Idag hade jag tid hos läkaren. Första planerade läkartiden på evigheter. En överläkare från jönköping kommer hit en dag i veckan och äntligen fick jag en tid. Jag tog med mig Jonny för att han skulle få höra exakt hur jag mår och få samma information om GAD som jag fick. Vet inte hur mycket han lyssnade men... Jag lyssnade i alla fall så mycket jag kunde. Jag tappar så lätt bort mig när jag måste sitta och lyssna på ett längre information samtal. Måste koncentrera mig till max, men han var verkligen jätte bra och han såg på mig när jag tappade bort mig för då pausade han lite och liksom "väntade in" mig. Han pratade sakta och var väldigt noga med att få med allt och lyssnade väldigt noga på vad jag hade och säga. Jag måste dock börja tänka om vad gäller min framtid...
Man tänker ju sig alltid den "perfekta bilden" när man tänker framåt. Inget fel i det för det vore ju för tråkigt och man tänkte tvärtom. Men när något ändrar den där bilden permanent då måste man tänka om... Det kan vara både positiva saker och negativa. I detta fallet är det inte positivt och tankarna på framtiden är som "avhuggna".
Att leva med GAD är som att gå runt och vara rädd hela tiden, eller ha ångest som är ett bättre namn. Jag har ganska nära till "panik gränsen", mer än vad andra har. Därför jag så lätt får panikångest för det behövs så lite för att nå upp dit. När kroppen går omkring med så mycket ångestkänslor så hela tiden så blir den ganska trött. Jag blir så matt. Sen blir minnet också enormt påverkat. Vilket förklarar om jag upprepar mig här många gånger när jag skriver... Dessutom är det ett otroligt stresspåslag att gå runt med ångest hela tiden vilket inte gör att jag känner mig mer pigg direkt. Sen ihop med depressionen så är det ju inte konstigt att jag mår skit. Psykoterapi ihop med mediciner är det som kommer hjälpa mig. Medicin justeringar kommer det förmodligen bli, men det vet vi inte än. Det finns så mycket att skriva om detta att jag skulle kunna hålla på i oändligheter, men det var väl inte det jag skulle skriva om idag, utan framtiden...
Jag frågade honom vad han trodde om jobbet. Meningen var ju att jag skulle börja jobba den 15 januari, på halvfart i alla fall. Men det blir det tydligen inte. Jag vet inte hur länge jag blir sjukskriven, fick inget datum, men kanske till sommaren. Men sen tillade han att jag förmodligen inte kommer kunna jobba heltid, någonsin... Vi vet inte, vi kan inte säga något om framtiden - det kan ingen, men han trodde inte att jag skulle klara det med min kropps stresspåslag. Det slog undan fötterna på mig lite om jag ska vara ärlig. Jag går ju hela tiden och väntar på att jag ska bli bättre, så jag kan börja jobba igen, så allt kan bli som vanligt. Normalt. Men då sa han till mig att normalt för mig, är inte normalt för någon annan och vise versa. Mitt liv är normalt, för mig, men kanske inte för dig. Men hur det än blir, så blir det normalt för mig. Luddigt? Ja lite kanske. Som mitt huvud...
Det känns tungt idag. Det känns som jag fått en dom. Men ändå borde jag vara lite lättad, för nu har jag fått veta och fått svar på många av mina frågor. Men det är ändå tufft när allting rubbas och det inte blir som jag hade tänkt. Jag måste nog bara smälta allt lite. Har så mycket ångest och orkar inte riktigt tänka just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar