Min diagnos...

Bilden är lånad från poisonedshadow.wordpress.com

(inlägget är skrivet 2011-12-23)

Efter mycket ångest, deppighet och känslan "jag pallar inte mer" satt jag åter igen på psykakuten för att få någon typ av hjälp, någon typ av plan eller någon ny medicin. Ja vad som helst, bara NÅGOT som kunde hjälpa mig ur den jäkla härva! Hjälp vet jag inte om jag fick, men jag fick ett svar. Jag fick en diagnos. En diagnos? Vad innebär det nu då? Vad säger man nu? Min sjukdom? Jag fick tyvärr inte så mycket svar där inne och ingen psykolog har jag heller så jag vet inte så mycket mer. Men det jag lider av är GAD. Generaliserat ångest syndrom. Vilket den läkaren jag hade, trodde jag lidit av en längre tid. Därför fick jag min huvudvärk. Mina värktabletter som jag åt för att kunna jobba varje dag, höll mig över ytan, likaså dom jag fick under min graviditet. Men sen när Ebbe kom och jag inte åt några tabletter som kunde få mig att slappna av, tillsammans med att Ebbe bara skrek och skrek, gjorde att det rann över. All min ångest har gjort, utöver huvudvärken, att jag har blivit deprimerad. Ångesten kommer jag får leva med. I vilken omfattning och hur det kommer påverka mig i framtiden, har jag ingen aning om. Men, jag har fått en förklaring på frågan - varför blir jag aldrig bra??? Nu vet jag. Nu vill jag bara veta hur det kommer se ut för mig i framtiden. För just nu är vardagen rätt och slätt - skit!

Hur jag ska reda ut vardagen nu när jag har alla barn ensam hemma, har jag ingen aning om. Egentligen ska ju jonny vara hemma, när jag inte orkar. Men jag ber honom bara i nödfall, när jag är på bristningsgränsen. Vilket är fel, för jag kan aldrig återhämta mig då. Jag ligger på gränsen och kämpar varje dag för att inte ramla ner, men att komma längre från kanten, det gör jag aldrig. Jag är ständigt stressad och ångestfylld och "reder inte ut" när alla barnen är omkring mig och inte är lugna. Jag orkar inte med alla vardagens bestyr som att göra frukost, middag, ta hand om disken, planera dagen... Hela jag, hela mitt inre blir så otroligt trött när kroppen får jobba psykiskt hela tiden. Den går på högvarv, varken jag vill eller inte. Lugnande hjälper för stunden, men bara på ytan. Jag har sovit i nästan två dygn nu. Har knappt varit kontaktbar. Sluddrar något ohörbart till svar, som jag inte är medveten om själv. TUR att barnen är medvetna om det och att dom är så pass stora! Ebbe har varit på dagis och igår fick Jonny komma hem och hämta honom, för jag lyckades inte ta mig upp från soffan. Idag fick jag tvinga mig upp, men är helt slut, helt "off".

Men jag har i alla fall fått förklaring på saker som jag "lidit" av under många år, som jag har ifrågasatt men inte mer. Men innan har det bara varit en "mild" grad av GAD. Men nu, nu finns det inget som heter "mild" eller "lindrig". Nej nu är den svår och för mig, "fruktansvärd". Tacka vare att jag inte tog hand om mig själv när varningssignalerna kom, som tex huvudvärken... Nu får jag stå här med en livslång sjukdom som kan bli bättre, men aldrig bra! Och som sagt, hur det kommer påverka mig i framtiden vet jag inte. Någon gång kanske jag får prata med någon som VET och som har TID att prata med mig om denna diagnos. Vore ganska skönt och få veta... tills dess letar jag svar på google.

Tills dess så har den stackars stressade läkare jag fick träffa höjt mina antidepp mediciner ännu högre, mina ångest mediciner tills den andra börjar verka ännu högre och sen är det massor med jobb med mig själv som är den medicin som kommer hjälpa mig bäst i framtiden. Jag står på kö till en psykolog, jag står i kö till KBT. Men att få en psykläkare tar dessvärre tid. 2 månaders väntetid. Galet. Men så fungerar psykvården. Inte undra på att det är högt tryck på psykakuten.

Nu har jag i alla fall en läkartid den 4 januari, tack och lov. Jag vill att även Jonny ska vara med, för han behöver samma information som jag. Så ja, vi får se hur det går. Tufft kommer det i alla fall vara ett tag till. Men hoppas sannerligen det vänder snart!