Om jag så börjar få lite mer stabil tillvaro, så verkar det som att någon/något tycker det börjar bli för bra. Högre makter eller att livet är så för vissa? Kan nog hitta fler anledningar som jag kan "skylla på", men jag får nöja mig med att det är som det är.
För ca tre månader sen så började mitt ena bröst förändras. Det blev först stort, jätte stort (vi snackar dolly parton), men bara det ena. Men min mens har krånglat så det sista, så tänkte nog att det hade med det och göra, ett hormonspratt, samtidigt som jag tänkte att viktuppgången gjorde sitt. Sen gick det ner lite, men kvar blev "en kvarts" del av bröstet mot armhålan till, som inte minskade. Det såg ut som när jag ammade och jag fick min svåra mjölkstockning. Det var bara den röda färgen som saknades. Men den biten var svullen, hård och öm. Så fick jag i alla fall min mens och det sägs ju att man ska känna igenom brösten en dag efter avslutat mens för att få ett bra resultat. Så jag gjorde det, igår... Jag gjorde som det står. Kände igenom armhålan och sen små cirklar runt bröstet och där, mitt i den hårda svullnaden, så kände jag den. Knuten. Knölen. Förhårdnaden. Svullnaden. Eller hur jag nu ska beskriva den. En liten knöl, knappt 2 cm stor, men för mig kunde den lika gärna vara 2 dm stor, för lika rädd blev jag. Det är skrämmande och otäckt. Jag blev och är skiträdd helt enkelt.
Jag vet, det behöver inte betyda något, inget alls... Jag vet det, det kan vara en liten lymkörtel, eller så kanske det har blivit något i en mjölkgång efter min monstermjölkstockning för ett års sen. Det kan bli så ibland. Jag vet. Men det där "tänk om" är svårt att ta bort. Jag är inte så stark heller att jag klarar en vanlig oro, som vem som helst skulle känna nu. Jag kastas omkull och ångesten tar över hela mig. Så många andra som har känt en knöl, som har gått hem med det där "tänk om" i sitt huvud. Sen har det visat sig inte vara något farligt. Men tänk dom som fick ett tråkigt besked, där deras "tänk om" visade sig vara så. Vilken grupp kommer jag hamna i? Varför skulle jag vara skonad. Varför skulle det inte kunna hända mig??
Jag fick i alla fall komma ner till vårdcentralen så fort jag ringde ner idag på förmiddagen. Men dom kunde inte ge mig något mer besked, utan remiss blir skickat till bröstmottagningen och förhoppningsvis blir jag kallad nästa vecka. Tills dess... Ångesten blir outhärdlig. "Tänk om" ekar i mitt huvud. Försöker samla mig. Försöker fokusera på annat. Men det är så svårt. Tufft. Ledsamt. Har jag inte fått utstå tillräckligt? Är det inte min tur att vila nu? Är det inte min tur att få komma i fatt med det här som kallas livet??
Nästa vecka, när jag har varit inne på bröstmottagningen, då fortsätter jag på allvar med det som kallas livet. Det får väl bli ytterligare en paus. En veckas vila från min kämpande återhämtning tills jag vet... Sen kan jag koppla bort allt att detta, och fortsätta där jag var.... För nu får det vara nog med tråkigheter för min del!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar