Tungt in - lätt ut!

Ja, det är väl det vi måste tro, varenda dag!

 Ja idag var det då dax för det där hemska besöket som jag helst velat slippa. Men jag är inte ensam, jag är inte den första och heller tyvärr inte den sista som suttit i onkologens väntrum.

Morgonen var som i en dimma. Kunde inte tänka, jag var bara helt "off". Jonny fick lov och stanna hemma idag på förmiddagen och gå och lämna Ebbe på dagis. Min ångest var stark nog. Jag hade inte räckt till, till Ebbe med. Jag hade aldrig lyckats. Men jag är ju sjukskriven och Jonny ska ju vara hemma när det blir jobbigt för mig, men jag får ändå dåligt samvete när jag brister i min roll som mamma. Vi kom i alla fall iväg och Jonny körde mig till Ryhov och åkte sen och jobbade. Jag gick in på ryhov, som jag gjort så många gånger förr. Men idag var det annorlunda. Människorna omkring mig såg suddiga ut och som att dom inte var i samma värd som jag. Jag var som i en bubbla. Gick mot onkologen med en knut i magen. När jag svängde in i den korridoren leder till onkologen, kändes allt bara så fel. Fel, fel, FEL!!! Naturligtvis låg den allra längst bort och det blev många steg bort mot dörren som jag helst inte ville titta på. Halva gången var dessutom släkt, vilket gjorde att det ännu mer kändes som att den där dörren ledde in mot det "mörka". Onkolgen-cancer-döden... ja det var väl orden som slog i takt med mina steg i mitt huvud. Jag VET att det är fel och tänka så, jag vet att ett besök på onkologen inte betyder cancer, jag vet att cancer inte alltid betyder döden, men ändå... Man rår ju inte för sina tankar och idag gick det inte att styra om dom. Korridoren kändes allt mörkare, allt smalare och allt trängre. Tillslut kom jag fram, öppnade den stora dörren, tänkte mer dumma tankar "ja ha, är det här dörren som leder mig in i cancer världen? Är det här dörren mot döden?" FEL igen, men orkade inte ens försöka skyffla bort mina tankar. Dom fick väl härja fritt en stund, jag orkade inte helt enkelt. 

Tog min nummerlapp. Nummer 15. Satte mig på en stol och tänkte på alla andra som suttit här före mig. Tänkte åter igen att det är fel. Jag ska inte sitta i detta väntrummet, det är så FEL! De flesta får ju beskedet att det inte är något alls, men en del får ju ett negativt svar. Skulle jag få det idag? Eller skulle jag bli en av dom som gick lättade härifrån med ett positivt besked? Tänkte på Linda när hon satt i väntrummet, gravid och hade ingen aning om vad som väntade. Satt och funderade på vilken stol hon satt på, vilken läkare hon hade och hur hon kände. Ursh det är så tragiskt och jag kan inte förstå att det finns så hemska sjukdomar som tar bort människor så fort, underbara människor som vill finnas här, och som vi vill ska finnas här, bland alla de älskar. Jenny Lindén! Äntligen min tur! Nu kunde jag sluta fundera på alla knäppa tankar som verkligen härjade i mitt huvud!

Läkaren var jätte bra! Han frågade först om mina besvär och om jag var rädd att det var cancer. Ja sa jag, det känns som något är fel och jag är livrädd. Ja sa han, det är därför du är här idag, för att jag ska kunna säga till dig att allt ser bra ut - och att du INTE har cancer... Han tryckte och klämde. Tyckte inte det så konstigt ut. Knölen trodde han var fettvävnad och inget att oroa sig för. Men det är trots allt en knöl och bröstet är stort, så jag fick gå vidare ner till mammografin för att, som han sa, att jag skulle bli helt säker på att det inte var något farligt. 

Gick en trappa ner och gick bort till mammografin. Undertiden gick jag och funderade på hur han skulle förklara sig när det visar sig att det inte är fettvävnad, utan något annat? Klart han måste vara positiv inför mig, men sitta och ljuga går ju inte! Ja så säker var jag på att det var något konstigt med mitt bröst, för det är ju så förändrat.

Satte mig i nästa väntrum. Där satt jag med en dam som läste och en utländsk kvinna i 40 års åldern som bara grät. Allt var overkligt och skrämmande och jag visste inte vad jag skulle känna. Började stänga av mig själv, för att skydda mig själv, det var enklare så. Jag behövde bara vänta i tio min så var det min tur. Efter mycket dragande och vridande var jag klar och fick gå tillbaka upp till onkologen. Det var tunga steg uppför trappan, men OM det hade visat något, så borde dom väl fortsatt med ultraljud eller någon mer undersökning? Nu fick jag gå tillbaka upp så det kan väl inte varit något, eller?

Jag gick upp och sa att jag var klar, fick vänta en stund i väntrummet igen, sen kom min läkare och hämtade mig igen. "Precis som jag sa Jenny, inget är fel, knölen är fettvävnad och det är inget konstigt!" Va? Menade han vad han sa?? Jag var verkligen så inställd på att det var något som var fel, så jag förstod inte, kunde inte ta in vad han sa. Men, sa jag, varför är det så svullet och hårt? Ja sa han, det kan bli så ibland beroende på vart i menscyklen man befinner sig. Jo, men det vet ju jag med, men det har ju varit så här i flera månader? Det kunde han inte riktigt förklara. Men inflammatoriskt trodde han inte att det kunde va, för jag hade ju ingen feber. Men det behöver man ju inte ha, för det har jag läst mig till. Det kan vara diffusa symtom och därför lätt att missa. Men nej då, det trodde han inte alls att det var. Det var ju bra och jag borde jubla. Men ändå känner jag mig inte lugn. Han lovade ju mig att jag skulle bli det efter mammografin, men varför är jag inte det då?? 

Klart jag är lättad. Knölen var ju i alla fall inget farligt! Det var ju skönt. Det litar jag på att dom såg på röntgen. Men så länge bröstet är stort, ömt och "i vägen" så har jag nog svårt för att koppla bort det. Tänk om dom missar något? Jag vet, jag måste släppa det nu. Är det likadant om ett par månader så får jag väl ringa igen. Det blir säkert bra. Jag måste bara lära mig att lita på läkarna, vilket jag ibland har lite svårt för.

Jag tackade och gick ut. Dörren ut från mottagningen var dörren ut. Ut och bort från vägen mot döden. Jag är frisk. För mig gick det bra och korridoren såg lite ljusare ut, trots släckta lampor och den såg större ut och det var lättare att gå igen. Nu var Ryhov som vanligt igen. Människorna såg ut som vanligt och allt kretsade inte runt mig längre! Bubblan var borta och jag är så glad för det!

Vill bara avsluta med uppmaningar till Er. Glöm inte undersöka era bröst, en gång i månaden precis efter mens! Minsta avvikelse ska Ni söka för och få det kollat. Hellre en gång för mycket än en gång för sent... Var rädda om Er och ta hand om alla underbara runt omkring Er!!!!