, varit en fruktansvärt tuff tid som jag har
gått igenom och dessvärre är det inte ”bra” än. Hur man nu ska definiera ”bra”
nu. Frågorna om framtiden är många. Kommer det bli som vanligt igen, NÄR blir
det som vanligt igen i så fall??? Hur mycket huvudvärk kommer jag bli fri ifrån
och hur mycket kommer jag få leva med? När får jag tillbaka ork och energi för
att hitta på saker? När kommer jag orka vara social igen? När kommer jag få
livslusten tillbaka igen? Ja, som sagt, frågorna är många och jag vill såklart
veta svaret nu. Men jag får väl finna mig i att det kommer ge sig med tiden,
ingen kan ju veta något om framtiden, men önskar bara jag visste något så jag
kunde slappna av i tanken lite. För även om alla säger att det kommer bli bra,
har jag så svårt att övertyga mig själv om det. Framtiden kommer ge mig svaren,
gäller bara att jag kan landa i den tanken och låta allt ha sin gång…
I alla fall,
jag blev utskriven från ryhov den 11 oktober, efter 8 veckor på psykiatriska
avdelning F. Efter det har det varit upp och ner, aldrig stabil och jag slås så
lätt omkull. Har fortfarande inga reserver och försöker göra sånt som ska få
mig och må bra. Tvingar mig ut på promenader, försöker fota så mycket jag kan
när jag hittar lite, lite, inspiration till det. Försöker stilla mina tankar
och inte hålla på och älta om hur och varför det har blivit som det har blivit.
Det har jag gjort och nu är det slut med det. Nu finns det bara framåt, även om
det bara går och se timme för timme ibland. Har svårt och tänka på och planera
morgondagen. Har svårt att fokusera och koncentrera mig, så jag kan ha väldigt
svårt att hänga med i samtal ibland. Blir väldigt lätt stressad och ångesten
kommer på mig då och då. Ångesten som förut nästan gjorde mig handikappad till
vardags, blev ju faktiskt bättre av ECT:n. Men den kommer tillbaka lite mer för
varje vecka. Men främst när jag är trött, så jag försöker ta mig tid och
faktiskt lägga mig ner och vila när jag är ensam hemma om dagarna för att det
säkert ska fungera när barnen kommer hem. Det hjälper inte alltid, men jag
försöker…
Men det som
faktiskt för tillfället är ganska tufft och frustrerande är att jag har
förlorat så mycket av mitt minne. Sommaren och tiden jag låg inne är i stort
sett helt borta. Även om jag får saker återberättade för mig, så kommer det
inte tillbaka – tyvärr! Det känns ungefär som när man har druckit för mycket
alkohol och fått en minneslucka. Men min minneslucka är flera månader lång och
det är ganska läskigt att har pratat med folk och gjort saker som jag inte
kommer ihåg. Vet inte hur jag har varit eller vad jag har sagt. Kommer varken
ihåg Emil eller Måns födelsedagar, eller att vi varit på Liseberg eller Kolmården.
Jag har skrollat bland mina SMS för att kolla om det är något jag kan uppdatera
mig med. Hittade meddelanden som jag inte hade en aning hade skickats. Har
kollat meddelanden på FB och samma sak där. Skulle nu någon läsa detta och vet
något som jag förmodligen glömt bort, så får ni gärna höra av er. Jag får ofta
frågan, både från sjukvården och bland vänner, ”var det värt det”? Först var
jag ganska tveksam, men nu får jag nog säga att det var det. Minnesluckan som
först kändes oändlig är ju ändå en ganska kort period av mitt liv. Även om de
dagarna aldrig kommer tillbaka, så kommer
det ju nya. Ångesten blev ju så mycket bättre och det är värt ganska
mycket! Men, det skulle ju göras en underhållsbehandling som skulle hålla kvar
effekten av ECT:n framöver, men jag tackade nej till den pga mina minnesluckor.
Nu vet jag inte längre. Ångesten smyger på mig mer och mer och jag är livrädd
att det ska bli som innan när effekten avtagit ännu mer. Min psykolog ska kolla
upp det, hur det verkar, så får jag ta
beslutet sen.
Det som
också fortfarande plågar mig är detta ifrågasättande av livet. Jag hatar och
känna och tänka i de banorna! Försöker tänka att det inte är jag som tänker så,
utan depressionen. En av dagarna när
jag låg inne kom sjukhusprästen och hälsade på oss på avdelningen (har kanske
skrivit det innan?). Vi satt och pratade om allt och inget och fick många kloka
svar på våra funderingar. Jag tycker om och prata med präster, dom känns
lugnande och trygga på något vis. Jag har nu i efterhand reagerat på en sak som
han sa. Jag frågade honom hur han såg på allt elände som folk dör av i förtid.
Han som sjukhuspräst måste ju se mycket hemskt som faktiskt händer varje dag.
Tänkte bla på linda som dog i cancer. Då fick jag till svar att detta inte är
paradiset. Det är livet och här finns både gott och ont. Sen kommer vi till
paradiset och där får alla det bra! Då lät det ganska klokt, men nu i efterhand
undrar jag om det var så bra att säga det till ett gäng psykiskt sjuka, där
möjligtvis hälften var självmordsbenägna? Det kanske gör att deras val blir
ännu lättare? Jag hade inte sådana tankar, så jag tänkte kanske inte så mycket
på det. Nu efteråt när jag får de där ”meningslöst tankarna” så tänker jag
ibland på det han sa. När jag sitter och funderar på all skit man ska utstå och
kämpa sig igenom, så säger han att man kommer till paradiset sen när man gått
vidare? Nu härjar tankar och funderingar fritt, det märks kanske, men vad det är skönt och skriva av sig! Nu får ni
absolut inte tro att jag är självmordsbenägen eller har några sådana tankar!
Men, jag mår heller inte bra, men skulle jag ha det så skulle jag inte vara
hemma utan tillbaka på ryhov och ta hand om mig själv. För jag har många
omkring mig som jag älskar och som jag behövs för. Jag har inga tankar på något
annat än att finnas här så länge jag får. Brukar gå in på lindas blogg ibland
och påminna mig själv om hur bräckligt livet är och att jag ska vara tacksam!
Men är man sjuk så är man… Det blir bättre.
Så vad
händer nu då? Jag tar en dag i taget. Försöker tänka positivt. Ler och njuter
med mina barn. Försöker ta min dagliga promenad och stilla mina tankar i
naturen. Jag tar mig framåt i små steg och prioriterar mig själv före alla hemmets
”måsten” som städning och tvättning. Jonny gör mycket när jag inte orkar och
allt löser sig tillslut. Jag måste bara sluta stressa upp mig för en massa
saker hela tiden. Jag SKA hitta något som jag vill göra för min själv en kväll
i veckan. Något som jag kommer längta efter och se fram emot, tex ridning. Från
och med nu finns det ett JAG som måste vårdas för att orka finnas för alla
andra. Innan var det alla andra först, sen ett jag. Känner mig egoistisk om jag
sätter mig själv först och det är väl lite typiskt en mamma och göra så. Klart att
barnen går först, men det ena utesluter inte det andra. För att orka vårda
måste man vårdas.
Jag tar helt
enkelt en dag i taget och klättrar ytterligare ett steg på min stege och jag
vet att snart kommer jag upp och kommer få en bra utsikt, orka ta in och se
alla intryck och vara på samma höjd som alla andra. Då kommer jag slippa se och
längta upp hela tiden, upp dit alla andra är. Men det gäller väl också att inse
att alla inte är högst upp hela tiden. Allt behöver inte vara perfekt för att
vara bra. Vi kan må bra och nöja oss med lite mindre än perfekt. Bara man kan
se det, att det faktiskt fungerar ändå, så
är man på väg. Det är min egen teori och nu ska jag sluta filosofera om
allt och inget.
Det var verkligen
en uppdatering det. Nu kan jag börja om och blogga som vanligt och jag hoppas
att allt kommer vara lite mer positivt framöver. Jag behöver se det som är lite
bra och jag tror på mig själv!! HEJJA MIG OCH HEJJA LIVET!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar