Min diagnos...

Bilden är lånad från poisonedshadow.wordpress.com

(inlägget är skrivet 2011-12-23)

Efter mycket ångest, deppighet och känslan "jag pallar inte mer" satt jag åter igen på psykakuten för att få någon typ av hjälp, någon typ av plan eller någon ny medicin. Ja vad som helst, bara NÅGOT som kunde hjälpa mig ur den jäkla härva! Hjälp vet jag inte om jag fick, men jag fick ett svar. Jag fick en diagnos. En diagnos? Vad innebär det nu då? Vad säger man nu? Min sjukdom? Jag fick tyvärr inte så mycket svar där inne och ingen psykolog har jag heller så jag vet inte så mycket mer. Men det jag lider av är GAD. Generaliserat ångest syndrom. Vilket den läkaren jag hade, trodde jag lidit av en längre tid. Därför fick jag min huvudvärk. Mina värktabletter som jag åt för att kunna jobba varje dag, höll mig över ytan, likaså dom jag fick under min graviditet. Men sen när Ebbe kom och jag inte åt några tabletter som kunde få mig att slappna av, tillsammans med att Ebbe bara skrek och skrek, gjorde att det rann över. All min ångest har gjort, utöver huvudvärken, att jag har blivit deprimerad. Ångesten kommer jag får leva med. I vilken omfattning och hur det kommer påverka mig i framtiden, har jag ingen aning om. Men, jag har fått en förklaring på frågan - varför blir jag aldrig bra??? Nu vet jag. Nu vill jag bara veta hur det kommer se ut för mig i framtiden. För just nu är vardagen rätt och slätt - skit!

Hur jag ska reda ut vardagen nu när jag har alla barn ensam hemma, har jag ingen aning om. Egentligen ska ju jonny vara hemma, när jag inte orkar. Men jag ber honom bara i nödfall, när jag är på bristningsgränsen. Vilket är fel, för jag kan aldrig återhämta mig då. Jag ligger på gränsen och kämpar varje dag för att inte ramla ner, men att komma längre från kanten, det gör jag aldrig. Jag är ständigt stressad och ångestfylld och "reder inte ut" när alla barnen är omkring mig och inte är lugna. Jag orkar inte med alla vardagens bestyr som att göra frukost, middag, ta hand om disken, planera dagen... Hela jag, hela mitt inre blir så otroligt trött när kroppen får jobba psykiskt hela tiden. Den går på högvarv, varken jag vill eller inte. Lugnande hjälper för stunden, men bara på ytan. Jag har sovit i nästan två dygn nu. Har knappt varit kontaktbar. Sluddrar något ohörbart till svar, som jag inte är medveten om själv. TUR att barnen är medvetna om det och att dom är så pass stora! Ebbe har varit på dagis och igår fick Jonny komma hem och hämta honom, för jag lyckades inte ta mig upp från soffan. Idag fick jag tvinga mig upp, men är helt slut, helt "off".

Men jag har i alla fall fått förklaring på saker som jag "lidit" av under många år, som jag har ifrågasatt men inte mer. Men innan har det bara varit en "mild" grad av GAD. Men nu, nu finns det inget som heter "mild" eller "lindrig". Nej nu är den svår och för mig, "fruktansvärd". Tacka vare att jag inte tog hand om mig själv när varningssignalerna kom, som tex huvudvärken... Nu får jag stå här med en livslång sjukdom som kan bli bättre, men aldrig bra! Och som sagt, hur det kommer påverka mig i framtiden vet jag inte. Någon gång kanske jag får prata med någon som VET och som har TID att prata med mig om denna diagnos. Vore ganska skönt och få veta... tills dess letar jag svar på google.

Tills dess så har den stackars stressade läkare jag fick träffa höjt mina antidepp mediciner ännu högre, mina ångest mediciner tills den andra börjar verka ännu högre och sen är det massor med jobb med mig själv som är den medicin som kommer hjälpa mig bäst i framtiden. Jag står på kö till en psykolog, jag står i kö till KBT. Men att få en psykläkare tar dessvärre tid. 2 månaders väntetid. Galet. Men så fungerar psykvården. Inte undra på att det är högt tryck på psykakuten.

Nu har jag i alla fall en läkartid den 4 januari, tack och lov. Jag vill att även Jonny ska vara med, för han behöver samma information som jag. Så ja, vi får se hur det går. Tufft kommer det i alla fall vara ett tag till. Men hoppas sannerligen det vänder snart!

Fantastiska Freja i studion!

Ja, då har jag lämnat ifrån mig mitt första "beställda" studiojobb. Eller vad jag nu ska kalla det. En kompis kom hit så jag kunde fota hennes söta dotter lite i studion. Det var första gången jag ställde upp allt själv. Ställde in blixtarna och så vidare. Alla bilder är inte perfekt i ljus och brus, men vad gör väl det? Freja lyser ju av sig själv, att de där mörka områdena inte gör något. Inte för mig i alla fall. För att vara första gången är jag ändå ganska nöjd. Skulle behöva en reflexskärm dock, som inte är så stor som kan ljusa upp lite snett under/framifrån. Men det får bli efter jul! Och lite mer ljus från höger, om jag ska va petig. Här kommer några bilder i alla fall. Svårt och välja ut vilka bara! Hon är så otroligt söt!

Skrev ju att jag hade svårt att välja... Tack för en trevlig förmiddag Kicki och Freja!

Tungt in - lätt ut!

Ja, det är väl det vi måste tro, varenda dag!

 Ja idag var det då dax för det där hemska besöket som jag helst velat slippa. Men jag är inte ensam, jag är inte den första och heller tyvärr inte den sista som suttit i onkologens väntrum.

Morgonen var som i en dimma. Kunde inte tänka, jag var bara helt "off". Jonny fick lov och stanna hemma idag på förmiddagen och gå och lämna Ebbe på dagis. Min ångest var stark nog. Jag hade inte räckt till, till Ebbe med. Jag hade aldrig lyckats. Men jag är ju sjukskriven och Jonny ska ju vara hemma när det blir jobbigt för mig, men jag får ändå dåligt samvete när jag brister i min roll som mamma. Vi kom i alla fall iväg och Jonny körde mig till Ryhov och åkte sen och jobbade. Jag gick in på ryhov, som jag gjort så många gånger förr. Men idag var det annorlunda. Människorna omkring mig såg suddiga ut och som att dom inte var i samma värd som jag. Jag var som i en bubbla. Gick mot onkologen med en knut i magen. När jag svängde in i den korridoren leder till onkologen, kändes allt bara så fel. Fel, fel, FEL!!! Naturligtvis låg den allra längst bort och det blev många steg bort mot dörren som jag helst inte ville titta på. Halva gången var dessutom släkt, vilket gjorde att det ännu mer kändes som att den där dörren ledde in mot det "mörka". Onkolgen-cancer-döden... ja det var väl orden som slog i takt med mina steg i mitt huvud. Jag VET att det är fel och tänka så, jag vet att ett besök på onkologen inte betyder cancer, jag vet att cancer inte alltid betyder döden, men ändå... Man rår ju inte för sina tankar och idag gick det inte att styra om dom. Korridoren kändes allt mörkare, allt smalare och allt trängre. Tillslut kom jag fram, öppnade den stora dörren, tänkte mer dumma tankar "ja ha, är det här dörren som leder mig in i cancer världen? Är det här dörren mot döden?" FEL igen, men orkade inte ens försöka skyffla bort mina tankar. Dom fick väl härja fritt en stund, jag orkade inte helt enkelt. 

Tog min nummerlapp. Nummer 15. Satte mig på en stol och tänkte på alla andra som suttit här före mig. Tänkte åter igen att det är fel. Jag ska inte sitta i detta väntrummet, det är så FEL! De flesta får ju beskedet att det inte är något alls, men en del får ju ett negativt svar. Skulle jag få det idag? Eller skulle jag bli en av dom som gick lättade härifrån med ett positivt besked? Tänkte på Linda när hon satt i väntrummet, gravid och hade ingen aning om vad som väntade. Satt och funderade på vilken stol hon satt på, vilken läkare hon hade och hur hon kände. Ursh det är så tragiskt och jag kan inte förstå att det finns så hemska sjukdomar som tar bort människor så fort, underbara människor som vill finnas här, och som vi vill ska finnas här, bland alla de älskar. Jenny Lindén! Äntligen min tur! Nu kunde jag sluta fundera på alla knäppa tankar som verkligen härjade i mitt huvud!

Läkaren var jätte bra! Han frågade först om mina besvär och om jag var rädd att det var cancer. Ja sa jag, det känns som något är fel och jag är livrädd. Ja sa han, det är därför du är här idag, för att jag ska kunna säga till dig att allt ser bra ut - och att du INTE har cancer... Han tryckte och klämde. Tyckte inte det så konstigt ut. Knölen trodde han var fettvävnad och inget att oroa sig för. Men det är trots allt en knöl och bröstet är stort, så jag fick gå vidare ner till mammografin för att, som han sa, att jag skulle bli helt säker på att det inte var något farligt. 

Gick en trappa ner och gick bort till mammografin. Undertiden gick jag och funderade på hur han skulle förklara sig när det visar sig att det inte är fettvävnad, utan något annat? Klart han måste vara positiv inför mig, men sitta och ljuga går ju inte! Ja så säker var jag på att det var något konstigt med mitt bröst, för det är ju så förändrat.

Satte mig i nästa väntrum. Där satt jag med en dam som läste och en utländsk kvinna i 40 års åldern som bara grät. Allt var overkligt och skrämmande och jag visste inte vad jag skulle känna. Började stänga av mig själv, för att skydda mig själv, det var enklare så. Jag behövde bara vänta i tio min så var det min tur. Efter mycket dragande och vridande var jag klar och fick gå tillbaka upp till onkologen. Det var tunga steg uppför trappan, men OM det hade visat något, så borde dom väl fortsatt med ultraljud eller någon mer undersökning? Nu fick jag gå tillbaka upp så det kan väl inte varit något, eller?

Jag gick upp och sa att jag var klar, fick vänta en stund i väntrummet igen, sen kom min läkare och hämtade mig igen. "Precis som jag sa Jenny, inget är fel, knölen är fettvävnad och det är inget konstigt!" Va? Menade han vad han sa?? Jag var verkligen så inställd på att det var något som var fel, så jag förstod inte, kunde inte ta in vad han sa. Men, sa jag, varför är det så svullet och hårt? Ja sa han, det kan bli så ibland beroende på vart i menscyklen man befinner sig. Jo, men det vet ju jag med, men det har ju varit så här i flera månader? Det kunde han inte riktigt förklara. Men inflammatoriskt trodde han inte att det kunde va, för jag hade ju ingen feber. Men det behöver man ju inte ha, för det har jag läst mig till. Det kan vara diffusa symtom och därför lätt att missa. Men nej då, det trodde han inte alls att det var. Det var ju bra och jag borde jubla. Men ändå känner jag mig inte lugn. Han lovade ju mig att jag skulle bli det efter mammografin, men varför är jag inte det då?? 

Klart jag är lättad. Knölen var ju i alla fall inget farligt! Det var ju skönt. Det litar jag på att dom såg på röntgen. Men så länge bröstet är stort, ömt och "i vägen" så har jag nog svårt för att koppla bort det. Tänk om dom missar något? Jag vet, jag måste släppa det nu. Är det likadant om ett par månader så får jag väl ringa igen. Det blir säkert bra. Jag måste bara lära mig att lita på läkarna, vilket jag ibland har lite svårt för.

Jag tackade och gick ut. Dörren ut från mottagningen var dörren ut. Ut och bort från vägen mot döden. Jag är frisk. För mig gick det bra och korridoren såg lite ljusare ut, trots släckta lampor och den såg större ut och det var lättare att gå igen. Nu var Ryhov som vanligt igen. Människorna såg ut som vanligt och allt kretsade inte runt mig längre! Bubblan var borta och jag är så glad för det!

Vill bara avsluta med uppmaningar till Er. Glöm inte undersöka era bröst, en gång i månaden precis efter mens! Minsta avvikelse ska Ni söka för och få det kollat. Hellre en gång för mycket än en gång för sent... Var rädda om Er och ta hand om alla underbara runt omkring Er!!!!

Ebbe i första snön!

Ebbe är fortfarande hemma från dagis och kommer vara det hela veckan. Han är väl inte sjuk, men han är dunderförkyld och tycker väl att det är mest rättvist för hans del att få stanna hemma. Även om jag verkligen skulle behöva tiden att ta igen mig lite, för jag mår verkligen inte bra alls. Men han går ju bara runt här och gnäller och skriker och är mest missnöjd hela tiden, så jag tänkte att han skulle få gå ut lite för första gången i snön idag. Han vill säkert komma ut lite med. Han började skrika när jag började försöka få på honom overallen och slutade inte förrän vi kom in igen och han äntligen somnade. Snön var jobbig och gå i, den var kall och ramla i och vantarna ville inte hålla i spaden... ha ha, lilla plutten, det var ingen rolig upplevelse alls. Det gick bra att sitta i pulkan, men så välte den med såklart, sen var det verkligen kört. Så vi blir inne resten av dagen!

Sen har den kommit. Tiden. Tiden som innebär en klump i magen. Bara namnet onkolog gör ju att det drar ihop sig, även om jag vet att bröstmottagningen ligger där, men ändå. När jag ringde in så sa dom att det var lång kö. Att jag skulle få vänta minst fyra veckor. I värsta fall tills efter jul! Men då hade fortfarande inte en läkare bedömt min remiss, så hon kunde inget annat lova. Så damp brevet ner och jag har tid redan på måndag! Så skönt var min första tanke. Sen, när jag tänkt lite så började jag fundera på varför jag fått en tid så fort. Tror dom att det kan vara något eller har jag bara tur? Jag vet, jag ska inte hålla på och tänka så himla mycket! Men det är svårt att låta bli... Jag får helt enkelt vara glad för att jag fått en tid så snabbt och vara tacksam för det. Det stod att det kunde ta upp mot 5 timmar så det är väl lika bra att ställa in sig på att vara där en stund. Men sen får jag i alla fall veta och det är ju skönt.

I övrigt har jag en riktig down period vad gäller min depression. Det är oerhört tufft och jobbigt. Minnet börjar svikta och jag har svårt att orka dagarna. Blir det för mycket omkring mig så blir det ett kaos i hela mig och jag reder inte ut det. Jag börjar bli bitter och arg, på sjukvården och mig själv. Det får va slut nu! Jag måste få bli bra NU!!!! Jag har telefontid till läkaren i eftermiddag, så får vi se vad han säger. Svårt att tro att han har något nytt och komma med, men vem vet?

Första snön!

 

Så kom äntligen den första snön! Den har vi ju verkligen väntat på, speciellt barnen. Måns kommentar när han struttade runt här av glädje va "SHIT vad jag är glad idag, det är ju SNÖ". Ja det är ju just det, snö. Det blir lite ljusare ute i alla fall. För jag är så eländigt trött på detta mörka mörker som är utanför fönstret hela tiden. Många stearinljus i olika formen går det åt, sannerligen. Dessutom skiner solen och det är ett perfekt väder för att fota ute, speciellt då när solen gick upp. 

MEN, Ebbe är ju sjuk IGEN, så det blir att vara inomhus med honom idag. Så synd! Ville ju att han skulle få gå ut och känna på den första snön! Men vi kände lite på den genom dörrspringan och det var häftigt! För att få lite kort så jag fick helt enkelt ställa altandörren lite på glänt, precis så mycket så att objektivet fick plats och ta några kort, därav ett ganska begränsat område att fånga upp. Men här är några som jag tog!

Tycker det är jätte svårt att fotografera i motljus, har inte lärt mig det än. Så dom bilderna är jag så där nöjd med. Men jag lär mig väl det med så småningom. Hade inte så mycket tid att leka med inställningarna när Ebbe krånglade på mig och försökte komma ut. Det fick bli som det blev helt enkelt!

Nedräkning mot jul

I morgon börjar det, nedräkningen mot julafton. Barnen är så klart lyriska och har längtat hela hösten efter jul. Men allt känns annorlunda i år. Kanske för att det inte är någon snö ute, kanske för att jag mår som jag mår eller för att mitt intresse för det där "mys-jul" har avtagit lite. Varför vet jag inte, men något galet är det.

Innan älskade jag och jul pyssla. Göra julgodis, pynta, julkalendern på tv med barnen, glögg mys och allt det där. Nu känns allt nästintill meningslöst. Allt som ska fram och ska plockas bort om drygt en månad. Alla julklappar som ska handlas, den där stressen med allt och sen på kvällen går luften liksom bara ur mig. Som att - ja ha, det var det. Kanske det känns mer trist nu eftersom julafton inte blir som den brukar. Vi har liksom splittrats lite i vår familj. Det blir ju så när alla ska hinna fira med alla sina familjer på en och samma dag. Förra året tror jag att vi satt själva. Jag är inte säker för jag kommer inte ihåg julafton heller, men tror att det var så. Emil fick vara lite jultomte, mest för sakens skull. Mig gör det egentligen inget, att vi sitter själva menar jag, men för barnen gör de det. Förlåt nu om det inte var så här dagen firades, för jag minns som sagt inte, men det är i alla fall inte som innan. Hur det blir denna julen vet jag inte. Vi har inte pratat om det än.

Tack vare Emma har jag i alla fall världens finaste adventsstake som ska tändas imorgon! Jag hade verkligen inte orkat engagera mig i att fixa något. Men jag är jätte nöjd och tycker den är jätte fin! Skönt och slippa dra fram den gamla i år igen! 

I alla fall, julen närmar sig med stormsteg och jag hoppas julkänslan börjar krypa på mig lite smått var det lider. Annars blir det ju för tråkigt. Men det är så mycket annat som upptar hela mig, så julen får helt enkelt inte plats. Än. Nästa helg, när jag har en sak mindre att oroa mig för, då kommer säkert det komma fram lite "mys jul känsla" hos mig med.

Lika bra att ta allt på en gång... eller?

 

Om jag så börjar få lite mer stabil tillvaro, så verkar det som att någon/något tycker det börjar bli för bra. Högre makter eller att livet är så för vissa? Kan nog hitta fler anledningar som jag kan "skylla på", men jag får nöja mig med att det är som det är.

För ca tre månader sen så började mitt ena bröst förändras. Det blev först stort, jätte stort (vi snackar dolly parton), men bara det ena. Men min mens har krånglat så det sista, så tänkte nog att det hade med det och göra, ett hormonspratt, samtidigt som jag tänkte att viktuppgången gjorde sitt. Sen gick det ner lite, men kvar blev "en kvarts" del av bröstet mot armhålan till, som inte minskade. Det såg ut som när jag ammade och jag fick min svåra mjölkstockning. Det var bara den röda färgen som saknades. Men den biten var svullen, hård och öm. Så fick jag i alla fall min mens och det sägs ju att man ska känna igenom brösten en dag efter avslutat mens för att få ett bra resultat. Så jag gjorde det, igår... Jag gjorde som det står. Kände igenom armhålan och sen små cirklar runt bröstet och där, mitt i den hårda svullnaden, så kände jag den. Knuten. Knölen. Förhårdnaden. Svullnaden. Eller hur jag nu ska beskriva den. En liten knöl, knappt 2 cm stor, men för mig kunde den lika gärna vara 2 dm stor, för lika rädd blev jag. Det är skrämmande och otäckt. Jag blev och är skiträdd helt enkelt.

Jag vet, det behöver inte betyda något, inget alls... Jag vet det, det kan vara en liten lymkörtel, eller så kanske det har blivit något i en mjölkgång efter min monstermjölkstockning för ett års sen. Det kan bli så ibland. Jag vet. Men det där "tänk om" är svårt att ta bort. Jag är inte så stark heller att jag klarar en vanlig oro, som vem som helst skulle känna nu. Jag kastas omkull och ångesten tar över hela mig. Så många andra som har känt en knöl, som har gått hem med det där "tänk om" i sitt huvud. Sen har det visat sig inte vara något farligt. Men tänk dom som fick ett tråkigt besked, där deras "tänk om" visade sig vara så. Vilken grupp kommer jag hamna i? Varför skulle jag vara skonad. Varför skulle det inte kunna hända mig??

Jag fick i alla fall komma ner till vårdcentralen så fort jag ringde ner idag på förmiddagen. Men dom kunde inte ge mig något mer besked, utan remiss blir skickat till bröstmottagningen och förhoppningsvis blir jag kallad nästa vecka. Tills dess... Ångesten blir outhärdlig. "Tänk om" ekar i mitt huvud. Försöker samla mig. Försöker fokusera på annat. Men det är så svårt. Tufft. Ledsamt. Har jag inte fått utstå tillräckligt? Är det inte min tur att vila nu? Är det inte min tur att få komma i fatt med det här som kallas livet??

Nästa vecka, när jag har varit inne på bröstmottagningen, då fortsätter jag på allvar med det som kallas livet. Det får väl bli ytterligare en paus. En veckas vila från min kämpande återhämtning tills jag vet... Sen kan jag koppla bort allt att detta, och fortsätta där jag var.... För nu får det vara nog med tråkigheter för min del!

Uppdateringen som dröjt så länge!

Ja, vilken ände börjar man i nu när det är så längesen jag skrev… Förbered er för ett låååångt inlägg!

Anledningen till att jag inte har skrivit är att jag helt enkelt inte orkat. Den lilla energi som jag haft har helt enkelt gått åt till mig själv och har inte räckt till något annat. Det har, och är, varit en fruktansvärt tuff tid som jag har gått igenom och dessvärre är det inte ”bra” än. Hur man nu ska definiera ”bra” nu. Frågorna om framtiden är många. Kommer det bli som vanligt igen, NÄR blir det som vanligt igen i så fall??? Hur mycket huvudvärk kommer jag bli fri ifrån och hur mycket kommer jag få leva med? När får jag tillbaka ork och energi för att hitta på saker? När kommer jag orka vara social igen? När kommer jag få livslusten tillbaka igen? Ja, som sagt, frågorna är många och jag vill såklart veta svaret nu. Men jag får väl finna mig i att det kommer ge sig med tiden, ingen kan ju veta något om framtiden, men önskar bara jag visste något så jag kunde slappna av i tanken lite. För även om alla säger att det kommer bli bra, har jag så svårt att övertyga mig själv om det. Framtiden kommer ge mig svaren, gäller bara att jag kan landa i den tanken och låta allt ha sin gång…

I alla fall, jag blev utskriven från ryhov den 11 oktober, efter 8 veckor på psykiatriska avdelning F. Efter det har det varit upp och ner, aldrig stabil och jag slås så lätt omkull. Har fortfarande inga reserver och försöker göra sånt som ska få mig och må bra. Tvingar mig ut på promenader, försöker fota så mycket jag kan när jag hittar lite, lite, inspiration till det. Försöker stilla mina tankar och inte hålla på och älta om hur och varför det har blivit som det har blivit. Det har jag gjort och nu är det slut med det. Nu finns det bara framåt, även om det bara går och se timme för timme ibland. Har svårt och tänka på och planera morgondagen. Har svårt att fokusera och koncentrera mig, så jag kan ha väldigt svårt att hänga med i samtal ibland. Blir väldigt lätt stressad och ångesten kommer på mig då och då. Ångesten som förut nästan gjorde mig handikappad till vardags, blev ju faktiskt bättre av ECT:n. Men den kommer tillbaka lite mer för varje vecka. Men främst när jag är trött, så jag försöker ta mig tid och faktiskt lägga mig ner och vila när jag är ensam hemma om dagarna för att det säkert ska fungera när barnen kommer hem. Det hjälper inte alltid, men jag försöker… 

Men det som faktiskt för tillfället är ganska tufft och frustrerande är att jag har förlorat så mycket av mitt minne. Sommaren och tiden jag låg inne är i stort sett helt borta. Även om jag får saker återberättade för mig, så kommer det inte tillbaka – tyvärr! Det känns ungefär som när man har druckit för mycket alkohol och fått en minneslucka. Men min minneslucka är flera månader lång och det är ganska läskigt att har pratat med folk och gjort saker som jag inte kommer ihåg. Vet inte hur jag har varit eller vad jag har sagt. Kommer varken ihåg Emil eller Måns födelsedagar, eller att vi varit på Liseberg eller Kolmården. Jag har skrollat bland mina SMS för att kolla om det är något jag kan uppdatera mig med. Hittade meddelanden som jag inte hade en aning hade skickats. Har kollat meddelanden på FB och samma sak där. Skulle nu någon läsa detta och vet något som jag förmodligen glömt bort, så får ni gärna höra av er. Jag får ofta frågan, både från sjukvården och bland vänner, ”var det värt det”? Först var jag ganska tveksam, men nu får jag nog säga att det var det. Minnesluckan som först kändes oändlig är ju ändå en ganska kort period av mitt liv. Även om de dagarna aldrig kommer tillbaka, så kommer det ju nya. Ångesten blev ju så mycket bättre och det är värt ganska mycket! Men, det skulle ju göras en underhållsbehandling som skulle hålla kvar effekten av ECT:n framöver, men jag tackade nej till den pga mina minnesluckor. Nu vet jag inte längre. Ångesten smyger på mig mer och mer och jag är livrädd att det ska bli som innan när effekten avtagit ännu mer. Min psykolog ska kolla upp det, hur det verkar, så får jag ta beslutet sen.

Det som också fortfarande plågar mig är detta ifrågasättande av livet. Jag hatar och känna och tänka i de banorna! Försöker tänka att det inte är jag som tänker så, utan depressionen. En av dagarna när jag låg inne kom sjukhusprästen och hälsade på oss på avdelningen (har kanske skrivit det innan?). Vi satt och pratade om allt och inget och fick många kloka svar på våra funderingar. Jag tycker om och prata med präster, dom känns lugnande och trygga på något vis. Jag har nu i efterhand reagerat på en sak som han sa. Jag frågade honom hur han såg på allt elände som folk dör av i förtid. Han som sjukhuspräst måste ju se mycket hemskt som faktiskt händer varje dag. Tänkte bla på linda som dog i cancer. Då fick jag till svar att detta inte är paradiset. Det är livet och här finns både gott och ont. Sen kommer vi till paradiset och där får alla det bra! Då lät det ganska klokt, men nu i efterhand undrar jag om det var så bra att säga det till ett gäng psykiskt sjuka, där möjligtvis hälften var självmordsbenägna? Det kanske gör att deras val blir ännu lättare? Jag hade inte sådana tankar, så jag tänkte kanske inte så mycket på det. Nu efteråt när jag får de där ”meningslöst tankarna” så tänker jag ibland på det han sa. När jag sitter och funderar på all skit man ska utstå och kämpa sig igenom, så säger han att man kommer till paradiset sen när man gått vidare? Nu härjar tankar och funderingar fritt, det märks kanske, men vad det är skönt och skriva av sig! Nu får ni absolut inte tro att jag är självmordsbenägen eller har några sådana tankar! Men, jag mår heller inte bra, men skulle jag ha det så skulle jag inte vara hemma utan tillbaka på ryhov och ta hand om mig själv. För jag har många omkring mig som jag älskar och som jag behövs för. Jag har inga tankar på något annat än att finnas här så länge jag får. Brukar gå in på lindas blogg ibland och påminna mig själv om hur bräckligt livet är och att jag ska vara tacksam! Men är man sjuk så är man… Det blir bättre.

Så vad händer nu då? Jag tar en dag i taget. Försöker tänka positivt. Ler och njuter med mina barn. Försöker ta min dagliga promenad och stilla mina tankar i naturen. Jag tar mig framåt i små steg och prioriterar mig själv före alla hemmets ”måsten” som städning och tvättning. Jonny gör mycket när jag inte orkar och allt löser sig tillslut. Jag måste bara sluta stressa upp mig för en massa saker hela tiden. Jag SKA hitta något som jag vill göra för min själv en kväll i veckan. Något som jag kommer längta efter och se fram emot, tex ridning. Från och med nu finns det ett JAG som måste vårdas för att orka finnas för alla andra. Innan var det alla andra först, sen ett jag. Känner mig egoistisk om jag sätter mig själv först och det är väl lite typiskt en mamma och göra så. Klart att barnen går först, men det ena utesluter inte det andra. För att orka vårda måste man vårdas.

Jag tar helt enkelt en dag i taget och klättrar ytterligare ett steg på min stege och jag vet att snart kommer jag upp och kommer få en bra utsikt, orka ta in och se alla intryck och vara på samma höjd som alla andra. Då kommer jag slippa se och längta upp hela tiden, upp dit alla andra är. Men det gäller väl också att inse att alla inte är högst upp hela tiden. Allt behöver inte vara perfekt för att vara bra. Vi kan må bra och nöja oss med lite mindre än perfekt. Bara man kan se det, att det faktiskt fungerar ändå, så är man på väg. Det är min egen teori och nu ska jag sluta filosofera om allt och inget.

Det var verkligen en uppdatering det. Nu kan jag börja om och blogga som vanligt och jag hoppas att allt kommer vara lite mer positivt framöver. Jag behöver se det som är lite bra och jag tror på mig själv!! HEJJA MIG OCH HEJJA LIVET!!

Dax för lite nyheter, imorn iaf...

Imorgon blir det en nystart för min blogg. För mig är varje ny dag en möjlighet till det -en nystart-, ibland blir det så, ibland inte, men just nu håller jag mig kämpandes över ytan i vilket fall och det är så skönt!!! Men som sagt, imorn ska jag uppdatera med vad som hänt och inte hänt och bilder jag som gör mig glad och varm. Sånt som jag vill dela med mig av helt enkelt! Men idag hinner jag inte då klockans visare rör sig för fort. Meeen.... det kommer mera - imorgon!!

När vänder det???

Idag ska jag skriva ganska privat, men sådant jag behöver få ur mig. Sådant som förklarar mitt måeende och till viss del kanske jag får skylla mig själv, jag har också sårat. Nu önskar jag bara att det ska vända för mig och genom att få ur mig en del kanske det kan lätta lite i mitt inre. Jag hoppas det i alla fall. Förlåt om jag skriver saker som vissa av er inte vill ska stå här, men jag måste.

Efter snart tre veckor här på mitt rum på psykriatiska kliniken avd F, börjar en liten liten strimma hopp, kanske gnista, tändas inom mig. Den är fortfarande inte stor, men den finns där. Ja, den tändes häromdagen, på förmiddagen, runt elva någonting, i huset bredvid där jag ligger. Efter mycket disskuterandes hit och dit fick jag en tid till sjukgymnasten där ute. För att få hjälp med min huvudvärk och mina andra kroppsbekymmer som jag inte får bukt med. Tex så sitter jag och spänner hela min kropp, fastän jag hela tiden tänker ”slappna av Jenny, slappna av…” så spänner sig varenda muskel i kroppen sekunden efter. Så otroligt jobbigt och förklarar en hel del av min nack och huvudvärk. Så han frågade mig lite försiktigt om det fanns något speciellt som hänt i mitt liv, där jag känt mig stressad, pressad och tyckt att livet varit allmänt tufft. 

Det har det, många gånger. Kanske inga andra tror att det är så, men jag vet ju vad som har påverkat mig på djupet och nu är det dags och bearbeta. Det går inte bara rusa vidare som om ingenting har hänt - för evigt. Även jag har en gräns, jag klarar inte hur mycket som helst, även om jag bra gärna skulle vilja.

Det började väl med att lilla systers pappa dog i cancer, strax därefter även en annan nära vän till familjen. Sorgens tid. Sen blev det en skilsmässa mellan mig och Johan och även om det var mitt beslut så var det aldrig enkelt. Det var tufft för Johan, det förstod jag ju, men det var även en tuff tid för mig. Dessutom var jag arbetslös och uppepå det blev det en flytt. Alla livskriser man kan gå igenom gick jag igenom på ett par månader. Klart att jag redan då började må dåligt. 

Sen började väl allt sakta men säkert ordna upp sig. Jag fick jobb, barnen gick på dagis, jag blev kär på nytt, jag blev sambo och jag mådde jätte bra igen. Men så ville han inte mer, så vi fick packa ihop oss igen och flytta på nytt. Men allt ordnade sakta men säkert upp sig på nytt. Vi fick en ny lägenhet och jag utbildade mig till konditor/bagare på det lilla konditoriet där jag fick jobb. Jag började träffa bagaren på stället där jag jobbade. Han var tok för ung för mig, men det var ändå något där…. 

Från början var det nog inte så allvarligt menat men efter ett tag förstod vi att vi inte kunde låta bli varann. Men det fanns fler som inte kunde låtas bli och jag blev sårad gång på gång och det gjorde så ont i mig att jag grät mig till sömns på kvällarna. Det gick upp och ner, var av och till, fram och tillbaka och fanns aldrig någon trygghet, även om jag så gärna ville att det skulle vara det. Tryggt. Men ändå kunde jag inte hålla mig där ifrån. Så uteblev mensen. Nu då?? Vad skulle jag göra nu???? Jag kunde inte ta bort det, det gick inte, så vi fick helt enkelt göra ett försök att hålla ihop. Skulle vi inte reda ut det tillsammans, så skulle vi lösa det var och en för sig, för ta bort det var inget alternativ.

Det tillsammans med att jag under en period på ca 3 månader (innan jag blev gravid) jobbade ca 250 timmar i månaden, fick alltsammans att rinna över. Det blev för mycket med sömnlösa graviditetsnätter och sena nätter fyllda med matning och blöjbyten. En dag tog det stopp. Ebbe bara skrek och det bara rann över för mig. Jag fick en förlossningsdepression, en rejäl sådan. Blev inlagd ett tag, det var sorgligt men nödvändigt. Efter det har jag inte riktigt återhämtat mig någon gång alls. Det har varit bättre och det har varit sämre, men nu har det varit ytterligare en ännu mer sämre period och jag ligger inne igen.

Det är dessutom svårt att hitta en medicin som fungerar på mig och det sista att testa var ECT. Jag trodde inte ECT existerade längre men det gör det tydligen. Man sövs ner och under en kort narkos får man el genom skallen (enkelt förklarat) och det ska tydligen sätta fart på endorfiner och annat smått och gott som finns ”där uppe”.

Tre dagar i veckan får jag detta och det verkar som att det sakta men säkert blir stabilare och bättre. Skulle ju börjat jobba nu, men nu blir det inte så. Allt är omvänt och jag vet inte hur dom/jag ska göra för att det ska gå på rätt håll!!???

Idag har det varit ytterligare en sådan där dag då allt har känts så hopplöst. Helgen hemma har varit tuff, sen är det är tufft att vara från barnen så här mycket, det känns som jag bara faller längre och längre ner och nu måste det hända något! Annars finns det ju ingen anledning och ligga här och vara ifrån hela sin familj och allt jobbiga som det för med sig. Ursh, jag vet varken ut eller in längre. Vad, vad, VAD kan hjälpa mig att må bättre???

Att ta upp ridningen är en sak som jag tror jag skulle må jätte bra av! Att få åka ut till Susanne och komma ut i skogen på hennes underbart fina häst skulle vara helt underbart!! Så Susanne, snart har du stallhjälp!!

Att ligga här inne är annars rätt ok. Personalen är bra (de allra flesta), de andra som ligger här är precis som jag, vilsna och mår dåligt. Vi är ganska många i ungefär samma ålder och under andra omständigheter – skulle vi säkert kunna ha haft kul ihop. Men nu är ju alla lite ”dävna” och ingen orkar vara som vanligt. Men det är ju också ganska skönt, vi behöver inte ta på oss någon mask och låtsas må bra och vara glada när vi inte är glada. Vi är bara vi, precis som vi är och precis som vi mår och inget annat. En dag vänder det säkert för mig också. Frågan är bara - NÄR??????

Ju mer tid jag har för mig själv här, desto mer tid har jag att fundera. På både gott och ont. Varför reder inte jag ut livet som alla andra? Jag klandrar mig själv, tycker jag är klen, borde jag inte vara starkare än så här. Varför skulle just jag bryta ihop och hamna tre dagar i veckan på dagkirurgen och få ström genom skallen för att få fart på alla må bra hormoner? Att det ska krävas så mycket????

Varför???

Jag kan bara komma på ett enda svar. - Sluta fundera, sluta vrida och vända på allt hit och dit hela tiden. Det är som det är, just nu kan jag inte göra något åt det, mer än att hålla huvudet över ytan och låta all underbar kunnig personal hjälpa mig. Att för en gångs skull få landa i någon annans händer, någon annan som tar hand om mig, någon annan som ser till att jag är mätt, någon annan som ser till att jag sover ordentligt och kollar till mig då och då under natten så jag säkert inte ligger vaken.

Men det hjälper inte…

Jag saknar mina barn, jag saknar Jonny, jag saknar mitt hem, jag saknar min säng, jag saknar mitt liv. Det är ju inte så här det ska levas?

En ECT behandling till, sen ska det utvärderas med läkaren. Kanske får jag fler efter det, kanske inte. När det känns som värst försöker jag tänka att det är så kort tid av mitt liv. 1 – 2 veckor. Vad är det av ett helt liv??? Jag brukar ju alltid stå för den tanken att allt har en mening, att allt händer av en mening, men när det känns som mest bittert så förstår jag inte alls. Vad är det för mening med att må så här, vara ifrån sin familj och ha ångest så jag knappt orkar mig igenom dagarna? Men, jag har inte varit så snäll mot mig själv eller min kropp. Det kanske inte är så konstigt att jag idag mår som jag gör, men, jag kan lära mig något av det. För det måste jag. Mitt liv kan inte fortsätta så här, då är det ju helt meningslöst.

Låta alla kunniga här hjälpa mig, bli pigg, hem och ta tag i mig själv. Det ska bli ändring på mycket när jag kommer hem. Hur jag ska orka allt vet jag inte än, men det ger väl sig när jag blir piggare.

När jag sitter i matsalen och äter och tittar mig omkring på de andra som är här, så undrar jag om jag verkligen är på rätt avdelning. Alla ser så pigga ut, inte alls nedstämda eller ledsna. Några sitter och umgås som med vilket kompisgäng som helst. Jag har inte pratat med så många än, jag som brukar vara social och öppen, är nu sluten och tyst. Vill helst sitta i min ensamhet på rummet och bara vara. Men tror inte det hjälper mig. Jag behöver prata lite och vara lite social, annars kommer jag nog bli folkskygg.

Men nu har ju jag tur, det är en till som jag känner här innan, från en familj som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag har någon att prata med som redan känner mig och det är otroligt skönt. Inför henne behöver jag inte hålla uppe någon fasad. Jag kan bara vara jag och hon vet precis hur det är.

Just nu är det som det är. Nästa gång jag skriver kanske jag låter lite mer uppåt och har märkt ngn skillnad på behandlingen. Hoppas det i alla fall! För jag vill hem till mina barn, det är plågsamt att vara utan de alla fyra.

Så är det just nu i vilket fall. Jag väntar fortfarande på vändningen. Jag hoppas den kommer snart, den måste komma snart, snälla livet – ge mig en chans att komma tillrätta med allt nu! Det är min tur nu….

bara negativt...

Det är inga höga tankar jag har om mig själv, här, på psykiatriska avdelning F.

Har just haft besöka av min underbara familj, mina underbara barn och min underbara sambo. Vi gjorde lite små ärenden, vi åt, jag var inne på ica maxi o köpte lite grejer och allt jag kunde känna var en stegrande panikångest. Jag klarar inte av att svara på miljontals frågor, jag reder inte ut att se till att alla är med, jag klarar inte av deras småtjafs hela tiden, jag klarade inte av folket omkring mig, jag klarade inte av värmen, så nej - jag klarade helt enkelt inte av det idag. Paniken bara ökade och ökade i kroppen och jag var hela tiden rädd att det skulle brista.

VARFÖR KÄNNS DET SÅ NÄR JAG HAR DE JAG ÄLSKAR MEST OMKRING MIG????

Jag hatar mig själv för det. Hur hamnade jag i den här soppan, hur kan ens en mammas kropp och känslor känna och bete sig så här. Den sanna tryggheten gör mig skrämd just nu. Ja, för om man får panik känslor måste jag ju på något sätt vara skrämd – men varför??? Hur ska jag få tillbaka mitt gamla lugna jag igen, den glada jag? MITT EGET SANNA VERKLIGA JAG???

Som sagt, idag har jag inga höga tankar alls om mig själv. På något sätt känns det som jag har misslyckats, totalt, och jag kommer aldrig bli jag igen. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid vara den här ångest fyllda mamman med paniken i blicken och nära till svimma… men det är ju inte jag *gråter* hur ska jag klara mig när jag inte reder ut mitt eget liv, när jag inte ens reder ut mig själv.

Just nu är livet djävligt mycket blä. Jag saknar min familj så det gör ont, men för deras skull är det nog lugnast att dom slipper mig. För vem vill ha en ångest deprimerad mamma som jag…

Så ”topp” är mitt liv idag...